Gott om små grodor i naturreservatet Lännaskogen men ont om blåbär och lingon.

Alla säger att det är så gott om blåbär i år. Jag har gjort massvis med expeditioner i alla väderstreck men kommit hem ganska tomhänt. Idag sprang jag dessutom vilse med kärran i oländig terräng.

Vårdslöst? Ja, jag tog nog för stora risker i dag. Det var lite som ett coast to coast- jag bara sprang på. Stigen blev allt smalare, fick lyfta kärran över nedfallna träd, var ute i ett kärr och plötsligt fanns ingen stig längre. Jag fortsatte ändå, nu i obanad terräng- jag kommer alltid fram på något sätt, resonerade jag djupt försjunken i bärplockandet. Jag har ju dessutom en telefon, en gps, ett SL-kort och en femhundring i väskan . . .

Sedan satte regnet in. Slog på gps:en men blev inte så mycket klokare. Att det var långt till närmaste väg, förstod jag däremot. Det var nu jag borde leta mig tillbaka men jag fortsatte och hade inte en susning om var jag var. Hörde jag inte bilar? Nej, det var suset från granarna.

Stockholm är ju så tättbebyggt, man kommer till sist fram till en väg, hörde jag mig säga. Vid det här laget borde jag vara riktigt orolig, skulle vara hemma om två timmar och laga mat till yngsta barnet. Klädseln var kanske heller inte den bästa; bara en tunn tröja, en löparjacka och bara ben. Kände mig dock inte det minsta orolig. Det är i alla fall ljust, jag fryser inte och jag har ju telefonen.

Då kom jag att tänka på friluftsmänniskan och långlöparen Bernt Hedlund jag träffade härom veckan. Hade frågat honom om vad man gör när man kommer bort från leden, exempelvis Sörmlandsleden.

-Inga problem. Det är bara att vända tillbaka och snart hittar du nästa orange markering på trädet, hade han sagt.

Här fanns visserligen inga markeringar på träden. Men jag vände tillbaka, kände igen mig här och där och såg också hjulspåren från vagnen. Efter en halvtimma var jag ute på skogsbilvägen jag lämnat. Räddad!

Två äldre kvinnor med lösspringande hundar kom vandrande och jag beklagade mig för dem.

-Jag har bott här i tjugo år och det var först efter tio år jag slutade att gå vilse, skrattade hon och undrade lite försynt om farbrorn nu visste var han var.

Jo, det visste han. Jag var inte långt ifrån Ågestaverket, Sveriges första kommersiella kärnkraftverk som bommade igen 1974 och idag är ett övningsfält för Stockholms brandförsvar. Det stora skogsområdet intill är naturreservatet Lännaskogen i Huddinge kommun. I broschyren jag tog vid utpasseringen läste jag i reservatreglerna:

# " . . . inte störa djurlivet genom att fånga eller döda däggdjur, fåglar, kräl och groddjur . . "

Den lilla grodan jag tagit upp i min hand släppte jag försiktigt ner i diket igen. Men hur var det med de gamla damerna- stod det inte i reglerna att det också var förbjudet att medföra okopplad hund?

Dagsverket gav en ynka liter blåbär och 1,5 liter inte helt mogna lingon. Fördåligt- senare i veckan planeras ett nytt långskubb till säkrare och för mig mer kända jaktmarker-  Vallentuna.

Keep on running!

PS

Äntligen mycket blåbär! I en skogsdunge längs Såstavägen  i Täby plockade jag på fredagen snabbt över tio liter bär, stora och fina.

I Veterankraftloppet måste löparna vara minst 65 år- bra eftersom pensionärerna då lyfts fram och inte som i så många andra tävlingar missgynnas gentemot yngre löpare. Omgiven av Sten Odenblad, Fredrikshof FIF,  P-O Björkman och Tommy Wallentin, Vallentuna FK och Ola Bryngelsson Fredrikshof. Bilden från 2015.

I de flesta löpartävlingar premieras enbart den snabbaste löparen, inte den bästa prestationen. Det gör att många äldre löpare aldrig får några priser trots att de ibland till och med presterar bättre än eliten.

Åldersdiskriminering? Ja, men inte medveten. Många förstår inte att även äldre kan vara minst lika duktiga som yngre löpare. 30-åringen som springer milen på 40 minuter är faktiskt något sämre än 65-åringen som gör  milen på 50 minuter när tiderna jämförs med motsvarande tider för världens bästa 30- respektive 65-åringar på distansen. Ändå är det 30-åringen som får priset och äran.

Ja, så där tokigt blir det i tävlingar som inte har en åldersklassindelad resultatlista (5-års klasser). Men i Sverige åldersomräknas inte resultaten enligt WMA och visas i en separat tabell.  Det förekommer däremot rätt ofta i USA där äldre löpare står högre i kurs.

