Att cykla är tillåtet men inte att åka  inlines på en Treppelweg. Varför?

En stor del av de fantastiskt fina cykelbanorna längs Donau i Österrike är märkta Treppelweg. Man vad är en Treppelweg och vad får man och vad får man inte göra på dessa vägar?

Vi blir inte kloka på dessa Treppelwegs. Redan första dagen i Österrike såg vi skyltarna men fattade inget. Det som förbryllade mest var förbudsskylten mot inlines. Vi frågade folk men fick inga bra svar. Och efterson vår tyska inte är den bästa blev vi inte så mycket klokare efter en snabb googling. Så därför frågar jag dig som läser denna blogg: vad är en Treppelweg idag? Och är Jan en lagbrytare? Vi har inte sett någon som tagit  av sig skridskorna på en Treppelweg.

Vi har förstått att förr i tiden var det vägar där oxar och hästar drog pråmar och båtar uppför Donau. Idag är det möjligen frågan om vägavsnitt för räddningsfordon och för att serva skyddsvallar med mera. En Treppelweg ser ut som vilken cykelbana som helst och det märks ingen skillnad när en Treppelweg övergår i en vanlig cykelbana (Radweg).

Dagens distans 34 km till Rossatz.

Keep on running!

Glad igen efter bandageringen. Men sedan hände nya incidenter.

För sin ålder är Jan en av Sveriges bästa utförsåkare.  Men sätter du ett par inlines under hans fötter blir han i minsta backe Bambi på is.

Idag hände det som inte får hända; han stöp i en ganska brant nerförsbacke, gjorde en volt i ett litet gupp i gatan, landade på rumpan och skrapade upp underarmen så att det började blöda

-Skönare att landa på snö, konstaterade han när han snabbt reste sig och rullade vidare. Då ska du veta att min bror varje år ligger månader i franska Alperna och att han i princip aldrig ramlar.

Nu hade vi tur- olyckan inträffade i ett litet sömning samhälle med ett apotek vid torget. Och precis utanför fanns en vattenpost där han kunde rengöra såret. In på apoteket och apotekaren vädrade morgonluft- här skulle det säljas sjukvårssartiklar en masse till utlänning i nöd. Upp på disken åkte den ena kompressen efter den andra, gasbindor, plåster med mera. Hörde vi inte också decivon nämnas?  

Jan mörknade allt mer under den redan kraftiga solbrännan. Han var inte bara skadeskjuten, snart också ruinerad. Han muttrade något till mig om att han hade ett stort plåster i väskan utanför. Det borde räcka, menade han. Mina sjukvårdskunskaper jämfört med apotekarens var blygsamma men allt han föreslagit kunde väl inte vara fel? Det slutade med att vi köpte två stora ”plåster” med någon slags kompress på, allt för 1,5 euro.

På torget väcktes intresset bland några pensionärer som sökt skugga under träden. Det är inte var dag det utspelas sådan dramatik. Jag plåstrade om Jan efter bästa förmåga. Han insisterade på att såret måste vara helt torrt innan plåstret kunde sättas på. In på apoteket igen men nu var dörren låst, man hade tagit lunchstängt och skulle öppna först 2,5 timmar senare. Vad göra? Någon form av servett behövdes för att torka såret och på ett serveringsbord utanför låg en använd runt resterna av en glasstrut. Nöden har ingen lag så det fick bli den kanske infekterade servetten.

Allt frid och fröjd när plåstret väl var på?  Nej, nu började den riktiga cirkusen. Som du kanske vet är inlines en materialsport. Stavar, handskar, hjälm, kullager, knäledsskydd, armbågsskydd, ryggskydd- you name it! Plötsligt upptäckte Jan under den omständliga påklädningsproceduren att det fattades en liten detalj; en speciell handledsrem till ena staven. Ett febrilt sökande startades och pensionärerna under träden hade nu blivit ännu fler.

-Jag måste ha tappat den inne på apoteket!

Ett febrilt bankande på den låsta dörren sattes nu igång. Vi ryckte i dörrar intill men vad hjälpte det, apoteket var och skulle förbli stängt timtals. Det var bara att ge upp och rulla vidare till ett närbeläget Gasthof för att för att få i sig lite mat. En ny omständlig process inleddes, nu avklädning av en inlineåkare.

-Jag har hittat remmen! skriker Jan plötsligt.

Ny uppståndelse, nu bland matgästerna vid grannbordet. Vad sysslar die dummen Schweden med? Jan drar av sig den tunna innerhandsken och vad finns där- handledsremmen!

