Glesa skaror i Hagaparken- bara 39 löpare deltog i lördagens  Haga parkrun. Till skillnad från de cirka 4 000 löpare som en timma senare deltog i Premiärmilen i Stora Skuggan sprang vi gratis. I Premiärmilen var efteranmälningsavgiften 425 kronor!

Träna mindre och bli bättre. Ja, det där stämmer i alla fall på mig. Mindre mängd och mera kvalitet har gjort att jag blivit snabbare.

Träningsupplägget inför Düsseldor Marathon om en månad verkar funka. Från att ha legat på 15-milaveckor är mängden nu nere på 8-10 mil i veckan. Jag fortsätter dock att springa varje dag och är på gymmet också i stort sett varje dag. Nytt är tre fyra kvalitetspass i veckan varav ett av dessa är ett 5 km parkrun varje lördag, ett utmäkrt sätt att hålla koll på formen och få en bra genomkörare under tävlingsmässiga former.

-It´s a run, not a race, säger funktionärerna varje gång vi släpps iväg i Hagaparken.

Men det där struntar jag i, för mig är det en tävling. Fast ändå skönt att slippa springa med nummerlapp och inte ha samma press som på en "riktig" tävling. Nu när en massa långpass förvunnint känns det knappt som jag tränar alls. Jag är mest ute och "luftar kläderna".

Idag var jag några sekunder från ett PB i Haga parkrun och kunde igen glädja mig åt en "seger" när tiderna åldersomräknas. HÄR resultatlistan.

Veckans nyckelpass är kvalitetsträningen på torsdagar med Vallentuna FK. Vi brukar vara ett tiotal som "plågas" under ledning av  Ulf Bernhardsson och Inga-Sarah Lindholm. Jag märker att intervallträningen gör att jag nu kan hålla ett något högre tempo under längre tid. Även 800-1 000-metersintervallerna på gymmets löpband verkar bita bra. Men fortfarande får jag alltför lätt mjölksyrakänning i höger lår. Det borde dock finnas ett potential att bli snabbare, mina tusen mil ifjol känns som en stabil grund att stå på.

Keep on running!

Snart dags för start i South Manchester parkrun  i Platt Fields Park. Det gick undan, här var det verkligen platt till skillnad från i Hagaparken. VIDEO från målgången.

Parkruns är stort i England. Idag var vi 389 löpare, två hundar och en baby som tog oss i mål i en av Manchesters två parkrun-tävlingar, Dessa gratislopp på 5 km anordnas varje lördag, året runt på nära 500 platser i England.

Jag var den mest långväga gästen och fick applåder före start. Det har aldrig hänt tidigare, knappt heller efteråt. Vi vetraner är inte vana vid sådant. Och först över mållinjen är vi heller aldrig. Jag har visserligen varit först två gånger men i dom tävlingarna deltog bara pensionärer. . . 

Och först idag var jag naturligtvis heller inte. Det blir man inte på 21.31 även om det var en putsning med nära minuten jämfört med i Hagaparken. Segraren i Manchester, en man i 20-årsåldern, sprang på 16.38. Jämfört med denne fartfantom presterade jag trots allt bättre. HÄR resultaten.

Nu får jag väl på skallen igen i kommentarsfältet. Det brukar jag få så fort jag talar om åldersomräknade resultat. Det finns ju bara en vinnare i en löpartävling brukar förståsigpåarna hävda och struntar i vilka resultat gamlingarna än gör. "40-talisterna har, och har genom tiderna, en sjuklig drift att alltid, i alla sammanhang, sätta sig själva främst. Till och med när de springer långsammast hittar de på en formel som säger att de visst är snabbast. Tala om faktaresistens...", hävdadde en av dessa kritiker nyligen.

Nä, 21.31 för en 69-åring går inte till historien. Jag vet några jämngamla i Bore Cup som skulle slå mig. Ändå är jag nöjd, jag uppnådde en av mina högsta procentsatser, 81%. Särskilt glädjande är att min satsning på kvalitet framför kvantitet verkar bära frukt.

Alex Novakovic sprang med hunden Lottie, som var den snabbare av dom två. Förresten, vad är det för hundras?

