Tord Johansson, Mariestads IF fyller den 8 december 80 år, är född 1936 och tävlar i M80. Han vann överlägset 80-årsklassen på terräng SM i Västerås och i somras satte han nytt svenskt åldersrekord i 1-timmarslöpning genom att klara 10 534 meter.

 Äldre löpare är duktigare än de flesta kan ana. De får sällan någon större uppmärksamhet men nu på terräng SM i Västerås kunde de glänsa.

I lördags sprang jag terräng SM för veteraner i Västerås, 4 km på en ganska lättsprungen och trevlig tvåvarvsbana (bara en 200 meter lång backe med en höjdskillnad på 40 meter, annars härligt, hårt gräsunderlag). Det var visserligen kallt, 4 grader och blåsigt, 7 m/sek. men inget som besvärade löparna.

Det är skönt att ibland springa lite udda distanser-ingen prestationsångets och heller ingen särskild uppladdning. Annars var det här mitt fjärde terräng SM och det gick ganska bra. Jag blev fyra av tolv löpare i M65 och min klubb, Vallentuna FK, blev "som vanligt" trea i lagtävlingen. Vann gjorde också som vanligt min gamla klubb, Majornas IK, och tvåa blev Vilsta SK.

För tredje året i följd blev Vallentuna FK trea i lagtävlingen. Mina lagkamrater är Christer Erstadius (M60) och Lars Söderberg (M65).

Säger jag krutgubbar måste jag också säga krutgummor. För att nämna någon glänste Karin Schön från IF Kville som ganska lätt van K50.

Det var strul med resultatrapporteringen, ett tag hade jag tre olika tider beroende på vilken lista man  tittade. Möjligen sprang jag på 17.55 efter korrigeringar. Däremot är jag rätt övertygad om att jag blev fyra i M65, inte femma, som det står i resultatlistan. Strul var det också med vägvisningen till tävlingarna. Inte en skylt om var start eller omklädning ägde rum, total förvirring bland de tävlande. Att man inte lyckats få tillräckligt med antal medaljer, vilket medförde att vi åkte hem utan bronspeng, spelar ingen roll- medaljerna får vi senare med post.

Keep on running! 

PS

Resultaten har senare korrigerats. Jag blev fyra i M65 och tiden har fastställts till 18.21

Den 29 juni 2014 tog jag den här bilden på då den då 27-årige ultralöparen Pete Kostelnick från Lincoln, Nebraska. Vi sprang tillsammans någon timma och jag förstod att han var bra men inte att han drygt två år senare skulle slå hastighetsrekordet i coast to coast-löpning.

Jäklar anamma, han kommer att slå rekordet! 29-årige finansanalytikern Pete Kostelnick från Nebraska kan snart skriva "världsrekordhållare" på sitt visitkort.

På måndag går han i mål i New York efter att under 44 dagar ha sprungit över hela USA, från stadshuset i San Francisco till stadshuset i New York. Han kommer att göra det på 44 dagar, två dagar snabbare än Frank Giannio Jr rekord från 1980 (46 dagar. 8 timmar och 36 minuter). Nu är det bara en tornado som skulle kunna stoppa honom.

Jag missbedömde Petes mentala styrka och  tvivlade i början på att han skulle greja det. Att han var en av Amerikas bästa ultralöpare rådde däremot ingen tvekan om. Men han saknade erfarenhet av extremt långa löp och detta skulle straffa sig i längden, trodde jag. Det såg också rätt dyster ut i början då han tvingades ta en vilodag. Men pannbenet var mycket starkare än jag kunde ana.

Pete är  just nu i Pennsylvania och har cirka 45 mil kvar. HÄR kan du följa honom live. Finalen blir relativt lättsprungen eftersom han valt en väg där han slipper de värsta partierna av fruktade Appalacherna.

Han har snittat  på cirka elva mil per dag, ungefär den dubbla distansen jämfört med vad jag sprang på i somras. Hans löphastighet har däremot varit ungefär den samma men mat- och vilostoppen har varit korta och arbetsdagarna betydligt längre. Från rapporteringen har inte hörts att att han skulle ha haft några större problem (men det har han säkert haft för det har alla som försökt slå rekordet). Pete har gjort klokt i att ligga lågt utåt och all marknadsföring har skötts av personalen i följebilen.

Jag lyfter på löparkepsen och säger: Pete, you are the best!

Keep on running! 

Bra på fötterna: Brooks Adrenaline (obs! jag är inte sponsrad av Brooks). Dagens löpning (24 km) gick till skogarna norr om Rosersbergs slott och självklart plockade jag lingon längs vägen.