Nu måste väl ändå Cirkus Jan vara över? Nej då. Väl framme på hotellet är plötsligt hans plånbok borta. Hotellvärdinnan engageras också i sökandet. Vi rotar alla igenom hela utrustningen igen men plånboken är borta. Jag försöker lugna honom med att han ändå hade den när han betalade rummet. Från övervåningen hör jag hur stolar dras ut och det är ett enda rumstrerande. Jag kikar in på hans rum och vad liggerpå bordet- plånboken naturligtvis!

Nu kanske du tror att Jan är en virrkuse och att jag har stenkoll på allt. Det vore en förhastad slutsats. Nej, sanningen är nog att jag är minst lika virrig. Men i sällskap med min bror lyckas jag skärpa mig något. Frågar du min fru så får du höra sanningen. Och frågor du mina träningskamrater i Vallentuna får du höra att jag är världsmästare på att glömma kvar grejer efter träningen.

Minsta hinder kan bli ett stort problem för den som är "rund under fötterna", d v s åker inlines.

Nåväl, dagens löpning förlöpte för övrigt utan andra missöden. Fast ska sanningen fram så kom vi ifrån varandra och det har inte hänt tidigare. Jan, som inte studerat kartan så noga, insisterade på att följa den skyltade cykelvägen längs Donaus alla krumbukter, säkrare och bättre underlag. På min gps såg jag dock att den vägen skulle bli flera kilometrar längre varför vi skildes åt. Tillsist korsades dessbättre våra vägar.

Utsikt från mitt hotellrum. Hade ingen större lust att promenera runt på byn.

Vi har kommit till närmast en spökstad (Pöchlarn), delad i två delar av Donau. Enda matställe var en slafsig kebab-”restaurang”. Det blev ingen middag idag. Tur jag hade en stor Coke och en macka jag knyckt från frukostbordet på morgonen. Jan gick till en öde mack och tröstköpte en chokladkaka.

Dagen löpning 39 km.

Keep on running!

När Donau svämmade över 2002 gick vattnet nästan ända upp till andra våningen på detta hus. Mätaren på husväggen påminner cafégästerna om de olika flodkatastroferna under årens lopp.

Donau må verka fridfull. Men denna Europas nästa längsta flod är nyckfull, ja rent av lisfarlig.

Med allt tätare mellanrum svämmar de stora floderna i Europa över. Den största katastrofen inträffade i augusti 2002 med över hundra dödsoffer och ofattbara materiella skador. Värst utsatt var då Tyskland men även Österrike drabbades hårt då Donau svämmade över efter skyfall i Alperna. En nästan lika stor katastrof inträffade 2013.

Under vår färd längs Donau ser vi inga skador men påminns ständigt om naturkrafterna. Det byggs skyddsvallar och andra barriärer, inte bara närmast floden utan långt in i landet. Tiden med sandsäckar är förbi. Här i staden Grein där vi nu befinner oss har man förberett sig genom att bygga en cementmur på vilken man snabbt kan monterra upp meterhöga stålbalkar.

Grein (3 000 invånare) har bebyggelse från 1500-talet. Det vita huset i bakgrunden är det gamla rådhuset och inrymmer österrikes äldsta teater som fortfarande är igång. Det gula huset är hotell Goldenes Kreuz där vi bor.

Kort, solig och behaglig löpning idag trots motvind (mest Jan som besväras av vinden). Även morgondagen blir kort och förhoppningsvis slipper vi regnet. Ungefär halva sträckan är nu avklarad.

Dagens distans 29 km.

Keep on running!

Kvalmigt idag varför vattnet från pumpen smakade extra gott. I Österrike satsar man på cyklisterna.

Att som nykomling färdas i Österrike är lite som att flyttas tillbaka till svenskt 50-60- och 70-tal; ett folkhem, lite präktigt men ingen lyx. Här är landet där många inte talar engelska och där maten smakar som den mamma lagade.

Det är första gången Jan och jag besöker Österrike så några experter är vi inte. Det som slår en som turist är att hotellpriserna är klart lägre än i Sverige (ett hyggligt rum inkl frukost kan kosta runt 400 kr i de mindre städerna), restaurangmaten kostar ungefär lika mycket även om vi nu vant oss vid att en halv liter Coke på något av alla Gasthausen längs cykellederna kan kosta 30-35 kronor. Många restauranger tar inte kreditkort på grund av bankernas höga avgifter. Att alltid ha kontanter på fickan har i sin tur gett oss problem.

