Klart för start. Mats Dänsel (glasögon th) utanför Zinkens vandrarhem ger de sista anvisningarna innan ett stort gäng duktiga ultralöpare ger sig i kast med att springa cirka 5 mil i snön.

KUL står för Svenska Friidrottsförbundets kommitté för Ultradistanslöpning. Jag, en katt bland dessa hermeliner, hängde på när kommittén anordnade sin årliga KUL-helg i Stockholm.

Det är bara att konstatera, jag är ett övermoget blåbär i ultrasammanhang. Visst, jag kan springa långt och länge på slät asfalt en varm sommardag. Men när det handlar om rötter och stenar eller som idag på knaggliga upptrampade spår i snön är jag helkass. Jag blev helt enkelt frånsprungen, tröttkörd och fick (nästan) kasta in handduken. Men ge upp? Nej, så illa var det inte.

Det är väl bara dårar, hundägare och vissa löpare som vintertid lämnar den trygga asfalten i stan, uppsöker svårigheterna i terrängen och dessutom gillar besvärligheterna. För vilken vettig människa tar sig fram på små upptrampade stigar utan vingelmån, riskerar benpiporna och kör slut på sig?

Jag anade nog att det skulle bli besvärligt idag. På prograammet stod 51 km längs Stockholms öar. Vi stack först ut på Reimersholme, inga större problem. Sedan Långholmen, stora problem. Sedan backarna i Fredhäll där första löparen stöp. Sedan fortsatte det med Brunnsvikens stränder, jätteproblem men inte för hermelinerna. När vi kom till Ålkistan och Lappkärrsberget var det slut på jamandet från den gamla hankatten som istället uppsökte plogade vägar och lät hermelinerna löpa fritt på stigarna längs Värtan.

Misse var lämnad åt sitt öde, slog av på takten, började gena här och där och sneglade oroligt bakåt för att kolla om hermelinerna skulle hinna ikapp. Det gjorde dom säkert men han såg dem inte. Det var en rätt eländig misse som senare smög in på McDonalds vid Slussen och beställde en Big Mac & Co, cola och en liten kaffe med grädde, förlåt mjölk. Skulle misse ta tunnelbanan hem och bara få ihop ynka 40 km?

Nej, misse fick lite nya krafter, lufsade vidare och tog en sväng runt Fåfängan och nu återstod bara Årstavikens stränder innan målet var nått, Zinkensdamm Hotell och Vandrarhem. Men vad ser han vid framkomsten- nyduschade hermeliner som är på väg hem. Och till sin stora förskräckelse får han höra att dom fått ihop 52 km, misses gps visar bara 48 km!

Vad göra? Några extravarv i Tantolunden? Tankarna far genom misses lilla hjärna och snart är beslutet fattat: det blir ingen bussresa hem utan han fortsätter lufsandet mot hemmet, över Västerbron, Kungsholmen och till Birkastan. Ny koll på gps:en- den visar 52 km. Det får bli en sväng runt kvarterat. Puh, äntligen 53 km!

Vem "vann", misse eller hermelinerna? Hermelinerna kan i alla fall skratta gott när dom  på den HÄR kartan ser vilken fart gammkatten höll och hur han fuskade genom att ta genvägar ute på Djurgården.

Jag håller föredrag om mina USA-löp inför en grupp ultralöpare under KUL-helgen. Intresset för den här typen av äventyrslöp verkar stort och jag fick många frågor.

Keep on running!

Som uppvärmning inför dagens löprunda blev det snöskottning utanför vårt hus på Tomtebogatan. Babyjoggern med stora hjul och smala däck tar sig fram överallt.

Vintertid är det perfekt att springa med en baby jogger. Jag springer säkert, behöver inga dubbskor, och kan omöjligt ramla.

Alla klagar på den dåliga snöröjningen i Stockholm. Även jag som löpare berörs men inte lika mycket som vanliga gångtrafikanter. Det trevliga med att springa med en vagn är just att du slipper ramla. Eftersom vagnen dessutom har stora och smala hjul passeras snöhindren ganska lätt. Men under de värsta dagarna har jag hållit mig på stråk som nyligen plogats. Jag bor intill Karlberg och inne på militärområdet är snöröjningen bra.

Men idag gav jag mig utanför stan, tog en tvåmilare upp till Vällingby. Inne i stan är de flesta gator och trottoarer fortfarande dåligt röjda men så fort jag kom ner till Stockholms stadshus väntade mig en helt rensopad cykelbana ända upp till Hässelby. Stan har gett sig sjutton på att hålla några stora cykelstråk öppna och det är bara att konstatera; man har lyckats.

Inte en snöflinga på cykel- och gångbanan upp mot Tranebergsbron. Fantastiskt! Men i onsdaggs, första snödagen, var det dock si och så med snöröjningen på de prioriterade cykelstråken.