Tim McFarlane är racedirector och har startat flera parkruns i Manchesterregionen. Han tror att tävlingsformen kommer att bli stor även i Sverige. Det brukar ta några år innan löparna inser fördelarna.

I förra rapporten från Manchester skrev jag att staden gav intryck av visst förfall. Det där tog jag bort, det stämmer inte riktigt. Idag har jag sprungit väldigt mycket inne i stadskärnan och det var en vacker stad jag såg; många pampiga byggnader, massor av torg, ett oregelbundet gatunät som ger staden charm, lite biltrafik i City, mycket nybyggnation och ett enormt shoppingutbud. Ja, Stockholm verkar mindre än Manchester. Men visst finns det också förfall, det ser man inte i Stockholm.

Imorgon söndag är det dags för återfärd. Men lite springande längs någon annan kanal ska det nog bli och kanske också ett besök på stadsmuseum.

Keep on running!

Jag springer längs Rochdale Canal och passerar mängder av små slussar och nerlagda textilindustrier. Kanalen är över 200 år och Manchester hade en gång världens största textilindustri. Här en VIDEO från min löpning.

Göteborg blomstrade med varven,  Manchester med sin textilindustri. Sedan kom industrikriserna och städerna gick ner för räkning. Men de två jämnstora metropolerna reste sig.

En stad upplever man bäst på springande fot. Jag for till Manchester i nordvästra England för att under några  dagar insupa nya intryck. Här vimlar det av kanaler och för enkelhetens skull valde jag att under första dagen springa längs en av dessa, Rochdale Canal. Det blev en resa genom Englands stolta industrihistoria. Vemodigt men intressant.

Kanalen öppnade 1798, är 51 km, har 91 slussar, utgår från Manchester och står i förbindelse med andra kanaler vilket gör att  man kan färdas med båt tvärsöver hela England- Jag hade räknat med en behaglig resa men den visade sig besvärligare än väntat. Först motvinden, sedan det närmast osynliga motlutet- det var ändå ett 20-tal slussar jag passerade när jag sprang mina 9 km motströms. Hemvägen blev raka motsatsen; nerför och medvind.

Våren har kommit, det är vackert, solen skiner och buskarna har precis slagit ut. De enda jag möter är någon cyklist och hundägare. Och så alla Kanadagäss, helt orädda, viker inte en tum utan fräser bara åt en svensk viking.

Burkar, flaskor och all sköns skräp längs kanalen och även i vattnet. Kommunen har inte råd att städa och allmänheten får knappt något för panten.

Det skulle kunna vara paradiset jag kommit till. Men det är något sjangserat över det hela. Först allt skräpet längs cykel- och promenadvägen, som löper längs hela kanalen. Jag har aldrig sett så många slängda ölburkar och plastflaskor. Varför ratar burkplockarna denna guldgruva, har man inget pantsystem i England? Jag tar upp några burkar och läser, jodå, de kan återvinnas trots att de inte är gjorda av aluminium.

- Men du måste plocka cirka 160 burkar för att få ett pund, Inte ens dom alra fattigaste tycker det är värt besväret, förklarar en ung cyklist för mig.

Det andra som drar ner helhetsintrycket är alla övergivna industribyggnader. Manchester var Englands, ja världens största textilindustristad. Kolet, kanalerna, järnvägen, bomull i massor från de nya kolonierna och billig arbetskraft, inte minst barn, fick textilindustrin att blomstra under nära två decennier. Nu är allt borta.

Victoria Mill byggdes 1869-1873 och var ett gigantiskt bomullsspinneri. Tillverrkningen pågick fram till 1960 och idag är den ståtliga byggnaden bostäder och kontor.

På hemvägen pratar jag med en del flanörer längs kanalen. Jag inbillade mig att jag var hyggligt bra på engelska men inser snabbt att jag inte förstår så mycket. Dialekten här är nästan obegriplig men min svengelska verkar man förstå. Det var också ett tag sedan med vänstertrafik och att hålla vänster som löpare är en ny erfarenhet.

