Pete Kostelnick sprang i år över USA på 42 dagar, 6 timmar och 30 minuter, nytt världsrekord. Mitt snabbaste coast to coast (år 2007) tog 95 dagar men jag har rekordet i antal löp- totalt fem.

Att mäta sig med en världsmästare i coast to coast-löpning är förmätet. Men jag sticker ut hakan och gör en jämförelse mellan  Pete Kostelnicks världsrekordlöp och mitt senaste coast to coast.

Om några dagar får du här på bloggen läsa en lång intervju med Pete. Jag har bombarderat honom med frågor, han svarar öppenhjärtligt och utförligt och några av svaren kommer säkert att förvåna dig. Som en liten "aptitretare" plockar jag en del faktauppgifter från intervjun och ställer dom i tabellform mot mitt senaste coast to coast 2016.

Keep on running!

Blött, grått och motvind på Järvafältet. Här gällde det att bita ihop för att klara hela sträckan på 62 km.

Nej, långpas är inte alltid roliga. Idag var en sådan dag då jag sprang 62 km. Ren "pliktlöpning".

Under mina USA-löp har jag nästan aldrig haft en tråkig dag. Men i Sverige, särskilt under vinterhalvåret, kan man hålla sig för skratt. Värst är det när det bara är grått och trist, vackra vinterdagar med snö kan dock vara höjdare.

Efter att i år ha misslyckats två gånger med att springa hela Peter Lembkes 6-milsrunda "Årets första långpass") gjordes idag ett tredje försök. Nu klarade jag sträckan ganska lätt men ska jag vara ärlig var det inte särskilt roligt. En viss tillfredsställese dock efteråt att jag kunde hålla strax under 6-minuterstempo sista milen (medvind). Bruttotid exakt åtta timmar.

Det mest givande var kanske McDonaldsbesöket i Barkarby där det "traditionsenligt" gjordes några aktieaffärer på den medhavda datorn i joggingvagnen. Nog saknade jag Ulla Lembkes depåstopp på Blomsterkungsvägen i Hässelby där det från bakluckan på bilen bjöds på kaffe, buljong, pepparkakor och de numera världsberömda skumtomtarna. Kände mig lite missmodig där jag ensam satt med min kaffetermos på kommunens blåa sandlåda..

Keep on running!

Växlande väderlek. Blåst och snöande längs Roslagsvägen men strålande väder på Järvafältet. Löprundan skulle bli 62 km men jag fick bara ihop 49.

Det skulle bli revansch efter mitt misslyckade "Årets Första Långpass" den 7 januari. Då tvingades jag bryta efter 30 km på grund av djupsnön. Idag gick det lite bättre.

Nej, inte heller nu lyckades jag fullfölja Peter Lembkes klassiska 62 km långa runda, som jag sprungit så många gånger  tillsammans med andra löpare. Nu var jag ensam, ingen nackdel i sig, men på grund av tidsbrist tvingades jag avsluta i Vällingby och ta tunnelbanan hem. Nu kändes det dock betydligt bättre, krafterna fanns.

 Även denna gång var det rätt tufft trots att jag slapp snöpulsandet. Som vanligt sprang jag vilse efter Barkarby. Ändå hade jag lagt in rutten i min gps. Kartunderlaget är dock för dåligt, gång- och cykelbanor finns inte med på min Garminkarta.

Termoskaffe och macka ute i skogen- det är livet på en pinne!

Nu sprang jag med vagn, en klar fördel jämfört med att springa med ryggsäck. Jag kunde därför ha med mig en del ombyte, termos med kaffe, sportdryck, mackor och dator. Trevligt att efter 20 km sitta i skogen och fika och drygt en mil senare sitta inne på McDonalds i Barkarby och läsa nyheter och sköta lite administrativa uppgifter.

Keep on ruinning!

I mål och nöjd trea i M60 på 32.51 på den 7,5 km långa och något kuperade banan, som passerade Sala silvergruva.

Sällan är jag utvilad när jag står på startlinjen i en löpartävling. Men idag var jag det och det gav resultat.

