Trots att det finns en kylfläkt bakom löpbanden är temperaturen uppe på banden 22 grader, högst bland alla F&S i Stockholm.Här svettas man kopiöst redan efter tio minuter. Bilden från F&S Lindhagen.

Friskis & Svettis klarar inte att hålla nere temperaturen i sina lokaler. Att springa på deras löpband är som ett bastubad, enda skillnaden är att män och kvinnor svettas ihop.

Att hålla rumstemperatur i lokaler där folk tränar intensivt på konditionsredskap är inte lyckat. Men det är precis vad F&S och förmodligen många andra gym också utsätter sina medlemmar för. Till detta kan läggas ingen svalkande vind i kombination med normal luftfuktighe- inte undra på att den som tränar på t ex ett löpband eller en crosstrainer snabbt blir dyblöt.

Du har naturligtvis gjort samma upptäckt som jag men kanske inte reflekterat över saken. Så här har det ju alltid varit på gymmen. Jag hör egentligen ingen klaga. F&S gör lama försök att förbättra situationen men det borde gå att med ganska enkla medel få ner temperaturen.

Hur dåligt är det då? Dåligt men inte farligt! Jag har gjort en uppföljning på min granskning ifjol  av F&S-gymmen och kan inte se någon förbättring. Idag la jag upp en tvåmilsrunda och sprang till samtliga F&S-anläggningar inom tullarna, totalt tio stycken (dock inte till F&S S:t Eriksgatan). På varje anläggning sprang jag 1 km på löpbanden och mätte samtidigt temperatur och luftfuktighet. Jag hade en liten kombinerad termometer och hygrometer liggande i brösthöjdd.

Här en tabell med mina mätvärden från de nio gymmen.

Anläggning	Temp	Fukt %	Antal band	Fönsterutsikt
Hagastan	21	38	5	nej
Sveavägen	19	44	7	nej
City	21	43	8	delvis
Gärdet	20	55	6	nej
Skrapan	19	53	5	nej
Ringen	19	50	8	nej
Skanstull	21	52	7	nej
Hornstull	17	64	7	nej
Lindhagen	22	57	8	delvis
Genomsnitt	20	51	7	nej

Luftfuktigheten är inget att anmärka på. 30-60 procent brukar sägas vara ett riktvärde vintertid för bostäder. Fuktiga utrymmen ökar risken för dålig lukt, bakterier, mögel, rostangrepp och imma. Inga teccken på detta finns på F&S.anläggningar. Bra!

Däremot borde man kunna sänka temperaturen, kanske ner till 15 grader, och då placera konditionsredskapen i avskilda rum. Nu står alla redskap m m i öppna lokaler. När jag på F&S debattforum propagerade för sänkt temperatur fick jag visst medhåll men också mothugg. Någon menade att det skulle bli för kallt vilket möjligtvis kan stämma för dem som bara promenerar på löpbanden eller springer 5-10 minuter.

På F&S Lindhagen står denna kylfläkt på golvet bakom löpbanden. Den är inställd på 15 grader men i rummet är det enligt displayen 23 och jag mätte 22 grader vid banden.

På två anläggningar (Hagastan och Lindhagen) har man satt ut en resp två extrafläktar på golven bakom löpbanden. I praktiken har de knappast någon effekt alls. På "mitt" gym, Hagastan, svettas jag kopiöst redan efter 15 minuters löpning.

Löpbanden på F&S är relativt enkla och är av märket Life Fitness. På Sveavägen, Gärdet, Ringen och Hornstull finns också Techno Gym (1 band på vardera anlägning). Fördelen med Techno Gyms löpband är att de har en liten fläkt på panelen men även på dessa band blir man snabbt genomblöt. 

F&S borde också ändra placeringen av löpbanden och övriga konditionsredskap. Nu står de ofta undanträngda i mörka utrymmen medan de som tränar med vikter fått utrymmet längs fönster, i de fall fönster över huvud taget finns. Generellt har F&S Stockholm ganska knepiga lokaler, fönsterlösa, under jord och vindlande gångar. Klart sämst av alla i det avseendet är Hornstull och bland de bästa Hagastan och Lindhagen, två nya gym.