I tävlingar med få deltagare kan man naturligtvis inte dela ut priser i varje åldersklass. Därför skulle en WMA-tabell vara bra. Men det var länge sedan jag såg sådana resultatlistor i Sverige. Konstigt.

En annan lösning kan vara att ha en grov åldersindelning. I USA är det relativt vanligt att man ger priser till de främsta i master-klassen (löpare 40 år eller äldre) och i grand master-klassen (löpare 50 år eller äldre), det förekommer även ibland en senior grand master-klass (60 år eller äldre). Kunde inte det vara något för Sverige?

Jag brukar ibland roa mig med att åldersomräkna mina resultat. En 50:e eller 100:e placering i något lopp behöver inte vara så dålig som det ser ut på pappret. . . . För säkerhets skull håller jag numera tyst om resultatet- säger jag till 30-åringen att jag egentligen var bättre, ja då är vi evigt fiender.

Varför allt detta tjat om ålder och tider? Självklart talar jag i egen sak. Men andelen löpare över 50 år verkar öka i tävlingarna, I Stockholm Marathon låg andelen 2010 på 19 procent och steg till 21 procent 2015. Tendensen är den samma i Växjö Marathon. I dessa tävlingar finns åldersklasser så här är det inga problem. Men i de flesta andra lopp, bl a många halvmaratonlopp, saknas åldersklasser.

Så är det t ex i Göteborg där Solvikingarna varje år i oktober anordnar en mara och en halvmara. I maran finns åldersklasser men i halvmaran, som har fler deltagare, finns inga. Där ges priser enbart till de tre främsta männen och kvinnorna. Problematiskt. Ifjol presterade (åldersomräknat) en 53-årig norrman på plats nummer 16 bättre än segraren, en 34-åring från Ullevi FK. Surt för norrmannen som fick åka hem utan pris. Hade man haft en master-klasser hade problemet varit ur världen. Kanske något att tänka på inför nästa års tävling?

Vi motionärer bländas av eliten och har svårt att förstå hur Isabellah Andersson, Mikael Ekvall och Jonas Buud m fl kan springa så fort. Men faktum är att några av våra veteraner på långdistans är minst lika bra, ja ibland bättre än eliten. När Solvikingarnas Bibbi Lind häromåret satte nytt åldersvärldsrekord  i maraton som 69-åring och 70-åring uppmärksammades det inte. Få förstod storheten, allt ljus föll på våra inte så bländande elitlöpare.

---

Veckans distans: 177 km

Årets distans: 7 232 km

Keep on running!

Tre par löparskor, framhjulet till min amerikavagn, Gatorade, solkräm och en eltandborste- allt fick jag tillbaka idag! Efter nio dagars väntan kom min dotters resväska tillbaka, en väska som försvann på planet hem från USA. I väskan hade jag lagt diverse prylar, glädjande nog saknar vi inget. Mest glad är jag för hjulet, det var närmast oersättligt.

Veckans distans: 141 km

Årets distans: 7 055 km

Keep on running!

"Sociallöp" lördag, 30 km på Järvafältets grusvägar och stigar med Peter Nilsson, Kenneth LE (gul tröja) och Patrik Hernwall (ej på bild). Ännu ett typiskt löp där jag återgick till gamla rutiner för att komma tillbaka till gammal god form efter ett coast to coast. Bilden från Säby Gård där man precis öppnat och där jag intog en stor räkmacka, wienerbröd, dammsugare, kaffe och cola (har aldrig problem med att springa på full mage).

Keep on running!

Jan på rolerblades drar några Amerikaskrönor för ägaren till Harnäs Grill & KIosk i Skutskär. Här stannar vi alltid för lunch/fika.

Starten från Älvkarleby kunde ha börjat bättre; duggregn och två myggbett på direkten. Men när brorsan Jan och jag fått upp farten slapp vi både myggen och regnet.

I förra inlägget skrev jag att det är viktigt att återgå till de gamla rutinerna. Och det var precis vad jag gjorde idag- löpning i Gävleborg tillsammans med Jan på sina skridskor. Här har vi varit ofta. Upptåget gör regionen till en perfekt mötesplats eftersom jag enkelt kan komma från Stockholm och Jan från Gävle. Våra tåg kom in nästan samtidigt till hållplatsen i Älvkarleby och vi hade 27 km in till Gävle och slutmålet restaurang Brända Bocken.

Fin löpmiljö med Dalälven i bakgrunden. Regnet bekymrade inte och upphörde när vi passerat Furuvik.

Det här var det hittills längsta löppasset efter hemkomsten från USA. Formen är inte den bästa men idag kändes allt bra och jag sprang på ganska fort. Efteråt passade jag på att slinka in på Friskis & Svettis i Gävle och träna artrosknäna. Du visste väl att alla medlemmar i sommar kan träna gratis på alla F&S i Sverige, Danmark och Norge? Det gick bra även för Jan trots minimal träning och en stukad tumme efter ett fall tidigare i somras.