Idag gick den andra av totalt fyra deltävlingar i Bore Cup. På programmet stod 7,5 km i Sala. Förväntningarna var lågt ställda: som bäst en femte eller sjätte plats med tanke på att jag senast blev fyra och att nu skulle dessutom Sveriges bäste långskubbare i M60, Jörgen Thorsell från Falu IK, vara med.

Vad göra? En ny fjärdeplacering hade inneburit att jag varit borta från en eventuell pallplacering i sammandraget. Nu blev jag dock trea och är fortsatt med. Jättenöjd!

"Knepet" den här gången var att vara utvilad. Ofta har jag haft tunga träningsveckor före tävlingarna med över tio mil men nu hade jag bara ett par mil i benen, var alltså ganska pigg. Dessutom hade jag haft några intervallpass på löpband (400-500 meter i 15,1 km/tim med 1 minuts vila och 10-15 upprepningar).

Uppenbarligen hade upplägget viss effekt. Jag kunde till och med spurtslå en normalt bättre löpare. Nästa Bore handlar om 10 km, lite bättre för mig, och förhoppningsvis ska jag då ha kört lite mer kvalitetsträning.

Keep on running!

Tomtebogatan klockan 08.05. Under natten hade det fallit cirka 1 dm snö och snön gjorde det mycket svårsprunghet.

Tanken var att  idag springa 63 km i glada vänners lag. Men det blev bara halva distansen- snön knäckte mig.

"Årets förtsta långpass" blev det tuffaste jag varit med på. Det här var sjätte gången för mig och första gången ultraarrangemanget inte gick i paret Ulla och Peter Lembkes regi. Uppemot 150 tappra löpare hade samlats vid Slussen för att springa en runda upp till norra änden av Edsviken, förbi Sollentuna, Akalla, Barkarby, Hässelby och tillbaka till Slussen. Nog saknade jag Ullas depåstopp med varm buljong, kaffe, pepparkakor och de världsberömda skumtomtarna.

Skumtomtar var jag dock inte utan, hade massor i fickan. Men krafterna tröt och jag bröt några kilometrar efter Sollentuna och tog lite modstulen pendeln hem från Helenelund. Håller inte gubben måttet längre? Nej, det verkar inte så. Till stora delar ren snöpulsning på cykelbanorna längs Roslagsvägen och Danderydsvägen, valde en för snabb fartgrupp och en tävling nästa lördag bidrog till att jag kastade in handduken. Snöpligt, men jag ska snart springa den fulla sträckan när underlaget är bättre.

Keep on running!

Glömska och virrighet. Det har bidragit till alla milen.

Det tycks vila en förbannelse över mina besök i Vallentuna. Det är i Vallentuna jag tappar bort mina saker. Där har jag glömt löparskor, löparhandskar, kamera, reflexväst, blommor med mera efter träningar och annat med Vallentuna FK. Vid alla dessa tillfällen har jag dagen därpå sprungit tillbaka och hämtat pinalerna, en sväng på uppåt tre mil.

På nyårsafton var det dags igen- nu glömde jag kvar träningsväskan på bussen hem. Svettiga löparkläder kan man kanske vara utan men inte plånbok med kreditkort, dyrbar gps, nycklar, kamera och en älskad ipod med tusentals låtar. Kris och katastrof, löparåret 2016 såg ut att sluta i moll.

Annars har ju året varit smått fantastiskt. Kanske mitt bästa löparår någonsin (dock inte tävlingsmässigt). 2016 var året då jag:

* Sprang för femte gången över USA

* Första året då jag sprang varenda dag.

* Första året då jag tävlade på ultradistans

* Rekordmängd- totalt blev det 1 019 mil.