Den klassiska frågan: hur länge håller ett par löparskor?

-300-400 miles (48-64 mil), svarar Brooks.

Nej, skofabrikanterna verkar inte tro på sina egna skors hållbarhet. Enligt mitt förmenande underskattar de grovt livslängden. Skorna håller mycket, mycket längre. Brooks senaste påstående på sin blogg att deras löparskor bör bytas ut efter 50-60 mil eftersom dämpningen då försämrats och skaderisken ökat måste betraktas som en ren lögn.

Brooks är dock inte värre än andra. Det låter ungefär likadant från alla de stora märkena. En snäll tolkning skulle vara att de månar om sina kunders hälsa, man vill inte risker att de skadas i ”nedgångna” skor. Sanningen är nog snarare att de i första hand månar om sin egen hälsa, det vill säga de vill sälja så mycket som möjligt.

Erfarna löpare går dock inte på den här bluffen. Visst, det är individuellt hur länge skor håller. Är du bra tränad behöver du säkert inte byta så ofta. Men när hörde man att det är just skorna som orsakar löparskador? Risken är nog mycket större att det istället är en massa andra saker som ligger bakom, t ex för snabb upptrappning av träningen och eller ändrad inriktning.

Lite roligt är det att det är just Brooks som kommer med dessa påståenden. Jag har sprungit i detta märke sedan starten för cirka 35 år sedan men har också haft en del andra märken. Men det är Brooks jag haft på fötterna under merparten av mina cirka 17 000 mil eller fyra varv runt jorden. Men jag har definitivt inte haft 300 par skor under dessa 35 år. Och jag har nästan aldrig varit skadad

Hur ofta byter jag då skor? Ja, det brukar handla om 1,5-2 par skor om året. Och då har jag ändå under de senaste 16 åren sprungit minst 500 mil per år. Under ett coast to coast (ca 500 mil) byter jag lite oftare men inte mer än 3-4 par brukar det gå åt. I USA är skor mycket billigare så där kan man slösa. Men skoslitaget är också större på grund av värmen. Jag har dock många skor igång och springer aldrig i samma par två träningspass i följd.

Så ta skoföretegens råd med en stor nypa salt. En annan myt de vill sprida är att skor inte bör tvättas i tvättmaskin. Jag har alltid tvättat mina i maskin och har inte märkt någon försämring.

Keep on running!

PS

När jag berättade för Brooks att jag sprungit  1 000 miles i varje par skor under mina coast to coast fick jag följande svar:

"Hi Suneson! Thanks for running with us. A cross-country run sounds like an amazing challenge. When's the next one? 1,000 miles in a pair of shoes is quite extraordinary, and we'd recommend replacing them a bit more frequently just to stay safe. Let us know if your cross country trips take you through Seattle next time!"

I mål efter ett blåsigt och kallt 6-timmarslopp i Oxelösund, mitt första ultralopp. Totalt fick jag ihop 61,287 km. Till vänster Stig Söderström, 73, Kvarnsvedens IF. Stig är en av Sveriges mest erfarna långdistanslöpare med över 800 maratonlopp  och idag kom han upp i 45 235 km under sina sex timmar.

Är det ultralopp jag ska satsa på istället för halvmaror och helmaror? Nej, jag tror inte det även om det gick bra i mitt första ultralopp.

Märkligt nog har jag aldrig tävlat på ultradistanser (lopp längre än ett maraton) men i lördags sprang jag ett 6-timmars i Oxelösund. Hur skulle det gå för ett blåbär bland ett 40-tal ultrarävar? Hur lägger man upp taktiken? Frågorna var många men egentligen hade jag inget att bevisa och för ovanlighetens skull var jag inte nervös.

De yttre förutsättningarna var dåliga; blåsigt (8 sekundmeter), 7 grader och mulet. Motvinden var besvärande och medvinden kompenserade inte. Dessutom var nog inte uppladdningen den bästa- jag hade 13 träningsmil i benen samma vecka som loppet. Tur då att motorn på löpbandet på mitt hotell i Nyköping dagen innan var trasig . . .  

Loppet var välarrangerat. Däremot förstår jag inte vad en del löpare hade där att göra. Några hade bestämt sig för att promenera under sex timmar. Varför ställer man då upp i en löpartävling? Andra verkade ha bestämt sig för att avbryta när de nått maratondistansen trots att det var ett 6-timmars lopp de anmält sig till. Dessutom ingick ett 1- och 3-timmarslopp i tävlingen, något som förvirrade när dessa löpare svischade förbi.