Vagnlöpning har också den stora fördelen att du kan kånka med dig allt du behöver. Jag hade med mig en väska med ombyteskläder, passade på att att slinka in på F&S i Abrahamsberg och träna benstyrka. Och när jag ändå var på ett gym tog jag chansen att springa lite på löpbanden.Väl framme i Vällinngby Centrum kunde jag utföra en del inköp och äta lunch- naturligtvis på McDonald´s!

Keep on running!

Jenny Wikedal, IFK Umeå, ute på Vintermarans fjärde varv. Hon blev tvåa i damklassen på 3.00.17 och enda nya namn på mina tiobästalistor, som du hittar överst i menyn under statistik. Vann gjorde Åsa Lundin från min klubb Vallentuna FK på 2.58.27. Andreas McConville segerade i herrklassen på 2.37.34,

Vintertid är det svårt att förbättra sina löpresultat. Det märktes tydligt idag på Vintermaran där löparna generellt presterade sämre än normalt.

Under dagens löprunda passade jag på att kolla in Vintermaran ute på norra Djurgården. Tävlingen klassas som det äldsta och ett av de största maratonloppen i Sverige (278 löpare fullföljde). Årets upplaga var det 54:e i ordningen och tredje året i följd med Fredrikshofs FIF som arrangör.

Själv lockas jag inte av att springa långlopp på vintern- för kallt och svårt att göra några bra tider, däremot helt OK att springa i Sydeuropa. Jämjöhalvan i Blekinge den 12 november ställer jag troligen in med samma motivering.

Väderförhållandena var annars ganska bra under Vintermaran; någon plusgrad och barmark. Jenny Wikedal i K40 var den enda som lyckades ta sig in in på mina tiobästalistor. Några av löparna låg dock redan på listorna men ingen förbättrade sin tid. Det säger något om hur det är att tävla på vintern.

För egen del är det dock inte sluttävlat i år. Som vanligt blir det Bore Cup med första tävlingen den 3 december i Gävle (10 km).

Imorgon söndag går New York Marathon. Prognosen är 13-14 grader, tyvärr lite blåsigt och mest motvind. Borgar ändå för bra tider och några svenskarr kommer säkert in på årsbästalistorna. Kolla dom på måndag!

Överst:Hans Hedebratt, Fjärdhundra, och i bakgrunden Anna-Lena Hällgren, Bälinge IF. Undre bilden: Bertil Palmqvist, Bälinge IF.

Keep on running! 

Nu har jag sprungit över 900 mil räknat sedan årsskiftet. Inträffar inget oförutsägbart finns chansen att jag klarar tusenmilamålet.

Det återstår 58 dagar på året vilket innebär att det kommer att räcka med 12-milaveckor framöver. Det är normala distanser för mig så det ser alltså ganska ljust ut.

Jag är nyfiken på om jag i år är ensam i Sverige om att springa dessa mängder. Nog borde det finnas fler än en 68-årig pensionär? Jag har gjort lite efterforskningar men inte funnit någon. Så tipsa mig gärna om vilka svenskar som i år eller tidigare år sprungit mer än tusen mil ett enskilt år. Bertil Järlåker är en- under tio år i rad sprang han minst 1 000 mil om året, toppåret 1985 blev det 1 457 mil.

Sliten? Nej, med ett USA-löp som grund och två löppass några dagar i veckan kommer man någorlunda enkelt upp i de här mängderna. Men utan USA-löpet hade det aldrig gått. Tusen mil innebär ändå 19 mil/veckan, mycket även för den svenska långdistanseliten som bara kortare perioder ligger  över den volymen (låt vara att man tränar hårdare, mina mil är mest lugn distanslöpning). Kanske är det här vi har förklaringen till att ännu ingen lyckats slå det 33 år gamla svenska rekordet på maraton (Kjell Erik Ståhl 2:10:38). Dagens svenska maratonelit tränar helt enkelt för lite!

Keep on running!

Två nöjda löpare efter 1-timmesloppet på ett öde Ränneborg IP i Eksjö, till höger Hans Eriksson. Hans gjorde en rejäl putstning av det gamla rekordet i M65 och klarade 14 321 meter.

Udda distans och bara två tävlande. Idag gjorde jag i Eksjö ett rekordförsök på 1-timmeslöpning.

Hur långt springer du på en timma? Jag kom 13 184 meter. Det svenska rekordet i M65 innehas eller rättare sagt innehades av Bengt Andersson, IK Wilske. Han sprang år 2008 13 456 meter. Jag missade alltså rekordet med 272 meter.

Men rekordet rök ändå- min medtävlare var suveräne och jämngamle Hans Eriksson, bosatt i Alvesta och tävlande för Eksjö Södra IK. På ett lite blåsigt och regnigt Ränneborg klarade han 14 321 meter.

-Perfekt väder, tyckte Hans som lyckades varva mig två gånger.

Det är tredje gången jag på kort tid får stryk av Hans- på halvmaran i Göteborg utklassade han mig och åldersomräknat var han bäste löparen i hela tävlingen. Och på terräng SM i Västerås blev jag också slagen. Ändå är jag rätt nöjd med dagens insats med tanke på att jag knappt sprungit på bana och kan inte det här med varvtider. Man ropade hela tiden tider men jag förstod inte så mycket.