Allt det där kändes meningslöst idag. Jag hade på morgonen sprungit från Stockholm till Vallentuna för att vara funktionär på Nyårsloppet. Bilder från David Thompson och resultat HÄR. Denna arla mörkerlöpning med joggingvagn har blivit en kul nyårstradion. Men sen började problemen:

* Praktiskt taget varenda bild jag tog idag på löparna blev suddig- virrade till inställningarna på kamerna,

* Missade bussen hem och sprang några hållplatser i väntan på nästa buss. Klev sedan på fel buss och hamnade i Ormsta. Väskan glömde jag kvar och såg bussen försvinna i riktning mot Vallentuna. Springa ikapp? Nej, bättre att låta föraren på ett av tågen, som stod inne på stationen, larma busschauffören. Men några sådana möjligheter fanns tyvärr inte.

Nu stod jag bedrövad på stationen i Vallentuna. Av en busschaufför fick jag höra att min buss nu troligen stod i ett SL-garage i grannkommunen Täby. Hemma väntade nyårsfirande och middag. Men chauffören var hygglig och skickade ut ett allmänt meddelande till bussarna i grannskapet: Pensionär har glömt väska på buss 610.

Jag fattade posto vid 610:ans hållplats. Då kommer en buss, dock icke 610, dörrarna öppnas, samma chaufför jag tidigare åkt med håller upp väskan- min väska!

Löparåret 2016 slutar i dur och för första gången i mitt liv kramar jag en busschaufför. På hemresan nynnar jag tyst: En busschaufför, en busschaufför, det är en man med glatt humör . . ."

Nog stämmer det gamla ordspråket: Det man inte har i huvudet får man ha i benen.

GOTT NYTT ÅR och Keep on running!

Tusenmil och ett nytt PR i antal sprungna kilometrar ett enskilt kalenderår sattes den 21 december. Tipsa mig om svenskar som sprungit längre! Foto: Nils Suneson

Där satt den! Idag passerade jag 1 000 mil sedan årsskiftet. Oj, vad lätt det gick.

Det känns stort, ja nästan i klass med mitt första coast to coast för nio år sedan. Snart fyller jag 69 år och för en äldre löpare är det svårt att slå några rekord. Nu är det nästan så man ser fram emot 70-årsklassen för att också vinna riktiga tävlingar. Att vara yngst i åldersklassen är alltid en stor fördel.

Tusenmilapasseringen inträffade klockan 10,25 idag precis utanför min bostad på Tomtebogatan i Stockholm. Innan hade jag legat och cirklat lite på Kungsholmen för att pricka in exakt rätt distans. Att det verkligen är tusen mil kan jag inte vara helt säker på men sträckorna är mätta med gps och borde stämma rätt bra.

Hur gör man då för att komma upp i den här distansen? Det handlar om 28 km per dag eller 19,7 mil per vecka. Det är mycket för en pensionär, även för en ung elitlöpare, och vad jag känner till är det ingen svensk som i år sprungit så långt. Den svenska eliten kan ha ha några 20-milaveckor på raken men defintivt inte året runt. Årsdistanserna för toppen brukar därför hamna på max 700-800 mil.

Ja, knepen för att klara tusen mil eller längre på ett år är följande:

* Du måste ha en lång träningsbakgrund- det räcker inte med några år hur bra löpare du än är. Skaderisken är betydande.

* Du måste ha tiden. Utmärkt för pensionären eller den som jobbar deltid.

* Du måste älska löpning- varje dag och i vilket väder som helst. Så fort det blir ett tvång lever du farligt- det finns personer som bränt ut sig mentalt.

* Du måste ha minst två träningspass per dag flera dagar i veckan. En tremilare varje dag skulle knäcka många. Själv grundade jag med ett coast to coast och fick 525 mil "gratis"- sedan handlade det bara om 14-milaveckor året ut.

Egentligen vill jag inte råda någon att göra något liknande. Mängdmål är rätt idiotiska, risken att det ska bli ett tvång och att du ska knäckas är för stor. Men om du ändå vill pröva måste målet vara realistiskt. Själv har jag aldrig känt att jag legat på gränsen utan det har i princip varit roligt att springa varenda dag. Men något nytt tusenmilamål sätter jag inte upp även om det vore frestande att attackera Bertil Järåkers inofficiella världsrekord i mängdlöpning från 1985 på 1 457,2 mil. För det hade krävts ett "riktigt" forrest gump, det vill säga fram och tillbaks över USA för att få ihop tusen mil och sedan ha ett halvår på sig att klämma resten. Men det finns gränser, även för min tålmodiga hustru . . .