Jag tror F&S är medveten om värmeproblemen och förhoppningsvis är en förändring på gång. Inför kommande årsmöte tänker jag lämna in en motion.

Jag har ingen erfarenhet av hur det är på andra gymkedjor. Så skriv gärna och berätta, svettas du också kopiöst på löpbanden?

Keep on running!

Att tävla samtidigt som Spring tills du stupar pågår är kanske inte så smart. Men det gick förvånsvärt bra i dag i Hagaparken Park run 5 km.

Med tanke på en relativt tung träningsvecka är jag nöjd med 22.57, 9:a bland männen och etta totalt när tiden åldersomräknas. Tiden var bara några sekunder sämre än för två veckor sedan.

Jag rekomenderar starkt Park run, en tävnlig som äger rum varje lördag klockan 09.30 i Hagaparken. Det är gratis, ingen föranmälan krävs. HÄR kan du se dagens resultat och läsa mer om Park run.

Keep on running!

En spik i däcket var nära att stoppa dagens löptur ut till Lidingö. Jag tvingades luta vagnen i sidled och springa på två hjul- väckte viss uppmärksamhet . . . 

I den pågående löpartävlingen Spring tills du stupar börjar nu löparna sakta falla bort. Lite pyspunka över det hela men fortfarande är de flesta med.

Totalt ställde 65 personer upp i den här udda tävlingen, som går ut på att under februari springa eller gå minst det antal kilometrar som dagens datum anger. Missar man någon dag, ja då har man stupat. Lite oklart hur många som fortfarande är kvar eftersom alla inte fyllt i protokollet men minst hälften hänger kanske med.

Idag den 17 februari var det alltså minst 17 kilometrar som gällde. Ännu så länge inga problem men snart blir det nödvändigt med två träningspass per dag, att bara springa enkelpass sliter onödigt myckett. Som pensionär har  jag tid ned detta, svårare för dom som jobbar.

Taktiken har varit att ta det lugnt i början eftersom jag då hade en annan tävling att tänka på. Men den här veckan har jag gasat på och kommer att landa på över 15 mil. Hittills i februari har jag sprungit cirka 30 mil, nära dubbla minimidistansen. Överskottskilometrar kan dock inte tillgodoräknas. Vid midnatt den 28 februari är det klart vem som vunnit. Det kommer bli flera vinnare eftersom alla som klarat minimidistanserna är vinnare. Ifjol var det en handfull personer.

Keep on running!

Utsikten är hänförande från den 110 meter långa löparbanan uppe på taket till ett av kontorshusen vid Torsplan. De två tornen till vänster i bild är Mattéus respektive Gustav Vasa kyrka och i mitten syns Hötorgsskraporna.

Ett gym med egen löparbana utomhus. Det lockar Sats med i nya Hagastaden, stadsdelen där Stockholm och Solna nu växer ihop.

"Kom in och provträna gratis", lockade skylten utanför Sats anläggning vid Torsplan. Ett erbjudande jag inte kunde motstå.

Visst är detta nyöppnade gym väldigt fint. Inget illa sagt om F&S anläggningar i Stockholm men det här bräcker det mesta. Vad sägs t ex om 16 (!) löpband, egen löparbana på taket, stora ljusa lokaler där redskapen inte står packade som sillar. Jag föll pladask efter att ha blivit guidad runt och provtränat, bl a sprang jag en mil på löpband.

Gymmet ligger på gångavstånd från min bostad. Det finns dock en hake med detta träningsparadis- priset. Smakar det så kostar det.