Blåbär till trots förstod jag att knepet var att hålla en så jämn hastighet som möjligt. Noterade att några rävar sprang väldigt ojämnt och dessa blev senare upphunna och omsprungna flera gånger om Varvet mätte 1 233 meter men blev aldrig monotont, Från början hade jag bestämt att dricka en mugg var femte kilometer men efter fyra mil blev det en mugg vid varje varv. Jag hade i åtanke senaste halvmaran i Göteborg där jag tappade 2-3 kilo i vikt trots att det var kallt.

Efter marapasseringen bestämde jag att byta skor, från ett par väl dämpade till tunna och lätta träningsskor (Nike Free). Det var så jag gjorde i USA- alltid ett skobyte mitt under dagen för att minska skaderisken. Sett så här i efterhand var nog skiftet ett misstag; jag hade inga problem och bytet sinkade mig tre minuter, dessutom började varvtiderna bli allt längre efter att tidigare ha sprungit väldigt jämnt.

I USA lyssnade jag mycket på musik under löpningen. Men här ”vågade” jag inte göra detta, det skulle inte se seriöst ut att springa med lurar i öronen, trodde jag. ”Fjantigt”, var hustruns kommentar efteråt.  Men jag såg flera löpare göra detta, dessutom synnerligen ”seriösa” löpare.

Särskilt kvinnorna imponerar i ultralöpning. Jag blev varvad massor av gånger av t ex 31-åriga Jennifer Honek från IF Linnéa. Hon gjorde 70,6 km, bara 6 km kortare än bäste mannen, 44-årige Jonas Brantvall från UT Kolmården.

Med undantag från de sista varven vid vätskekontrollerna sprang jag hela tiden. Jag var inte slut och hade nog mera att ge men efter maratonpasseringen kändes det rätt ointressant hur långt jag skulle komma. Synd, jag hade nämligen ett svenskt åldersrekord i M65 inom räckhåll. Nu blev det 61,287 km och en åttonde plats, bara cirka 2 km från det svenska rekordet (Kjell-Ove Skoglund, Strands IF 63,220 km år 2007).

Mersmak? För tidigt att säga.

Keep on running!

Jag springer från Stockholm till Nyköping, en sträcka på elva mil som avverkas på två dagar. Bilden tagen vid infarten till Tumba.

Om en gammal gubbe kan springa över Amerika kan väl också jag göra det? Kom och lyssna på mitt föredrag för att få tips och inspiration!

Nyköpings Runners har bjudit in mig för att berätta om mina USA-löp. Allmänheten är också välkommen, allt är kostnadsfritt.

När: onsdag 12 oktobrer klockan 18.30

Var: Nyköpings OK:s klubbstuga i Ekensberg, Nyköping, GPS-koordinater: 58.771516, 17.035503 (Krokusvägen 26)

Välkommen!

Jag tog bilfärjan vid Skanssundet och hade turen att pricka in avgången (färjan går bara två gånger i timman).

Tullgarns värdshus är säkert fint sommartid men jag frös som en hund, värmen var knappt på på elementen och enda värmekälla var värmeslingorna på toaletten. Inget trivsamt besök efter 69 km löpning i höstrusket.

Keep on running!

I mål på Slottsskogsvallen efter ett blåsigt halvmaratonlopp.  Min tid blev 1.38.42.

Du behöver inte nödvändigtvis vara först över mållinjen för att "vinna" en löpartävling. Jag är 68 år och idag i Göteborgs halvmaraton var det just en 68-åring som presterade bäst.

Nej, denne 68-åring var inte jag utan Hans Eriksson, Eksjö Södra IK. Han utklassade mig med cirka sex minuter men få förstod att hans 1.32.19 var en stortid, faktiskt bättre än den officilla segeriden  från en 35-åring, som var exakt 20 minuter snabbare. Hur hänger det här ihop?

Alla förstår nog att det inte går att jämföra en 35-årings tider med en nästan dubbelt så gammal person. Därför finns ett internationellt vedertagen metod, WMA, att åldersomräkna resultat så att det i alla fall govt går att jämföra prestationener vid olika åldrar.

Tyvärr är det mycket ovanligt att tävlingsarragörerna gör denna omäkning och presenterar två tabeller i resulttlistan. I halvmaran i Göteborg görs inte detta och priser delades bara ut till de tre första männen och kvinnorna, "åldingarna" glömdes bort (däremot gavs priser i varje åldersklas i maratonlppet som hade färre deltagare).

