Sjön Getaren och nästan framme vid Lida friluftsgård. Vackert, ja, men väldigt svårsprunget för en asfaltslöpare.

Sörmlandsleden är alldeles för tuff för mig. Det fick jag idag erfara efter en heldag på leden. Mina 35 km kändes nästan som den dubbla distansen på asfalt.

Idag tog jag sällskap med ett proffs på Sörmlandsleden, ultralöparen och friluftsmänniskan Bernt Hedlund, 62 år. Jag hade fullt sjå med att hänga honom i hasorna och det var först när vi korta stunder kom ut på vägar eller stigar utan stenar och rötter jag kom i kapp. Ännu en gång fick jag bekräftat; jag är ingen terränglöpare, behärskar inte tekniken.

- Det här är ändå en av de lättare sträckorna, tyckte proffset som malde på i samma lunk hela tiden.

Bernt fyller på flaskan vid en källa, ett rör som stack ut i berget i en sluttning. Det kalla vattnet smakade gott men överträffade inte min lingondricka i ryggsäcken.

Vi tog ett tidigt pendeltåg från Stockholm, bytte till buss i Tumba och startade vår tur norrut från Skanssundet. Målet var Lida, ca 30 km bort och hade vi krafter kvar skulle vi efter lunch på friluftsgården fortsätta och avsluta vid pendeltågsstationen i Tumba, totalt 35 km. Och precis så blev det. Rätt nöjd att jag klarade det utan att snubbla! För det kändes som det var milljoner stenar, rötter, sly, backar och andra besvärligheter som skulle stoppa mig.

Vi var de enda passagerarna på bussen till Skanssundet där starten skedde.

Leden var bitvis illa röjd och det var många hinder vi tvingades forcera.

Keep on running!

Tillsammans med klubbkompisar i Vallentuna FK. Vi startade på söndagen från Roslagsbanans station i Kårsta och sprang på skogsbilvägar, stigar och bitvis i tuff terräng ner till Vallentuna/Kragsta, ett långpass för några av oss på 31 km.

Jag lyfter knappt fötterna när jag springer. Kanske effektivt på långpassen på asfalt men katastrof i terrängen.

Nej, terränglöpning är inte min grej. Springer jag i en grupp är det sällan problem med fart och distans så länge det handlar om asfalt. Men så fort vi är ute i skogen blir jag efter och får slita hund. Så var det i dag när jag var ute på ett långpass tillsammans med klubbkompisar i Vallentuna. Jag lyckades till och med ramla två gånger, slå i bröstet i en sten och få lite värk i några revben, dock ingen fara.

Bävar därför lite inför torsdagens (22/9) 37-47 km löpning på Sörmlandsleden, från Skanssundet till Lida, tillsammans med ultraräven och friluftsentusiasten Bernt Hedlund. Du är välkommen att hänga med oss. Program och tider hittar du HÄR.

Snubbelrisk. Elsladdar på golvet bakom löpbanden är inte bra. Så ser det ut på nyöppnade F&S i Sundbyberg där det i vecakn var öppet hus. Gymmet med sina mörka plastgolv och relatvt få redskap gav ett rätt trist intryck.

Veckans distans 158 km

Årets distans 804,5 mil

Keep on running!

Pete Kostelnick, 29 år från Nebraska, ska försöka slå det inoficiella världsrekordet i coast to coast-löpning mellan stadshusen i San Fransisco och New York. Då krävs det att han snittar på cirka 11 mil per dag under 45 dagar.

Många har försökt men ingen har varit riktigt i närheten av att slå det 36 år gamla "världsrekordet" i hastighetslöpning över USA. Drömmar har krossats och kroppar har skadats- ska samma sak upprepas igen?

29-årige Pete Kostelnick från Nebraska, en av de bättre ultralöparna i USA, gör nu ett försök att slå Frank Giannio Jr rekord från 1980 (46 dagar. 8 timmar och 36 minuter). Pete startade för fyra dagar sedan i San Fransisco och målet är stadshuset i New York. Allt verkar hittills gå enligt plan.