Sats tar betalt för vilka tjänster man väljer. Skalar jag ner till ett minimum kommer jag som pensionär ner till 299 kronor i månaden mot de 150 kronor jag betalar på närliggande F&S i Hagastan. Men jag får egentligen mera för mina pengar på F&S- jag får tillgång till kedjans alla anläggningar i Stockholm, 17 stycken, dessutom kan jag också träna på helgerna och får tillgång till gruppträningar, föredrag med mera. En begränsning på såväl Sats som F&S är att det lägre dagspriset kräver att man inte kommer efter klockan 15, dock ingen nackdel för mig som pensionär.

Även om Sats är spatsiöst och håller hög standard på maskinparken förvånades jag över att löpbanden inte hade bildskärm (det har heller inte F&S i Stockholm, däremot i bl a Täby Kyrkby och Stinsen,Sollentuna). En finess på Sats var att banden gick att ställa in för nerförslöpning. Dessutom hade man en ny typ av gå/löpmaskiner utan motor. Jag provade lite, riktigt jobbigt men roligt. Dåligt på såväl F&S som på Sats är att det är alldeles för varmt i lokalerna där löpbanden står- du blir genomsvettig efter bara några kilometrar.

Så ska jag byta gym när mitt årtskort på F&S löper ut? Det tål att fundera på. Egentligen duger F&S alldels utmärkt.

Keep on running!

Klart för start i Bore Cup, 10 resp 5 km i Uppsala. I förgrunden Kjell Björk (blå mössa) i samtal med klubbkompisen Mounir Touzani, Hemlingby LK. Här en videosnutt från starten.

Uppladdningen hade gått bra och jag trodde att jag var i form. Men det var jag ine. Ändå blev det silver idag . . .

Deltävling 3 i Bore Cup skulle bli helt avgörande för min del. För att bli bäst trea i sammandraget i åldersklassen krävdes att jag slog två löpare som normalt är bättre än jag. Och det räckte inte ens med det- jag skulle behöva slå dem även i sista deltävlingen. Tufft med andra ord.

Förberedelserna hade dock gått bra. Sista löppasset på gymmet visade att jag kanske var i form; 5 km på bandet i 14 km/tim hade också gått lätt. Dessutom hade jag hållit nere träningsmängden, cirka en mil om dagen, varför jag kände mig utvilad.

Men mina 45.17 på en lättsprungen tvåvarvsbana, visserligen med delvis snöunderlag och förrädisk halka, är inget att yvas över. Ändå "råkade" jag bli tvåa i åldersklassen. HÄR resultatlistan.

Hur kunde det vara möjligt? Ja, den bittra sanningen är att tre av mina fyra farligaste konkurrenter inte ställde upp idag på grund av skada, sjukdom eller av andra orsaker. 

Utgångsläget inför sista deltävlingen om en månad i Björklinge är nu plötsligt bättre än väntat. Tredjeplatsen i sammandraget är redan säkrad. Lite trist ändå att den enes död blev den andres bröd. Det enda glädjande skulle möjligen vara att jag nog inte behöver kasta in handduken i den pågående tävlingen "Spring tills du stupar". Nu när jag inte längre behöver tänka på placeringarna i Bore blir de höga dagsdistanserna i februariutmaningen troligen inga problem.

Keep on running!

"Run untill you drop" är en tävling som pågår under februari i flera länder. Den går ut på att springa/gå minst det kilometerantal dagens datum anger- lättare i Sverige där man mäter i kilometer jämfört med  USA med sina miles (1 miles=1,6 km). Bilden är från den svenska tävlingens logga på Facebook.

Tävlingar som kan sluta med utmattning eller skador, typ extremt långa ultralopp, har aldrig lockat mig. Ändå har jag anmält mig till "Spring tills du stupar".

Spring eller gå minst 1 km 1 februari, 2 km 2 februari, 3 km 3 februari . . .  Så där håller det på fram till 28 februari. Den som hållit ut längst och inte missat någon dag vinner. Ifjol var det 6 av 50 som klarade utmaningen, sex vinnare alltså. I mina ögon gick dock bragdguldet till Angelica Samuelsson, som sprang längst och fick ihop totalt 463 km.