Keep on running!

Fullmåne. Det behövdes ingen pannlampa, det räckte med månljuset för att springa i kolsvarta Nackareservatet.

"Saknar dina dagliga komentarer om träning", skriver Sten-Åke Persson. Det får mig att tänka: tränar jag löpning över huvud taget?

Visst, jag springer väldigt mycket. Men alla dessa mil ser jag inte som reglrätt träning, mera som ett sätt att leva eller bara en naturlig förflyttning, ungefär som när folk använder bilen. Sällan sticker jag ut på en vanlig träningsrunda för att försöka bli en bättre löpare. Nej, praktiskt taget al förflyttning sker mestadels på springande fot. Varje dag försöker jag hitta en anledning till att komma ut och springa.

Idag fick jag höra av hustrun att vi behövde en ny gardinstång till vardagsrummet. Vi hade lite delar från Ikea men behövde alltså en stång. Omedelbart dök idén upp: jag springer naturligtvis med joggingvagnen till Ikea och får på köpet några löpmil, dessutom en rolig löpupplevelse. Är detta träning? Ja, men kanske inte supereffektiv.

Höstens längre träningsturer har ofta bestått av bärplockning, små äventyr i sig. Men nog ägnar jag mig också åt "riktig" träning. En gång i veckan brukar det bli med löparklubben i Vallentuna. På tisdagar är det "Gubbskubbarna", som springer runt en mil i ganska lugnt tempo men med vissa fartinslag och på torsdagar är det hårdkörning med intervaller, backlöpning med mera.

Ofta blir det två löppass per dag. Det är nästan nödvändigt om du ska springa uppåt 14-15 mil i veckan vilket varit fallet de senaste månaderna. Att springa en tvåmilare varje dag orkar jag inte. Men det är inga problem med en runda på  morgonen följt av ytterligare en på eftermiddagen eller löpning på gymmet. Gymmet besöker jag för övrigt nästan varje dag där jag kör sittande bensträck, benpress och lårcurl. På de två första redskapen ligger jag nära på maxvikter. Den här styrketräningen gör jag mest för att hålla knartrosen i schack.

Den gångna veckan har innehållit en del lite udda träningsslag Jag har t ex sprungit med Friskis&Svettis i Skarpnäck på ett arrangemang kallat Månskenslöpning. Vi var ett stort gäng som gav oss ut i ett bäcksvart Nackareservat utan pannlampor, det räckte fint med månljuset. Tyvärr glömde jag dock dubbskorna, de hade behövts på de glashala skogsbilvägarna. Egendomlig känsla att bli frånsprungen av löpare (med dubbar) som normalt inte skulle klara att hålla mitt tempo.

Och igår sprang jag klubbtävlingen Skinkloppet i Vallentuna, en idelatidstävling där första pris var en julskinka. Vi fick veta sträckans längd och anteckna hur lång tid vi behövde, klocka fick naturligtvis inte användas. Tidigare år har jag missat grovt så i år  bestämde jag mig för att springa på nära på max, min tävlingshastighet känner jag någorlunda väl. Men inte heller i år blev det någon skinka, jag sprang två minuter för långsamt på den nära en mil långa sträckan. Jag tror att mörkret lurade mig- när det är mörkt känns det som om det går mycket fortare.

På väg hem från Ikea och Jysk i Kungens Kurva. Mycket får plats i vagnen, bl a en skohylla, gymväska och rock, men den långa gardinstången fick jag springa med i handen till pendeln i Huddinge. Fin löptur på totalt 22 km.

Tusenmilamålet är snart i hamn. I skrivande stund fattas det elva mil. Löpningen har inte gått lättare ju närmare målet jag kommit. Konstigt, men så funkar psyket. Så någon seger i förskott tas inte ut.

Keep on running!