I mål på 1.41.17 i Strägnäs Halvmaraton, fyra minuter sämre än ifjol. Vad ska jag skylla på? Tja, får bli snön och åldern .  . .

Halvmaror är knepiga. Ofta känner jag mig stark och snabb i dessa lopp men klockan brukar säga något annat.

Så var det idag i ett vintrigt Strängnäs Halvmaraton där ett 50-tal löpare ställde upp. Bakom denna anspråkslösa men ¨ändå välarrangerade tävling står Strängnäs Löparklubb. Fantastiskt att klubben ror i land det hela med ett minium av funktionärer. Det går när det finns eldsjälar. 

Kanske är halvmaror för korta för mig? På marorna placerar jag mig bättre. Jag finns till exempel inte med på årets 10-bästalistan i M65, däremot på maratonlistan. Mina cirka 1.38 i år på halvmaran räcker inte. Snart får jag väl ta steget upp på ultradistanserna för att få en anständig placering.

Jag anar vad som fattas på halvmaran och de kortare distanserna; kvalitetsträning. Här räcker det inte med en massa mil, jag måste också köra en del snabba pass. Hoppas få till några inför Bore Cup den 14 januari med 7,5 km i Sala.

Annars är jag nöjd med att tempot blev så jämnt även om jag kroknade sista kilometern upp till idrottsplatsen( en mördarbacke). HÄR kan du se hur banan gick och mina kilometertider. 

Tävlingsledningen med Erik Froste vid datorn.

Keep on running!

Jodå, det fanns en del lingon under det lätt snötyngda riset. Eftersom bären frusit smakade de tranbär- toppen! HÄR kan du se var jag sprang.

Idag tog jag Upptåget till Skutskär för att springa nära två mil på ödsliga skogsbilvägar ner till Älvkarleby. Vackert men samtidigt kusligt, ja smått livsfarligt.

Skulle gps:en lägga av i kylan hade jag varit illa ute. I dessa trakter finns inte en människa och det mylrar av små avtagsvägar som inte leder någon vart. Jag hade tagit med mig ett försvarligt antal reservbatterier och gjort grundliga kartstudier innan. Skogen är dock förrädisk- majestätisk och samtidigt så fridfull men kylan, en vindkantring, solen i moln och frusna fingrar kan ändra allt på några sekunder.

Vägen smalnade av ju längre in skogen jag kom. Märkligt nog var snötäcket här betydligt mindre än längre söder ut.

Målet med löpet var att plocka lingon. Drygt en månad tidigare hade jag varit i de här trakterna och plockat mycket lingon. Men skulle jag hitta några nu? Jag gjorde ideliga avstickare in i skogen- inga bär. Jo två stycken hittade jag; de smakade underbart, som tranbär.

Jag började smått ge upp samtidigt som det började bli allt kallare. Tygvantarna förslog inte mycket. Någon fara på torpet var det dock inte, jag hade med mig mackor, kaffe och en tjock dunjacka. En bit utanför Älvkarleby gjorde jag ett sista stopp. Herregud, här finns ju bär! Inte mycket, bara enstaka här och där längs dikesrenen och en bit in i skogen. Men jag gick igång på alla cylindrar och fick ihop knappt en liter. Dagen var räddad! . Bären fick den här gången bli lingonsylt, inte lingondricka. Nu sätter jag punkt för bärplockningen 2016 och ser fram emot nästa sässong

Framme vid restaurang Kungsådran på Laxön där dagens löpning  slutade. Här har jag varit flera gånger. Idag serverade man bruna bönor och stekt fläsk- bättre löparmat kunde jag inte få. Laxön är en pärla och här finns också ett vandarhem öppet året runt samt ett gym. Ett perfekt ställa att lägga nästa års ultrakonferens (KUL)!

Keep on running!

Klubbkompisen Alex Bonn vann överlägset M60 i Bore Cup i Hemlingby. Själv var jag som synes inte fullt lika nöjd. Min bror Jan bor i Gävle och han passade på att filma loppet.  HÄR kan du se hans video, som inleds med en julbock i ljusan låga.