Imorgon väntar nya upptäcksfärder. Gps:en är programmerad- utan den snuttefilten vågar virrig pensionär inte springa ut i folkvimlet. Vem vet, kanske blir det också en löpartävling trots tunga ben.

Keep on running!

Sista lilla backen in mot mål i Haga Parkrun 5 km. Bilden från ett tidigare tillfälle, idag var det snö- och isfritt i Hagaparken. Foto: Colm O Callaghan.

Vi löpare brukar klaga på höga startavgifter. Men när det anordnas fina lopp utan avgifter sviker löparna. Varför?

Ja, nog är det märkligt att Haga Parkrun inte lockar större skaror. Trots det fina vårvädret var vi idag bara ett 50-tal löpare som ställde upp i detta mycket välarrangerade och roliga lopp i Hagaparken. Du springer utan nummerlapp två varv i parken på en medeltuff bana som mäter 5 km. Du behöver inte anmäla dig i förväg, du betalar inte ett öre och efter loppet får du via nätet din tid och en utförlig resultatlista.

Det här var det 26:e loppet i Hagaparken sedan starten i somras och för mig fjärde gången. I snitt har tävlingarna haft ett 40-tal deltagare. Utomlands, särskilt i England, är konceptet jättestort. Det borde det också kunna vara i Sverige.

Förhoppningsvis blir Parkrun mera känt när liknande lopp snart dras igång av eldsjälar i Örebro, Huddinge och Göteborg. Tävlingsformen borde passa de flesta; det är inte blodigt allvar- du tävlar minst lika mycket mot dig själv som mot andra, alla kan springa eller gå 5 km och som sagt, det är gratis.

Själv är jag heltänd på konceptet. Jag får utmärkta snabbdistanspass där jag kan kolla vecka för vecka hur formen utvecklas. Även om det inte är blodigt allvar försöker ja ge järnet på mina parkruns, det är annars svårt när man tränar ensam. Och glädjande nog kan jag se att formen är på uppåtgående: idag ett nytt personbästa på 22.23 och åldersomräknat 2:a i loppet på 77,89%. HÄR resultatlistan.

Ett parkrun bygger på sponsorer och frivilliga krafter. I Hagaparken fanns idag knappt en handfull funktionärer- enkel handhållen datateknik, en bra bana och bra skyltning har gjort detta möjligt.

-I nödfall skulle vi faktiskt kunna klara oss med tre personer, berättar en av arrangörerna.

Det här öppnar upp enorma möjligheter för föreningar och även privatpersoner att anordna en massa mindre löpartävlingar. Ofta stupar mycket på att det krävs så många funktionärer. I Bore Cup t ex är det ibland nästan lika många funktionärer som löpare. Inte undra på att föreningar drar sig ur när det är så svårt att få frivilliga att ställa upp.

Mitt råd till mindre idrottsföreningar: ta kontakt med arrangörerna av parkrun och lär hur slipstenen ska dras!

Keep on running!

PS Nästa lördag springer jag ett parkrun i Manchester, England

Att springa med löparvagn har betytt mycket för min löpning. Ingen vagn, inga coast to coast eller andra löparäventyr. Bilden från mitt första coast to coast 2007.

Funktionströja, dubbade löparskor och vätskebälte är de största innovationerna för oss långlöpare under de senaste 45 åren. Det anser löparlegendaren Rune Larsson. Mina val ser annorlunda ut.

Du läser väl Rune Larssons välskrivna och roliga blogginlägg? Från att tidigare bara skriva på Facebook har han nu  väckt liv i sin gamla blogg. I senaste krönikan rankar han de fem utrustningsdetaljer som betytt mest för honom sedan maratondebuten 1972 som 16-åring. Förutom de tre nämnda prylarna finns också löparskor och skalplagg med på hans 5-bästalista.

Vi gör olika prioriteringar och det var inte helt uppenbart vilka fem prylar/fenomen som betytt mest för mig under mina 35 år som löpare. Efter lite funderande kom jag ändå fram till följande:

1. Internet Tänk vad mycket enklare och roligare allt blivit när internet kom. Plötsligt poppade en massa löparbloggar upp, vi kunde träffas och genomföra sociala löp, diskutera våra hjärtefrågor, anmäla oss till tävlingar, få snabb resultatrapportering, planera rutter etc etc.