HÄR kan du följa honom live.

Jag känner Pete och vi har sprungit tillsammans i Nebraska. Det är en blygsam kille och och han gör helt rätt i att ligga lågt i sina uttalanden om chanserna att lyckas. Tyvärr är de nog inte så stora.

De flesta ser det här som en enorm fysisk utmaning och självklart är det så. Få klarar att springa 10-12 mil per dag under så lång tid, dessutom i stekande hetta och bitvis mycket backigt. Men detta är ändå inte det största problemet. Svårigheterna ligger mera på det mentala planet. Och det krävsen stor apparat  bakom det hela och ekonomiska resurser.

Pete har till sitt förfogande en sponsrad husbil och fyra medhjälpare. Kanske räcker det men mycket hänger just på suporten, tror jag. Sömn, mat, logistik, uppmuntran och att fixa alla praktiska detaljer- allt måste klaffa. Löparen ska bara koncentrera sig på att springa, äta, sova och vara nöjd med livet. Det kan inte vara kul att ligga i denna husbil dag ut och dag in och dessutom träffa samma människor. Det verkar som man tänker nyttja bilen hela tiden och hålla sig strikt till den tänkta sträckan. Några avstickare till bättre motell vore inte fel. Vidoen dag fyra på Facebook efter passeringen av gränsen till Nevada visade en trött löpare som knappt orkade få i sig en glass och en öl.

När Frank Giannio satte världsrekord hade han året innan sprungit över USA. Han visste alltså vad som väntade och detta måste ha varit en stor fördel. Pete är trots sina meriter en oerfaren ultralöpare. Det är just detta som ligger honom i fatet. Det är bara att hoppas att jag har fel . .  .

Keep on running!

Maratonbanan i Dússeldorf är platt och snabb. Här står jag på startlinjen den 30 april 2017. Målet är att få en tid som kvalificerar mig till Boston Marathon 2018.

Tankarna kretsar just nu kring Boston Marathon 2018. För att över huvud taget få vara med där måste jag ha en tid som kvalificerar mig till loppet. Därför anmälde jag mig idag till Düsseldorf Marathon.

Düssseldorf är tillsammans med en handfull andra stora maror i Tyskland "official Boston Marathon qualifier", i Sverige är det Stockholm Marathon. År 2018 är jag 70-år, målet är då att vinna åldersklassen. Tufft naturligtvis men det kan knappast sägas om kvaltiderna. För att delta i årets lopp hade det räckt med en tid på 4.10 (har 3.26 i år) medan en 35 åring måste klara 3.10.  Åldersomräknat är dock kvaltiderna för gammal som ung rätt likvärdiga.

Kanske är du också intreesserad av Boston? Då gäller det att hänga på låset. Anmälningar till nästa års lopp startar måndagen den 12 september. Startavgiften för utlänningar är anmärkningsvärd hög; 250 dollar (ca 2 250 kr) att jämföra med mina 54 euro (550 kr) för Düsseldorf.

Närmast på tävlingsprogrammet står Holaveden Ultra 1 oktober (springer halvmaran med min son Erik) och Göteborgs halvmaraton den 8 oktober.

Målet att i år springa 1 000 mil känns greppbart. För att klara det krävs nu ett snitt på 13,5 mil per vecka. Men jag ångrar nästan att jag satte upp det målet- mängdmål inom löpning är idiotiska. Risken finns nämligen att du knäcker dig både fysiskt och psykiskt även om jag inte tror att jag ligger i farozonen. Löpningen flyter på bra och det är roligt- har nu sex veckor på raken med 14-17 mil, dock avsevärt mindre än mina 35-40 milaveckor i USA. Men det räcker med att jag blir sjuk några dagar för att planen ska spricka.