Keep on running!

Veteranstatistiken över halvmaraton 2016 ligger nu ute. Du hittar siffrorna i menyraden högst upp på sidan under "Maratonstatistik".

En del finputs återstår men tyvärr kan sammanställningar av det här slaget aldrig bli kompletta. Det är lätt att missa lopp, särskilt de utländska. En annan svårighet är att arrangörerna ibland inte sätter ut födelseår. Det krävs därför lite detektivarbete och sökande i folkbokföringsregister m m. Jag har också nytta av Svenska Friidrottsförbundets och Marathonsällskapets löpande (ha!) resultatrapportering och Sapiens maratonlistor. Men så vitt jag vet är jag ensam om att sammanställa åldersindelade tiobästalistor på maraton och halvmaraton.. Tabellerna ligger sedan delvis till grund för förbundets officiella statistik.

Det är ett tidsödande men roligt jobb att sammanaställa tabellerna. Gensvaret från Löparsverige är stort och det är orsaken till att jag fortsätter. Ser du fel eller saknar resultat som skulle platsa på tiobästalistorna vill jag att du mejlar mig.

Keep on running

Alla tillhör vi M60. Till höger om mig Roland Jansson, Uppsala LK (3:a), Bengt Isgård, IF Linnéa (2:a), Alex Bonn, Vallentuna FK (1:a) och Lars Söderberg, Vallentuna FK (5;a). Min tid blev 45.59 vilket var ca 2.30 långsammare än Alex Bonn. HÄR resultaten.

Det är dubbelknut som gäller i tävlingssammanhang. Dubbelknuten ska dessutom vara hårt knuten. Den läxan tycks jag aldrig lära mig.

Bore Cup har startat och idag var det 10 km som gällde. Tävlingsplats var Hemlingby i Gävle där 100-talet löpare fick perfekta tävlingsförhållanden; barmark, någon minusgrad och solsken. För mig var kanske loppet ingen solskenshistoria. Det gick som väntat; en fjärdeplats i åldersgruppen.

Tro det eller ej, mitt under loppet gick skonsörena upp! Det är andra gången detta händer under ett Bore Cup. Ett koppel av löpare hann passera medan jag fumlade med vantar och snören. Nu spelade det dock ingen roll, jag hade ändå inte en chans mot mina konkurrenter. Det visade sig att jag hade dubbelknut men inte dragit till den tillräckligt.

Det är bara att bita ihop och komma igen. Det räcker inte med att vara bra mängdtränad i Bore Cup. Du måste ockspå vara snabb eftersom sträckorna för oss lite äldre inte är längre än en mil. Om en månad handlar det om 7,5 km i Sala och fram till dess måste jag börja med lite kvalitetsträning. Tusenmilamålet är snart uppnått och jag behöver inte enbart samla en massa mil.

Efter loppet ställde jag mig på vågen i omklädningsrummet i Hemlingbystugan. Glädjande nog tycks jag hålla matchvikten. Samma våg visade att vikten är exakt den samma som dagarna före mitt femte coast to coast i år.

Vågen visar 58,5 kg  . . .

. . . vilket är samma vikt som när jag stod här den 16 april 2016.

Keep on running!

Högst några procent av mina 948 mil har sprungits på band. Nästan all löpning har skett på asfaltsvägar varav 525 mil i USA.  

En långdistanslöpare över 50 år sätter normalt inga personliga rekord. Men det är precis vad jag gjorde idag.

Nej, det handlar inte om någon rekordtid i en löpartävling utan ett PR i mängdlöpning. Sedan årsskiftet har jag nu sprungit totalt 949 mil. Det motsvarar cirka 20 mil i veckan. Mitt gamla rekord var på 948 mil och satt 2007. Det året gjorde jag mitt första coast to coast. För att komma upp i sådana mängder krävs det nästan en kontinentlöpning.

Mitt övergripande mål för 2016 är dock 1 000 mil. Jag ligger bra till för att klara det. Förmodligen kommer inte någon annan löpare i Sverige att i år att ha sprungit så långt. Jag har gjort lite sonderingar kring den saken men inte hittat någon. 