Jag har räknat lite på vad tävlingen skulle innebära för mig. De sista sju dagarna skulle jag behöva springa minst 175 km, mycket men långtifrån omöjligt. Dessutom får jag en "vilovecka" innan med bara 126 km. Och räknar man på vad Angelica gjorde för snitt under sina 29 dagar ifjol (16 km/dag), ja då finns det hopp.

Det är bara ett aber; Bore Cup. Jag har två deltävlingar kvar i cupen, måste vara utvilad och kan inte ha en tung träningssvecka innan.. Nästa tävling är nu på lördag den 11:e men då är det inag problem, jag kommer att vara utvilad. Värre blir det inför sista och avgörande tävlingen den 4 mars. Att några dagar inann ha en 17-milavecka låter inte som optimalt.

Det är därför möjligt att jag tvingas kasta in handduken- Bore Cup är viktigare än Spring tills du stupar. Men lägger jag upp det smart kan 17-milaveckan reduceras till kanske en 10-milavecka. Gång är ju också tillåtet!

Ett 60-tal personer är med i årets Spring tills du stupar. Hittills är så gott som alla kvar i tävlingen. Jag har sprungit lite denna vecka men tänkte öka mängden under nästa.

Keep on running!

Till tävlingen har löparen med sig en streckkod som skrivits ut hemma. Vid målgång får man ett chip som också läses av och efter någon timma mejlas hem en utförlig resultatlista.

I Hagaparken i Stockholm har det varje lördagsmorgon sedan augusti ifjol anordnats sk Parkruns. I år startar liknande  gratistävlingar, alla på 5 km,  i Huddinge, Örebro, Göteborg och Malmö.

Jag begick min debut idag och vi var totalt 49 löpare som sprang två varv i Hagaparken på en lite kuperad men trevlig bana med start och mål utanför grindarna vid tennisbanorna. Intrycket blev mycket gott: perfekt träningsrunda där du egentligen tävlar bara mot dig själv.

Konceptet Parkrun är stort utomlands, särskilt i England. I Sverige har starten varit lite trevande, hittills knappt tusen startande i ett 20-tal tävlingar, alla i Hagaparken lördagar kllockan 09.30. Men jag tror det här har förutsättningar att bli stort även hos oss. Det som talar för tävlingsformen är:

* gratis

* bara 5 km i din egen takt, alla kan vara med

* regelbundenheten- varje vecka året runt och på samma klockslag, ingen föranmälan.

* Utförlig och snabb resultatservice där tiderna åldersomräknas så att äldre löpare kan "tävla" mot yngre och män mot kvinnor.

Ja, det här gillade jag. Imponerad också över att tävlingsformen behöver så få funktionärer. I Hagaparken var det en handfull och kanske är jag en av dessa om några veckor, för frivilliga insatser behövs.

Det gick ganska tungt för mig idag men när jag väl fått hem resultatlistan  på mejl kändes det lite lättare: jag "vann" på mina 22.52 (nåja, åldersomräknat, annars nr 17 av totalt 49 löpare/gångare).

Keep on running!

Pete ensam på en väg i Utah. Men så ensam var han inte, var tredje kilometer fick han suport från sitt serviceteam och slapp därmed att kånka på en massa grejer. Löpet las upp oerhört smart och därför blev det också världsrekord.

Han gjorde allt rätt. Han var rena löpmaskinen; gick upp i ottan och sprang elva mil om dagen, 42 dagar i sträck. Möt 29-årige Pete Kostelnick, som i höstas slog ett 38 år gammalt rekord i hastighetslöpning över den amerikanska kontinenten.
I ärlighetens namn ska sägas att jag i början inte riktigt trodde på Petes möjligheter att krossa amerikanen Frank Gianninos rekord på 46 dagar satt 1978. Det är inget officiellt världsrekord utan ett "Offically Guinness World Record", dock en stor idrottsprestation.