Och tänker jag efter "bör" kanske inte en 68-årig pensionär vara den person som i år springer längst i Sverige. För så kan det faktiskt vara. Debattråden jag startade på jogg.se ger indikationer på det. Där kan jag också läsa om ett sorgligt löparöde, en kvinnlig motionär, som sprang kopiöst mycket och där löpningen blev ett tvång och knäckte henne. Dessbättre verkar hon nu ha tillfrisknat.

Här hennes egen berättelse i en video från Smålandsposten.

Veckans distans: 16,1 mil

Årets distans: 788,7 mil

Keep on running!

Du är aldrig för gammal för att springa. Från vänster Tommy Wallentin, P-O Björkman, Björn Suneson och Lars Söderberg, alla Vallentun FK. Saknas på bild Bengt Lindgren.

Ska jag vara förste man över mållinjen i en löpartävling krävs det att alla konkurrenter är minst 65 år! Så var det i dag i Veterankraftloppet.

Andra segern på raken i detta något udda lopp där alla måste ha fyltt minst 65- en 94-åring var med i gångklassen 5 km. Mina segrar har dock varit föga märkvärdiga; knappt under 47 minuter i år på 10 km. Ifjol kände jag mig jagad, i dag var försprånget så stort att jag kunde ta det lugnt på den vackra tvåvarvsbanan i Stora Skuggan i den kungliga Nationalstadsparken.

Här resultaten.

Hade inte mer än kommit till startområdet förrän en mikrofon stacks under nosen- ryktet om USA-löpen hade nått ut även i pensionärskretsarna. Och det var en angelägen fråga speakern Ulf Eling ställde:

-Vad tycker du om den här typen av löpartävlingar?

Där satt den! Det är precis den typen av frågor jag vill ha- frågor om äldres idrottande, ett synnerligen styvmoderligt behandlat ämne. Jag kunde nu berätta att äldre knappt får någon uppmärksamhet och att få förstår att Sverige har mycket bra veteraner inom friidrotten. Jag tog Bibbi Lind från Solvikingarna som exempel.

-När hon på Stockholm Vintermarathon 2014 som 70-åring satte nytt åldersvärldsrekord (3.36) förstod  ingen storheten. Jonas Buud och den kvinnliga segraren fick all uppmärksamhet trots föga märkvärdiga tider.

Kjell Erik Ståhl, 70 år, intervjuas av Ulf Elving efter loppet.

Sveriges största maratonlöpare genom tiderna, Kjell Erik Ståhl, förgyllde tävlingen. Att slå Stålet var naturligtvis en dröm för många och några gjorde det. Jag passade på att fråga honom om han kände till några elitlöpare idag som springer mer än 1 000 mil om året.

-Du får nog söka bland motionärerna. Jag tränade inte mest, men smartast.

Keep on running!

Innan lingonen silas mixas de. Ytterst lite socker behöver tillsättas. Lingondricka har blivit min nya bords- och sportdryck.

Bamse har sin dunderhonung. Jag har min hemgjorda lingondricka. Inga problem i dopningskontrollen men Bamse skulle nog åka dit på honungen.

Finns det något roligare än att plocka bär? Jo, säkert, men att på springande fot med baby joggern bege sig ut i skogarna är bland de roligaste jag vet. Du får ett långpass som heter duga, du får se nya områden och njuta av lugnet i naturen, allt är dessutom gratis och efteråt får du ett trevligt men tidsödande jobb med att rensa bären. Och slutresultat är underbart; blåbärskräm, lingondricka , infrusna bär för vinterns behov etc.

Senaste veckorna har mycket kretsat kring bärjakt och fler heldagsutflykter ska det bli. I förra veckan tog jag pendeln upp till Rosersberg och sprang sedan ner till Vallentuna, plockade bär längs vägen, stannade till för fika på Hökeriet och fick se några runstenar. Bingo för en torr pensionär! Och i veckan en ny tremilare upp till Gillingebanan.