Själv värderar jag den stora mängden högre än ett coast to coast. Det är i alla fall "svårare". Du måste gneta varje dag, köra  dubbla träningspass flera dagar i veckan och du kan inte ha några vilodagar.  Men det har gått överraskande lätt och också varit kul. Extra roligt att jag dessutom fått vara helt skadefri och att jag inte känner mig sliten. Men några nya mängdrekord ska det nog inte bli.

Härligt att kunna avsluta med en 15-milavecka!

Keep on running! 

Jag plockar prima lingon längs landsvägen till Mehedeby.

Det som söker, han finner. Jag fann lingon idag under en lång löptur i Norduppland.

Idag tog jag Upptåget till Tierp och sprang på landsvägar och skogsbilvägar upp till Mehedeby. I kärran hade jag bärplockare, burkar, termos med kaffe, mackor och en chokladkaka..

Det tog ett tag innan jag fann skogens röda göld. Jag fick ihop fem liter som nu ska bli lingondricka. Att på det här sättet förena nytta med nöje är kanske det bästa med löpningen. Om inte detta är friheten så vad är frihet? Jag  stortrivdes i ensamheten i skogen men visst var det lite ruggigt idag. Är det ändå inte fantastiskt att det går ett plocka lingon vid den här tiden på året?

HÄR kan du se hur jag sprang.

Keep on running.

En näve skumtomtar från bakluckan på Peter och Ulla Lembkes bil har blivit ett begrepp för många av Stockholms långdistanslöpare. Nu är det slut på sötebrödsdagarna.

Anordnas det inte allt färre sociala löp i Stockholm? Idag gick ett i graven; Årets sista långpass. Sorg råder i Ultrasverige.

De senaste tio åren har paret Peter och Ulla Lembke kallat till Årets sista alternativt Årets första långpass. Via sociala medier, främst Facebook, har de fått ihop stora grupper löpare som sprungit tillsammans en drygt sex mil lång slinga i Stockholms norra förorter med start och mål vid Slussen. Jag har varit med på de flesta av dessa löp som blivit allt större. Ifjol var vi drygt 200 uppdelade i olika fartgrupper.

Men nu är det alltså slut. Ursprungsidén om att springa ihop, dessutom långsamt, har delvis förfelats, menar paret.

-Med tiden har grupperna blivit fragmenterade. Senast hade vi nog tio grupper där alla kämpar att springa så fort som möjligt och dra upp tempot. Träningspasset har fått likheter med en tävling, skriver idag Peter Lembke på sin hemsida.  

Allt har sin tid. Men jag känner mig lite medskyldig till att detta icke kommersiella och trevliga arrangemang nu går i graven. Jag och flera andra har ofta  dragit upp farten, sett det hela lite som en tävling, 7.15-tempo eller lite snabbare har känts alldeles för långsamt. "Problemet" har varit att många löpare helt enkelt varit "för duktiga" för att hålla den lägre farten.

Jag har sedan 80-talet varit med på mängder av olika sociala löp.För mig startade det med Enskedegruppen. Med internet växte det men under senare år tycker jag nog det blivit allt sällsyntare med dessa öppna inbjudningar på forum som Facebook, Funbeat, Jogg med mera. Varför? kan man undra. Håller vi på att bli alltmer egoistiska eller är det så att vi vill sköta det här mer inom föreningar eller slutna grupper. Kanske, trist utveckling i alla fall. Men visst finns det en del eldsjäljar kvar i Stockholm: Peter Nilsson, Mats Dänsel och  Berzani Anter  för att nämna några. Andra har gjort busienns av det hela.

-En epok går i graven, men sympatiserar 100% med Peter och Ullas argument, skriver Peter Nilsson.

Årets sista långpass 2013. Peter Lembke i reflexväst och orange jacka. Under senare år blev det så många löpare att vi inte kunde samlas i biljetthallen utan fick gå ut på Södermalmstorg. Peter Nilsson th i röd jacka.

Keep on running!