Det här får vi göra om i höst! Jag kunde konstatera att det är synnerligen gott om blåbär och lingon i markerna- två frestelser jag inte kan motstå.

Keep on running!

Specialträningen av mina artrosknän har blivit eftersatt i USA. Men nu ska jag träna 6-7 dagar i veckan på gymmet. Bilden från F&S stora och fina gym i Kallhäll (Bolinder).

Tomhet, ja till och med depression. Detta kan drabba coast to coast-löparen när allt är över och vardagen tar vid. Hur hanterar man detta?

Jag känner några löpare som råkat ut just för detta. Uppåt 100 dagar under stor fysisk och mental ansträngning kan knäcka den bäste. Dessbättre har jag själv inte drabbats av detta.

Mitt ”knep” har varit att omedelbart vid hemkomsten försöka återgå till det liv jag levde innan jag reste till USA. Jag passar inte på att ta en längre paus i löpningen utan fortsätter att springa som tidigare. Jag fortsätter också med mitt flitiga gymmande. Att leva på gamla meriter går inte.

Dagens skörd av blåbär. Att ta joggingvagnen ut i bärskogen är ett perfekt sätt att få till ett långpass. Bären i Järfälla var små, troligen för torrt, så det blir fler utflykter.

Bland det bästa jag vet är att plocka bär ”på springande fot” och idag tog jag joggingvagnen ut till bärmarker i Järfälla och fortsatte till F&S i Kallhäll och fick en underbar löptur på 22 km. Men oj vad tungt det går- plötsligt känns en sådan sträcka lång. Det kommer också ta lång tid att få upp farten så tävlandet får vänta.

Det enda negativa vid hemkomsten är att jag blivit av med fyra par joggingskor, varav två helt nya. Skorna hade i Boston lagts i dotterns resväska men väskan försvann på vägen mot Stockholm. Än har jag inte gett upp hoppet. Värst av allt kanske var att i väskan låg också framhjulet till USA-vagnen. Ett nytt hjul lär vara svårt att få tag på, dyrt blir det i alla fall.

Keep on running!

Jag har nu kontrollräknat hur mycket jag egentligen sprang under mitt femte coast to coast. Det visar sig att totalsträckan blev 525 mil vilket utslaget på 96 dagar ger ett dagssnitt på 54,8 km, ett litet rekord i sig.

En smärre justering av såväl distans som antalet dagar har gjorts- rutten förlängdes ju mot slutet på grund av sjabbel i planeringen, Dessutom har några felsummeringar gjorts. Det har varit ett hästjobb att försöka rätta och minnas allt men nu tror jag att jag kommit sanningen så nära som möjligt.

När jag i den dagliga rapporteringen skrivit "dagens distans" har siffran angett hur långt vagnen rullat. Det betyder att alla felspringningar är inräknade liksom små avstickare, däremot inte förflyttningar utan vagn, t ex till en restaurang efter att jag checkat in på motellet eller färjeturen över Lake Michigan.

För gemene man är naturligtvis dessa petitesser fullständigt ointressanta. Men för mig är de viktiga, särskilt med tanke på att det ändå blev ett rekord i antalet löpta km per dag (jag har inte haft några vilodagar).

Så här har de sett ut under de fem löpen:

# 2007: 53,7 km per dag (59 år)

# 2010: 52,7 km per dag (62 år)

# 2012 52,1 km per dag (64 år)

# 2014: 48,6 km per dag (66 år)

# 2016 54,8 km per dag (68 år)

Keep on running!

Erik fotograferar mig. Han lyckades dock inte få pappa att doppa sig i Atlanten (rena lervällingen).

Utan uppmuntran hade det varit svårt att genomföra detta coast to coast. Jag vill därför tacka alla bloggläsare för det stora gensvaret.

Trycket på bloggen har varit extra stort den sista veckan. Jag har då haft 1 600 till 1 800 dagaliga besökare. Antalet kommentarer på hemsidan och på Facebook har också varit rekordstort. Alla har varit så snälla. Ja, under hela löpet har inte ett enda otrevilig kommentar fällts.

Joggingvagnen ligger nerpackad i hyrbilen och jag är nu en vanlig turist. Att vandra på Bostons stekheta gator, besöka muséer, restauranger, åka tunnelbana, shoppa etc är också krävande på sitt sätt, ett liv jag inte är van vid. Löpandet har dock inte upphört. Men nu handlar det om korta joggingturer. Ambitionen att springa alla årets dagar kvarstår. Och när jag kommer hem om några dagar återgår jag till de gamla rutinerna, det vill säga löpning 10-15 mil i veckan och besök på gym i stort sett varje dag.

Nu väntar några lata dagar med barnen i Kanada (Montreal). Idag kunde jag bocka av ännu en stat jag sprungit i; Vermont.

Keep on running!