I omklädningsrummet sa jag till Hans att jag kanske skulle ha slagit det gamla rekordet om jag förstått att det var så nära.  Hans tyckte också jag gjorde bra ifrån mig men förklarade att det inte är så lätt att öka hastigheten med några sekunder per varv. Farten dödar.

Mina varvtider var jämna; varven gick på cirka 1 minut och 50 sekunder men för att slå rekordet hade jag behövt springa cirka 3 sekunder fortare per varv.

Till vår hjälp hade vi varvräknare och tidtagare. En av dessa var Jan Rudolfsson, gammal maratonlöpare med 2.21 i bagaget, som ansökt om licens och skött all pappersexercis med Smålands Friidrottsförbundet och Svenska Friidrottsförbundet. För att det ska räknas som rekord måste allt ha gått rätt till. Vilka mer udda distanser finsn att utmana?

I det här vackra huset låg redaktionen för Smålands-Tidningen i Eksjö. Jag arbetade på tidningen en kort tid i början på 70-talet. Min resa till Eksjö blev rena nostalgitrippen. SmT lever vidare men har inte samma starka ställning som förr

Keep on running!

Ödslig skogsbilväg söder om Furuvik i Gästrikland. Jag är på lingonjakt och tänker knappt på att jag samtidigt löptränar. HÄR kan du se var jag sprang

Jo, jag springer mycket. Men egentligen är det ingen ”riktig” löpträning. Istället använder jag benen som andra använder bilen- ett transportredskap.

Löpning varje dag, 12-15 mil i veckan på cirka tio löppass och målet att i år springa totalt 1 000 mil. Dessutom styrketräning på gym (benen) 5-7 dagar i veckan. Nej, det handlar inte om någon elitsatsning, snarare ett aktivt pensionärsliv.

Det blir alltmer sällan jag sticker ut på en regelrätt träningsrunda. Visst händer det att jag ibland kör intervaller, backträning eller snabbdistanspass men högst någon gång i veckan. Mycket av träningen är istället nytto- och transportlöpning- jag uträttar en massa ärenden, t ex springer med joggingvagnen och handlar, jag ser nya områden och är turist i min egen stad.

Och så har vi ”äventyrslöpningen” med USA-löpen som extremvarianten. Under den beteckningen skulle kanske också kunna ingå alla mina bärplockarlöp. I helgen tog jag tåget till Furuvik utanför Gävle och sprang sedan i mer eller mindre ren ödemark på skogsbilvägar till Älvkarleby. Avsikten var att plocka lingon, på köpet fick jag över tre mil löpning, dessutom ett snabbdistanspass eftersom jag fick springa som en galning för att hinna med tåget hem. Jag missade Upptåget med fem minuter, nästa gick om en timma och för att hålla värmen blev det några extrakilometrar.

Ja, ensamheten i bärskogen är bland de bästa jag vet. Om inte detta är friheten, så vad är frihet? Skörden den här gången blev riklig; lingonen är härligt mörkröda, jättestora och blir till prima lingondricka. Bättre måltidsdryck finns inte.

Att bege sig ut i vildmarken sådär är lite äventyrligt trots att jag mestadels befinner mig på vägar. Många av dessa skogsbilvägar är återvändsfällor, slutar tvärt och det gäller att ha gjort grundliga kartstudier innan. Det går inte att helt lita på en gps. I min har jag en vanlig Europakarta, småvägarna finns dock utsatta men gps:en kan ändå leda fel och vill ofta dra dig ut på större vägar vilket också innebär omvägar.

-Hej farfar, ropar några cyklande tonåringar, när jag med lingonlastad kärra till sist når stationen i Älvkarleby.

Va, ser jag så gammal ut? Jag, som kände mig så spänstig. Javisst, jag är ju pensionär, tillika farfar.

Keep on running!

Måndag den 24 oktober klockan 23.30 svensk tid nådde Pete Kostelnick trappan till stadshuset i New York. I direktsändning över Facebook kunde jag följa detta otroiliga coast to coast löp.Till vänster Frank Giannio, som hade det gamla rekordet från 1980 på 46 dagar. Målgången och intervju HÄR

Keep on running!

Hur snabbt måste jag springa ett maratonlopp för att tillhöra de tio främsta i min åldersgrupp? Mina tiobästalistor ger dig svaret!

Jag har precis lagt ut den första preliminära sammanställningen över svenskars maratonresultat 2016 i Sverige och utomlands. Resultaten, som är uppdelade på åldersklasser, hittar du under rubriken Maratonstatistik i menyraden.

Så vitt jag vet är jag ensam om att göra dessa sammanställningar. Det är ett tidskrävande arbete och listorna har blivit försenade. Senare under året kommer jag att eventuellt sammanställa motsvarande listor för halvmaraton. Det är naturligtvis lätt att missa resultat så därför är jag tacksam om du mejlar mig saknade resultat eller upptäcker felaktigheter.

Keep on running!