Göteborgs Marathon med halvmaran är annars ett mycket välarrangerat lopp. En förbätring till nästa år skulle dock kunna vara att åldersomräkna eller införa en klass för 50 plus.

Jag är inte särskilt nöjd med min egen insats; fyra minuter långsammare än ifjol. Allt kan inte skyllas på motvinden hem (7 sekundmeter) eller att jag kanske inte var helt utvilad. Nej, troligtvis kommer jag att springa ytterligare en halvmara i år och då troligtvis på kontinenten. Målet är att ta sig in på tiobästalistan i M65 och där är jag inte nu.

Dessa listor, som jag nu gjort under många år, är försenade. Förhoppningsvis lägger  jag om några veckor ut på bloggen de första preliminära åldersindelade listorna på maraton och halvmaraton.

Keep on running!

I mål efter 21 km i Holaveden Ultra. Men vem vann- 30-årige Erik eller den 38 år äldre fadern? På den HÄR videon tagen av min bror Ragnar får du svaret.

"Det är bara ett motionslopp", sa svägerskan lugnande. Men jag är alltid nervös före start och särskilt när någon av sönerna är med.

Igår sprang Erik och jag Holaveden Ultra (halvmaran) i Tranås, för egen del för tredje gången och fjärde för Erik. Sonen gick ut hårt i förhandssnacket:

-Jag tror jag vinner över dig i år , , ,

Hittills har jag varit före barnen i samtliga lopp vi sprungit frånsett en spurtduell jag förlorade mot Erik i just Holaveden Ultra. Ifjol sprang vi i mål hand i hand men i år bestämde vi att fri fart skulle gälla när det återstod några kilometrar.

Sonen startade starkt. Det här är en rätt tufft terränglopp; stenar, rötter, mycket backar, raviner och stättor över taggtrådsstängsel men också grusvägar, en del asfalt och mjuka, lättlöpta skogsstigar. Allt mycket vackert, rena Bullerbyn.

Själv hade jag som vanligt problem ute i terrängen men gossen trippade på bra, hörde knappt hans andning. Fast skulle det hålla för honom? Det hade varit si och så med träningen i år medan jag tränat mycket, kanske för mycket och var inte riktigt utvilad. I backarna hade jag mjölksyrakänning men sa naturligtvis inget.

Först halvägs, efter vid vätskekontrollen och då vi kommit ut på riktig landsväg, märkte jag att han blev efter. Det här var rätta elementet för mig, benen hade piggnat till och trummade på bra. Men så fort vi kommit in i skogen igen var försprånget upphunnet. Men nästa långbacke blev för svår, Erik blev ohjälpligt efter och sedan råkade han tyvärr springa vilse i ett av motionsspåren där skyltningen inte var den bästa.

Nästa Holaveden klår han förmodligen pappa men kanske kan jag hålla sönerna stången något år till på långloppen, förutsatt att underlaget är asfalt. Min tid blev minuten bättre än ifjol men ändå fruktansvärt dålig; 1.53.54. På halvmaran i Göteborg om en vecka går det förhoppningsvis 20 minuter fortare. Inga stättor där att kliva över!

Veckan efter Göteborg springer jag mitt livs första ultra, ett 6-timmarslopp i Oxelösund. Hur lägger man upp taktiken i ett sådant lopp?

Keep on running! 

Från och med idag blir det dagliga uppdateringar av löpmängden. Ovanför rubriken hittar du uppgifter om hur långt jag sprungit hittills i år, denna vecka och idag.

Jag vet att en del löpare brukar jämföra sig med mig och då kanske det kan vara roligt att se hur man ligger till jämfört med pensionären. Eftersom jag numera springer varje dag blir det också dagliga justeringar.

Mängdmålet, att i år springa totalt 1 000 mil, framstår som allt mer realistiskt. När målet sattes upp för två månader sedan krävdes det att jag sprang minst 14 mil/veckan året ut, nu har det krympt till 13 mil. Med ibland två löppass om dagen ska det nog uppnås, förutsatt att jag får vara frisk.

För mig är stor mängd liktydigt med bra tävlingsresultat på maraton och halvmaraton, dock inte nödvändigtvis toppresultat. Med mer kvalitetsträning (har knappt någon sådan utan springer mest distans med undantag för en del snabbdistanspass) skulle förmodligen tiderna pressas något. Den 8 oktober springer jag en halvmara i Göteborg och inför den får jag försöka toppa formen.

Keep on running!