2. Löparvagn  Det var Runes idé med vagn. Han sprang 2004 över USA med en vagn av märket Baby Jogger. Året efter gjorde jag mitt första långa USA-löp (Chicago-New Orleans) och sprang då med ryggsäck. Det var mycket jobbigt, fick skavsår och Rune rådde därför att nästa gång skaffa vagn. Så blev det också- mycket lättare och jag kunde bära med mig allt jag behövde. Ryggsäck är nog bra men inte på löp längre än en vecka. Idag använder jag vagnen nästan dagligen, ungefär som folk använder sin bil.

3. GPS-klocka  Klockan ger mig  liksom vagnen stor frihet. Tidigare mätte jag distanserna med sytråd på en karta, nu får jag exakta besked och slipper bekymra mig om var jag egentligen varit. USA-löpen hade varit nästan omöjliga utan en gps för navigering.

4. Tajts Okej, håller med Rune om att funktionströjor inneburit en klar förbättring jämfört med bomullströjor. Men tajts ser jag som en ännu större innovation..

5. Löpband Många tycker det är tråkigt att springa på band. Men ska du springa intervaller, snabbdistans m m för att toppa formen är bandträning utmärkt. Löpband har visserligen funnits länge men jag upptäckte dem sent. Tekniskt sett kan banden förbättras mycket.

Löparskor har blivit bättre med åren men någon revolution har inte inträffart. Även på 80- och 90-talet var skorna hyggligt bra; ofta lätta och och Brooks kom redan i slutet på 70-talet med sina skor för att motverka pronation. En massa tekniska prylar, förutom gps, har också kommit, även om walkman och vanliga små radioapparater dög gott.

Forfarande gäller dock att löpning är bland de enklaste du kan göra. Egentligen behövs inga prylar alls.

Keep on running!

Lördagens Haga Parkrun 5 km blev ett bra snabbdistanspass i min maratonuppladdning. Åldersomräknat blev jag etta i tävlingen, som egentligen inte är någon tävling utan mera en kamp mot dig själv. Haga Parkrun anordnas varje lördag och är helt gratis. Testa, utmärkt snabbdistansträning. Mera om tävlingen HÄR:

Mindre mängd och mera kvalitet. Det är receptet på min maratonsatsning.

Den 30 april springer jag maran i Düsseldorf. Tyskland tillhör favoritländerna vad gäller löpartävlingar och i Düsseldorf har jag sprungit en halvmara men aldrig maran (tvingades ställa in på grund av skada för flera år sedan). Nu är det dags för come back och jag sätter ribban högt: 3.20 är måltiden men jag är nöjd med allt under 3.30.

Düsseldorf, stort som Göteborg, bjuder på bra förhållanden. Banan är flack, går i kringelkrokar mest inne i centrum, vi löper två gånger över en låg bro över Rehn där start och mål också ligger. Loppet är relativt litet, ifjol cirka 3 000 löpare på maratondistansen. Bästa gubbe i M65 sprang då på 3.43 men tiderna har ofta legat runt 3.15-3.20.

För första gången på länge följer jag ett träningsprogram. Jag har satt samman det själv och det går i korthet ut på tre kvalitetspass i veckan och en kraftig minskning av träningsmängden räknat i mil (från 15-milaveckor ner till 8-10 mil).

Det håller inte att ligga på så stora volymer (ifjol över tusen mil) om ambitionen är att springa snabbt. Med den mängdträning jag har "borde" jag dock kunna bli lite snabbare. Ifjol blev jag nummer fyra totalt i Sverige  i M65 på 3.26. Eftersom jag bara springer något maratonlopp och 1-2 halvmaror om året är jag väldigt osäker på hur jag idag står konkurrensmässigt. Förhoppningsvis ska nästa år bli relativt mycket bättre eftersom jag då blir yngst i 70-klassen, en fördel jag ska utnyttja på 2018 års Boston Marathon.