Jag blir nostalgisk när jag äter på restaurangerna. Det smakar ju som maten i barndomen. När fick man t ex senast pepparrotskött i Sverige? Och ölen ska vi bara inte tala om- underbart god! Snabbmat verkar inte ligga för österrikaren.

Vi slås också av de dåliga engelskkunskaperna bland gemene man (vår tyska är dock inget att yvas över- min grammatiskt svåra älsklingsfras ”es ist mir gelungen den fehler zu entdecken” har tyvärr ännu inte kommit till användning). Skämt åsido, jag förvånas över att inte ens personal på restauranger eller hotell på turistorterna kan engelska. Att tala engelska med någon över 50 år verkar meningslöst.

Det Österrike vi hittills sett ger inte intryck av ett särskilt rikt land, dock heller inte fattigt. Men skenet bedrar, Österrike ligger bara snäppet under t ex Sverige och Tyskland mätt som BNP per capita. Som gammal ekonomireporter borde jag känna till ett antal österrikiska företag. Men jag går bet, kommer bara på Böhler-Uddeholm. Skidentusiasten Jan nämner Fischer.

Vi bor på ett väldigt fint hotell i Au An der Donau (cirka 800 kr/natten) men i Sverige hade priset kanske varit det dubbla.

Dagens löpning blev behaglig trots tryckande värme. Vi slapp regnet och Jan behövde inte ta tåget. Ska man säga något väldigt positivt om Österrike så är det att man är expert på allt vad cykel heter. Här kryllar det av fina cykelbanor, fullt i klass med dom vi tidigare mött i Tyskland och Holland. På det här området är Sverige ett uland.

Dagens distans: 41 km

Keep on running!

Att det är soligt, vackert och helt platt längs Donau underlättar. Men går du på tom tank har du problem-lördagen blev en tung dag.

Det räcker inte bara med vätska, spinger du långt behöver du också mat. Först efter 41 km löpning lyckades jag få i mig mat. En wienerschnitzel och en tupplur fick fart på påkarna igen.

Vi sköt på matstoppet och sprang värdshus förbi. Plötligt fanns inga restauranger och motorn hackade. Idag hade jag problem- innan jag nådde restaurangen kändes det som i slutfasen av Düsseldorf Marathon. Jag nästan vacklade in på en utservering i ett litet  samhälle och beställde in wienerschnitzel, masor av vatten och en liten öl.

Idag var vi slarviga. Matstoppen ska man inte slarva med. Vår färd blev dessutom en mil längre än planerat eftersom vi valde att slaviskt följa Donau. Floden gör här väldiga kringelkokar och eftersom cykelvägen följer Donau känns det som att man knappt förflyttar sig.

Jan verkade inte beväras av matbristen lika mycket som jag. Han fick ofta stå och vänta på mig. Det var inte utan att man ibland avundades han rolerblades. Fast när man bevittnat den tidsödande påklädningsproceduren med alla skydd, ser vilka problem han kan han med minsta lilla backe och hur beroende han är av underlaget, ja då är jag glad att jag är löpare även om det är jobbigare att springa än att rulla.

Vi tog färja över Donau och fick betala 1,5 euro var. Färjkarlen gav oss en banan när han hörde hur långt vi springer.

Söndagen kan bli problematisk för Jan eftersom det utlovats lite regn. Kanske blir det tåget för honom- kullagren i hans rolerblades tål nämligen inte väta. . .

Dagens distans: 55 km

Keep on running!

Grönt, grönt, grönt. Allt är grönt. Till och med Donau har grönfärgat vatten. Vilket fantastiskt landskap vi gröngölingar färdas i här på gränsen mellan Tyskland och Österrike.

Min bror Jan är entusiastisk:

-Perfekt asfalt! Jag ger betyget 4,5 på min femgradiga skalan, utbrister han och rullar iväg på sina skridskor. Cykelbanan är slät som ett dansgolv, sluttar svagt utför och följer tätt Donau. Jag har inte en chans att hänga med i hans tempo, svettas i värmen och får se upp för alla cyklister.

Ja, förutsättningarna är perfekta. Jan behöver bara vifta lite lätt med sina stavar och skridskor. Och jag behöver heller inte slita så mycket med vagnen. Vår första dag på väg från tyska Passuau till Wien i Österrike fick en perfekt start.

En vecka sköna, lata dagar väntar oss. Vi kommer inte att ta ut oss- etapperna ligger på 3-4 mil och vi stoppar ofta för en cola eller öl (öl dock ingen bra löpardryck så där är vi måttliga även om ölen här smakar bättre än hemma). Tempot i löpningen har jag dock inte slagit ner på och det ligger på 10-11 km/timman.