Jag känner Pete, har sprungit tillsammans med honom i Nebraska, och visste att han är en av USA:s bästa ultralöpare. Han hade visserligen under flera år sprungit mycket och 2016 blev det totalt 1 531 mil (9 568 miles). Men skulle han klara det mentala? Åldern och brist på erfarenhet talade emot honom. Pete var dock av segare virke än de flesta kunde ana.
Var det roligt? Du sprang, åt, sov och hade inte tid för något annat . . .
-Det var roligt några dagar men inte så roligt andra. Jag var trött och hade ont sista veckan i Pennsylvania så det var en lättnad att nå målet i New York, svarar han.
Pete sprang mellan stadshusen i San Francisco och New York, totalt 491 mil. Enligt Guiness regelbok hade han dock kunnat välja den möjligen något enklare rutten Los Angeles-New York.
-Men jag ville springa samma sträcka som Frank, annars hade det enligt min uppfattning inte varit att slå hans rekord. SF till New York innebar också att jag kunde springa i bekanta områden i mellanvästern.
Före löpet hade han läst reportageboken, ”46 days”, om Frank Giannios rekordlöp. Jag har också läst den där boken och att Frank efter andra försöket lyckades slå det gamla rekordet på 48 dagar satt av Stan Cotrell får betraktas som ett under. Frank var ingen ultralöpare, hade usel utrustning, ont om pengar och dålig bemanning i följebilen med bland annat en lynnig och icke uppmuntrande pappa.
Pete, jag förstår att du hade bra folk i följebilen. Inga konflikter?
-Nä, egentligen inte men lever man tillsammans med andra under mer än 40 dagar kan man ha lite olika uppfattningar om saker och ting. Vi var fyra i husbilen; Chuck, Dean, Cinder och Trasie. Två campade utanför bilen och själv sov jag alla nätter i bilen. Att avvika från rutten och ta in på motell hade tagit onödig tid.

Pete i mål  tillsammans med sina medhjälpare på trappan till stadshuset i New York. Från vänster Dean Hart, Cinder Wolff, Chuck Dale, Trasie Phanoch fotograf Zandy Mangold som var med delar av turen.

Beskriv en vanlig löpdag.
-De flesta dagar vaknade jag klockan 03.30, åt frukost och var ute på vägen klockan fyra och hade tre timmars mörkerlöpning framför mig. Jag försökte få till drygt sex mil (40 miles) innan lunch klockan elva. Chuck och Dean servade mig med dryck och annat var tredje kilometer. Lunchen tog en halvtimma och jag åt i husbilen. Sedan fortsatte jag att springa 5-6 mil och bröt för dagen runt sex på kvällen, i regel alltid innan det blivit mörkt, säkrast så.
-Jag tog en dusch, fick daglig massage av Cinder, åt middag och gick till sängs klockan sju. Dagen delades alltså upp i två i två delar och jag behövde bara besöka husbilen två gånger per dag.

Sprang du hela tiden eller gick du också?

-Jag gick på utvalda ställen, som t ex i branta backar (CA, NV, UT, CO och PA). Brukade också avsluta dagarna med att gå. Då kunde jag njuta av naturen, mentalt återhämta mig och börja tänka på nästa dag. ag uppskattar att jag gick i snitt 8-16 km per dag och att jag sprang 96-112 km.

Skadad? Mentalt nere ibland?

-Ja. Jag tvingades ta uppehåll en dag.på grund av benhinneinflammation. Skadan uppstod i Yosemite National Park i Sierra Nevada, Kalifornien. Men vi lyckades lindra och bota under de följande två veckorna. Tack och lov för att Klippiga bergen inte var så besvärliga som jag befarat. Det var särskilt nerförslöpning som var besvärligt.

-Jag var mesta tiden vid gott mod men mot slutet i Pennsylvania var jag extremt mentalt trött ("extreme mental fatigue")

Berätta lite om din tekniska utrustning och fungerade den alltid?