Att jag springer i Düsseldorf handlar bland annat om att få en kvaltid till just Boston Marathon (4.20 i M70). Jag hade också kunnat skaffa mig den i Stockholm men Stockholm Marathon har inte samma dragningskraft längre. Däremot springer jag nog i Stockholm  2018 på den nya envarsbanan.

Så här ser i grova drag träningsprogrammet ut kommande sju veckor fram till Düsseldorf:

Måndag: Långpass 20-30 km

Tisdag: Kvalitet, intervaller på band 10x1 km i 12-14 km/tim med 2 min joggvila.

Onsdag: Lugn distans 10-15 km, 1-2 löppass

Torsdag: Kvalitet, springer med Vallentuna FK intervaller, backe med mera

Fredag: Lugn distans 10-15 km, 1-2 löppass

Lördag: Snabbdistans 5 km Haga Parkrun

Söndag: Lugn distans 10-15 km

Till detta ska läggas 5-6 dagar i veckan på gym där jag styrketränar benen för att hålla knäartrosen i schack. Jag kör sittande bensträck, lårcurl och benpress med så tung belastning som möjligt. Kanske springer jag också som ett testlopp Örebro halvmaraton elva dagar före Düsseldorf. Hade gärna velat springa gemensamhetslöpet Ultrapåsken 2017 (65 km) men avstår nog med tanke på halv- och helmaran.

Jag har blivit heltänd på så kallade Parkruns, den nya Europaflugan. För tredje gången sprang jag idag Haga Parkrun och ska försöka vara med de flesta veckorna fram till Düsseldorf. Om två veckor springer jag ett parkrun i Manchester och tar en minisemester i en stad jag aldrig besökt.

Keep on running!

Vi sprang alla i M60.Vid sidan av mig Lennart Ilke, Uppsala LK, Alex Bonn (segrare totalt i M60), Vallentuna FK och Bengt Isgård, IF Linnea (tvåa totalt).

Vem presterade bäst av löparna i Bore Cup? Resultatlistorna säger mycket men inte hela sanningen. Därför har jag gjort en egen sammanställning för att kunna kora Kung Bore och Drottning Bore 2016/2017.

Det är inte alltid så att den snabbaste löparen är den "bästa" löparen. Tar man hänsyn till åldern kan äldre löpare göra nog så goda prestationer som yngre. Men oftast faller ljuset på de yngre och folk förstår inte att Sverige faktiskt har många väldigt bra veteranidrottare.

I Bore Cup, som består av fyra deltävlingar och där de tre bästa resultaten räknas, tävlar man i väldigt breda åldersklasser med tioårsintervall, normalt är femårsklasser. Det kan därför hända att den äldsta löparen i åldersklassen presterar bättre än den yngsta i samma klass trots att tiden är sämre. Det här är egentligen inget problem och att ha 5-årsklasser i Bore med så få deltagare skulle inte vara meningsfullt.

För att ändå ta hänsyn till åldersfaktorn skulle man efter sista tävlingen kunna åldersomräkna alla resultaten och som en kul grej också ge ett pris till cupens bäste man och kvinna, alltså utse en Kung Bore och en Drottning Bore. Förslaget kan tävlingsledningen suga på fram till Bore Cup drar igång i december 2017.

Jag har åldersomräknat samtliga resultat i senate Bore Cup, som avslutades i lördags. Det var ett roligt men ganska tidsödande jobb. Jag har då använt mig av beprövade räknesnurror på nätet baserade på WMA. Eftersom tävlingsdistansen 7,5 km inte existerar i dessa snurror har jag fått göra manuella justeringar. Den datakunnige skulle säkert kunna skapa ett program som snabbt räknar fram resultaten.

Och vad blev då resultatet? Ja, inte särskilt överraskande.

* Årets Kung Bore blev 70-årige Kjell Björk, Hemlingby LK. Hann vann i sin åldersklass  samtliga fyra deltävlingar.

* Årets Drottning Bore blev 56-åriga Lotta Frenander, Uppsala LK. Hon vann tre deltävlingar.

Flera var dock nära. Bland prinsarna kan nämnas Alex Bonn, 65, Vallentuna FK och Börje Holst, 50, Borlänge LK. Och bland prinsessorna finns Gunilla Jutback, 70, Hemlingby LK och Anna-Lena Hällgren, 72, Bälinge IF.