Lingon är favoriten- klart roligast att plocka. Tillgången är sådär i år medan det finns hur mycket blåbär som helst. Säsongen för blåbären är dock snart över och jag är mätt på bären, det går dessutom inte in mer i frysen. Men behovet av lingon är omättligt eller rättare sagt otörstligt. Allt blir nu till lingondricka och några av barnen har blivit "lingonister". Roligast av allt är ändå kanske att forskningen pekar ut lingon och även blåbär som de nya superbären- hur nyttiga som helst!

Mitt "1 000-mila projekt", att i år springa totalt tusen mil,  rullar vidare. Det har gått på räls men höll på att spåra ur i veckan. Jag råkade ut för någon mystisk muskelvärk i midjan (kanske allt lingonplockande eller att jag legat fel i sängen?) vilket medförde att jag hade ont när jag sprang. Jag har inte råd att missa några dagar utan måste springa ca 14 mil i veckan för att klara målet. Dessbättre släppte värken och jag fick ihop ännu en fin mängdvecka.

Jag har försökt kolla vilka svenskar som de senaste åren sprungit över tusen mil ett enskilt kalenderår men gått bet. Kanske vet du någon som gjort det? Lämna gärna i så fall en kommentar! Det vore ju roligt om jag 2016 kunde bli "Sverigemästare" i mängdlöpning. Men nog borde det finnas någon som springer mera än en 68-årig pensionär?

I veckan försökte jag att med vagn springa uppför Hammarbybacken utan att stanna. Det gick naturligtvis inte. Ska göra ett nytt försök utan vagn.

Veckans distans: 157 km

Årets distans:7 726 km

Keep on running!

Står jag här som vinnare i åldersgruppen då jag som 70-åring springer Boston Marathon på riktigt 2018? Se Jans    13 minuter långa vido om hur jag sprang ett 90-tal maraton över Amerika innan jag korsade mållinjen i Boston.

Boston Marathon ska springas innan löparskorna ställs på hyllan. Siktet är inställt på 2018 och målet är en pallplats.

År 1982 köpte jag på rea James F Fixx numera klassiska bok "Löpning". I ett av kapitlen beskrivs i detalj Boston Marathonbanan. Jag hade precis börjat springa och berättelsen grep tag i mig direkt. Detta lopp måste jag löpa, tänkte jag.

Men det har av olika anledningar inte blivit av. Fast i år under mitt femte coast to coast avslutade jag med Boston Marathonbanan, dock utom tävlan och drygt tre månader för sent. Halvvägs villade jag bort mig och jag fick tyvärr aldrig uppleva Heart Break Hill, de fruktade backarna.

Så här skriver Fixx:

"Du kan nå 16,3  miles och känna dig spänstig och optimistisk och fem miles senare kan du vara en ruin. Detta är början av vad som kollektivt betecknas som Heart Break Hill, en serie på tre eller fyra backar som sliter ut den segaste idrottsman. Ingen av backarna är speciellt brant eller lång; det är helt enkelt så att de kommer i fel del av loppet och i kombination är de något som bara en macochist kan önska sig". 

Kanske är jag en macoochist? Jans nya vido, som på ett skojigt sätt sammanfattar mitt femte coast to coast, ger en antydan åt det hållet. Snö, tornados, öknar och tropisk hetta är några ingredienser. I filmen, strax efter mitten,  visas också för första gången rörliga bilder då jag springer ut i Atlanten på den dyiga stranden utanför Boston.

Stora maratonlopp, som London, New York och Chicago är jag annars inte intresserad av. Men Boston, världens äldsta, är verkligen något speciellt. Vad skulle då krävas för en pallplats i Boston 2018? Ja i år hade segraren i M70 3.32 och trean 3.47. Det kan jämföras med mina 3.26 i år som 68-åring i MIlano.

Tävlade i veckan på 3 000 m på Slottsskogsvallen i Göteborg. Vågar knappt nämna tiden men du kan kolla på bilden under . . .

Veckans distans 168 km

Årets distans: 7 569

Keep on running!

Maratonstenen vid Sollentuna kyrka markerar vändpunkten för maratonloppet vid OS i Stockholm den 14 juli 1912. Själv har jag högre aspirationer än ett OS -deltagande. .