Jan väckte viss uppmärksamhet i gränderna i Passau. Smattrandet från stavarna kan ingen missa. I de gamla delarna av stan var gatorna så branta att han tvingades ta av sig skridskorna och promenera i strumplästen . . .

I USA är jag som löpare en udda fågel. Lite är det även så här, jag har i alla fall ännu inte sett några löpare på cykelbanorna/vägarna längs Donau, däremot många på rolerblades.

Dagens distans: 34 km

Keep on running!

Från vänster: "Ulrika W" 1:a D45, "Mona J" 3:a i D50 och "Anna J" 3:a D55

Från vänster: "Eva A" 4:a D55, "Marie-Louise" 3:a D60 och "Holger" 1:a H80 (ljusblå keps)

Många fantastiska resultat gjordes på årets Göteborgsvarvet. Särskilt kvinnorna i veteranklasserna visade framfötterna. Synd bara att de inte var kvinnor utan män!

Det går inte att lita på resultatlistan från Göteborgsvarvet. Årets lista är en enda soppa, ännu mer osmaklig än tidigare år. Det vimlar av män som sprungit med en nummerlapp som rätteligen tillhör en kvinna.

Jag upptäcker det här när jag granskar bilderna som togs under loppet. Så här brukar det vara varje år men i år var det alltså värre än vanligt. Flera av de främsta resultaten i damernas åldersklasser har gjorts av män, ofta av yngre årgång. Det förekommer även att unga kvinnor övertagit nummerlappen från mamma (?) och gjort storstilade resultat. I män 80 år var "segraren" en medelålders kvinna.

Riktigt bedrövligt var det när den tredje snabbaste svenskan på Varvet visade sig vara en man, Eftersom Varvet var SM var det extra pinsamt. Men fadäsen upptäcktes omedelbart och det bronset gick till rätt person, en kvinna.

Fusk? Nej, i de flesta fall är det ren aningslöshet, man har inte förstått att det ställer till problem, inte minst i resultatstistiken. Ofta handlar dessa nummerlappsbyten om att någon blivit sjuk eller skadad och då överlåtit startplatsen. Detta ska dock registreras, annars är det förbjudet.

Men visst, det förekommer också fusk. Jag har under åren kommit på en del, ibland har folk erkänt att man gett bort nummerlappen för att kunna stoltsera med ett bra resultat. Eftersom jag gör åldersindelad löparstatistik på maraton och halvmaraton vill jag ha listorna så korrekta som möjligt. Bildgranskning är då en bra metoid. Ibland har jag också kontaktat personerna. Tyvärr tar det här väldigt mycket tid och det går ändå inte att få allt rätt varför konstiga resultat hänger kvar.

Har ingen lösning på hur tävlingsarrangörerna ska lösa ddetta. Dribblandet med nummerlappar lär fortsätta men skulle säkert minska om det vore enklare ochhelst gratis att omregistrera sig. Den stora vinsten gör man nämligen på löpare som inte kommer till start.

Det lite märkliga är att nummerlappsfusket på andra stora tävlingar som Stockholm Marathon och Stockholm Halvmarathon inte alls är lika utbrett. Mera seriösa löpare och mindre jippo över det hela i Stockholm?

Är då detta ett stort problem? Både ja och nej. För den breda massan löpare spelar det ingen roll men för oss i veteraneliten är det viktigt att vi kan lita på resultaten. Hur kul är det att bli slagen av en betydligt yngre löpare och missa en medalj? Det har hänt mig. Själv kommer jag snart att skicka in en lista till Varvet och be att man rensar bort felaktiga toppresultat i åldersgrupperna (officiellt tävlar man inte i åldersgrupper i Göteborgsvarvet men en uppdelning på ålder går enkelt att göra).

Keep on running!

Jan och jag hade då och då kontakt med Dalälven under vårt löp/rull från Gävle till Älvkarleby (26 km). Det var en kall men vacker vårdag och vi kände doften av nyutslagen liljekonvalj. Dalälven är Sveriges näst längsta flod (54 mil), Klarälven är aningen längre om man räknar in Göta Älv. Fredagen den 2 juni börjar vi springa längs Donau, Europas näst längsta flod. Dagens genrep avlöpte perfekt och avslutades med buffé på restaurang Kungsådran på Laxön mitt i Dalälven.

Keep on running!