I nästa Bore Cup går jag upp i 70-klassen. Ambitionen då är att bli Kung Bore men som alla vet är virket segt i en viss björk . . .

Finalen i lördags i Björklinge lär jag inte glömma. Annars är jag mästare på att just glömma. Resultatet går däremot inte till historien, blev trea på mediokra 35.03 (7,5 km). Nej, jag tänker på att jag glömde kvar min jacka efter tävlingen i omklädningsrummet. Det är inte första gången detta händer. På bussen till Björklinge "råkade" jag dessutom glömma mina löparvantar. Själv ser jag det komiska i det hela, det gör inte hustrun . . .

Dan Larsson med min kvarglömda jacka. Tack också Björklinge SOK för ett utmärkt arrangemang (klubben hade uppbådat ett 40-tal funktionärer för oss totalt 79 tävlande).

Nåja, slutet gott, allting gott. Jag tog idag söndag en straffrunda på 23 km, sprang från Centralstationen i Uppsala till Björklinge och hämtade jackan. Den hade tagits om hand av Dan Larsson i tävlingsledningen. Gissa om pizzan på macken i Björklinge smakade gott! Och vilken tur att Bore Cup inte gick idag- på en dag hade det hunnit bli rena isgatan i Björklinge.

Keep on running!

28 februari och minst 28 km ska springas. Det har varit några galna veckor i februari men 15- och 20-milaveckor har rent fysiskt varit helt problemfria. Bilden från Huvudsta och i bakgrunden Tranebergsbron.

Löpartävlingen Spring tills du stupar är över. Jag stupade inte. Och det gjorde inte heller 15 andra löparentusiaster. Utmaningen var mycket lättare än jag trodde.

Nä, det var faktiskt inga som helst problem, i alla fall inte fysiskt. Möjligtvis det enda jobbiga var att tävlingen inkräktade rätt mycket på det övriga livet. Jag var  "tvungen" att varje dag springa ett visst antal kilometrar även om jag egentligen inte alltid hade lust till det.

Vi var ett 60-tal som ställde upp. Efter cirka två veckor började den ena efter den andra falla bort. Men förvånasvärt många höll ut och totaltvar vi 16 vinnare till slut. Alla som klarat dagens distans (minst det antal kilometrar som dagens datum visade) och dessutom  inte missat en enda dag blev en vinnare.

Totalt kom jag upp i 615 km vilket gör ett snitt på 22 km per dag. Första veckan höll jag igen eftersom jag inte ville trötta ut mig inför en annan tävling samma vecka. Men sedan öste jag på och dag 27 sprang jag 43 km, en shoppingtur till Lidl i Märsta.

Numera behöver inte 20-milaveckor vara så problematiska- under USA-löpen låg jag konstant på 35-40 mil. Annat var det förr- under en semestervecka för cirka 20 år sedan prövade jag att springa 20 mil och tog helt slut, hade ont i varenda muskel. Ändå hade jag en lång träningsbakgrund och på den tiden sprang jag 8-12 mil i veckan. Tänk vad kroppen kan anpassa sig!

Som pensionär och med nästan obegränsad tid för löpning hade jag en stor fördel jämfört med mina yngre medtävlare i Spring tills du stupar. Trots att jag sprang längst av alla och knappt promenerade en enda km är min insats föga märkvärdig. Däremot gjorde de övriga vinnarna en stor prestation. Med jobb, familj och barn är det svårt att förstå hur de grejade det. Det blev ändå i snitt minst 15 mil i veckan för de flesta. Några räddade sig genom att inte alltid springa utan varvade med gång. Men hur roligt kunde det vara att gå mitt i natten bara för att få ihop "stipulerad distans"? Grattis säger jag!

Här kan du se hur det gick för mina medtävlare. Klicka på bilden för större storlek!

 På lördag väntar sista deltävlingen i Bore Cup, en "sprintdistans" på 7,5 km. MIna mängdveckor riskerar att ligga mig i fatet. Hoppas vila ska ge någon form av superkompensation.

Keep on running!