-Ja, den fungerade bra. Jag bar hela tiden  två gps-klockor som laddadade två separata Garmin/Strava-konton, varav ett mera publikt. Jag sprang också med ett "DeLorme In-Reach (satellitekommunikation som gör att vem som helsti i nära realtid på en karta kan se vara löparen befinner sig). Det fungerade bra överallt med undantag i bergiga områden i Pennsylvania och i New York.

Hur planerade du din rutt?

-Jag började med Google Maps och arbetade med min syster Ann och besättningen för att gjöra justeringar. Jag ville t ex besöka Lincoln, NE där jag bott flera år och Boone, Iowa, där jag växte upp. Under resans gång fick vi justera för att undvika några privata vägar och vägarbeten.

Hade du några problem med polisen?

-Chuck och Dean i följebilen blev dagtid stoppade några gånger men polisen var vänlig. Vi hade också några poliskollar där vi stod parkerade över natten men vi behövde aldrig flytta husbilen.

En löpare med en baby jogger kommer aldrig att kunna slå världsrekordet, tror Pete. Bilden från Montana och mitt andra löp över USA 2010.

Skulle det vara möjligt att slå rekordet utan följebil men med en baby jogger?

-Allt är möjligt men jag tror aldrig vi får bevittna detta. Jag behövde ju aldrig tänka på något annat än att springa, äta och sova.

Var fick du idén att springa coast to coast och dessutom försöka sätta världsrekord?

-Tanken har funnits länge men mognade när jag träffade ultralöparen Marshall Ulrich 2011 och läste hans bok Running on Empty som handlade om hans och Charlie Engels världsrekordsförsök 2008. Jag hade också nöjet att möta dig (Björn Suneson, Sweden) när du korsade Amerika 2014. De var inspirerande att träffa dig och springa tillsammans i Nebraska.

Är det något du kunnat ha gjort annorlunda?

-Jag underskattade svårigheterna med att korsa Yosemite National Park. Jag skulle heller inte i början ha sprungit så många mil i Kalifornien. Men misstagen blev en lärdom.

Blir det ytterligare ett löp över USA?

-Nej, verkligen inte! (skratt)

--

Guinness regler för den som vill försöka slå världsrekordet i kontinentlöpning är omfattande. Man måste dokumentera hela löpet, bl a att man verkligen varit på de uppgivna platserna. Polis, allmänhet och gps-loggar fick intyga detta. Däremot kan löparen fritt välja vägar, enda kravet är att man följer trafikreglerna.

Pete kunde alltså ha sprungit på interstate (motorvägar) i Nevada, Utah och Colorado och möjligen också bitvis i Kalifornien. Interstate är ofta genare, säkrare och backarna är inte fullt lika branta som på hyways. Medvetet undvek han dock interstate och detta tror jag missgynnade honom lite. Han valde heller inte alltid den genaste vägen (i Nebraska och Iowa gjorde han små avstickare, bl a ett besök i sin gamla hemstad Lincoln). Annars var löpet perfekt upplagt. Här några av Petes smarta val:

* Gav knappt några intervjuer under löpet utan överlät alla massmediakontakter, reklam med mera till en PR-general i besättningen. Vann mycket tid på detta, dessutom skönt att slippa svara på frågor när det gick tungt eller när han var skadad. 

* Ägnade sig bara åt att springa, äta och sova. Allt annat sköttes av besättningen.

* Kunnig och uppmuntrande besättning. Visste mycket om kost, massage och skador.

* Hade en grovplanring om att dagligen springa cirka 11 mil men var ändå flexibel. Avslutade varje dag med att gå minst en mil- gav bra återhämtning!

Jag har mycket att lära av denne mästare. För vem vet, kanske gör jag ett sjätta löp över USA. Inget är bestämt men drömmen finns.

Namn	Pete Kostelnick
Ålder	29
Bor	Hannibal, Missouri
Yrke	Finansanalytiker
Familj	Gift med Nikki Kostelnick
Film om Pete	https://vimeo.com/196977891

Keep on running!