Först nu vågar jag avslöja min hemliga dröm för en större krets: I år ska jag försöka komma upp i 1 000 mil. Det skulle i så fall bli ett PR och kanske mer än någon i den svenska långdistanseliten kommer att springa i år.

Det blir naturligtvis svårt men inte omöjligt. Ska det ske måste det ske efter ett coast to coast-år. Att grunda med 525 mil gör saken onekligen lättare.

1 000 mil innebär drygt 19 mil per vecka eller 27 km i snitt varje dag. Det skulle jag inte ro i land med. Men efter USA-löpet ligger jag nu riktigt bra till. Jag är uppe i 740 mil och skulle behöva springa  knappt 14 mil/vecka året ut.

Även 14 mil är normalt mycket för mig. Men med tanke på att jag i USA sprang 35-40 mil per vecka är det inte så blodigt. Jag har vant kroppen vid stora doser och har denna gång inte trappat ner träningen lika mycket som tidigare. Så det där jag skrivit om att ha återgått till normalläget stämmer inte riktigt.

Jag har tidigare varit ganska nära 1 000 mil- rekordet är från 2007 och är på 948 mil. Det var efter mitt första coast to coast men då hade jag inte en tanke på att försöka nå 1 000 mil. Men i år känns det som om det är sista året det är möjligt.

Att långdistanseliten springer mycket vet vi. Och att man i Sverige sprang mera på 70- och 80-talet vet vi också. Vi har läst om enorma träningsveckor på 20 mil, ja ibland över 25 mil. Men skrapar man lite på siffrorna träder en annan bild fram; den svenska eliten springer inte särskilt mycket utslaget på ett helt år. Därför är just våra elitlöpare "bara" svensk elit.

# Ta t ex Kjell-Erik Ståhl, vår främste maratonlöpare genom tiderna. Hur mycket tränade han egentligen? Ja, själv berättar han i en intervju från 1977 med Marathon.se att han under 80-talet normalt sprang 17-18 mil i veckan (1-2 intervallpas) med toppar på 22 mil. Men utslaget på ett år blev veckosnittet 14 mil, mycket på grund av att resor och tävlande. I samma intervju  säger han att hans tyngsta träningsperiod var1974 då han under tre veckor  i Spanien tillsammans med  Göran Bengtsson, Anders Gärderud och Göran Högberg hade vecodoser på runt 25 mil.

# Bo Engwall, en annan maratonlegendar och svensk mästare, sprang som mest 18 mil i veckan ett enskilt år (1979). Få lär slå hans snitt på 14 mil/vecka under 20-årsperioden 1978-1997.

# Ulf Johansson, min läromästare, sprang också väldigt mycket- som mest 834 mil år 1980. Under Engwalls 20-årsperiod blev det i snitt cirka 13 mil/veckan.

-Mitt stora fel med träningen var att jag sprang för fort på distanspassen, hade veckodoser på 20-25 mil och hade viloveckor på 15-18 mil, har han senare berättat för mig.

# Mustafa Mohamed sa i en intervju för något år sedan att hans träningsveckor låg på 17-19 mil, att han gjorde ca 13 pass i veckan varav 3-4 var kvalitet.

Det som slår mig är inte hur mycket den yppersta svenska maratoneliten tränar, snarare hur lite. Grunden för de flesta är långsam distanslöpning. Att detta är melodin råder sammstämighet om, ju fler mil desto bättre resultat på maraton. Och det finns inga "skräpmil".

Men är det ändå inte lite märkligt att en 68-årig pensionär, som dessutom aldrig tillhört eliten, springer mera än den svenska maratoneliten? Fast ultralöparen Bertil Järlåker lär ingen slå- han har det innoficiella världsrekordet i mängdlöpning ett enskilt kalenderår (1985) då han sprang 14 572 km. Mängd i all ära men varken Bertil eller jag har varit några fartfantomer på maran.

Förra veckans distans: 169 km

Sprungna mil sedan årsskiftet: 740

Keep on running!