Tävlingen är över och det återstår bara att springa till busstationen i Norrtälje. Rätt nöjd med tiden men sedan kom tvivlen.

Tävla eller inte tävla i lopp kortare än en halvmara? Det är frågan jag ställer mig efter torsdagens magplask i NT-löpet, ett kvällslopp på 5 km i Norrtälje.

Egentligen gick det inte så dåligt ändå. Jag höjde till och med högerhanden i luften vid målgången. Det gör jag nästan aldrig. Äntligen gick jag under 22 minuter på 5 km och tiden, 21.11, var 2 (!) sekunder bättre än då jag senast sprang här för fem år sedan.  I år har jag i tio parkrun-tävlingar på 5 km i Hagaparken misslyckats med att gå under 22 minuter (banan är dock något backigare),

Men är kortloppen min grej? Jag är alltid mer nervös inför dessa än då jag tävlar på maraton eller halvmaraton. På långdistans kan jag vara någorlunda säker på att jag kommer att placera mig skapligt i åldersklassen och även totalt i loppet. Jag tror aldrig jag hamnat under mitten i ett långlopp. Men det gjorde i Norrtälje; plats 34 av totalt 53 män. En klar besvikelse.

Mjölksyra i första backen redan efter drygt en kilometer.  Löpare jag annars brukar klå var tidigt långt före mig. Var det t o m inte ett barn som skymtade i fjärran? Dessutom flera kvinnor. Jo, så var det för mig i Norrtälje. Först när loppet började närma sig slutet kunde jag passera några löpare. Synd att det inte var några varv till . . .

Det jag ogillar med kortloppen är att man snabbt blir så fruktansvärt trött. Jag kan inte plåga mig, avskyr mjölksyra men en spurt brukar det bli oavsett hur trött jag än är. Visst blir man också trött i ett maratonlopp men resan fram till 2-3 mil brukar i regel vara behaglig. Och har man nått så långt är det bara att bita ihop. Mjölksyran slipper man i alla fall.

Åter till magplasket i Norrtälje. Jag blir lite konfunderad när jag knappar in tiden i en åldersomräknare. Det visar sig att mina 21.11 på 5 km var en något bättre prestation än 3.26 i år på maran i Düsseldorf. Kan det verkligen stämma? Nog är jag mycket mer nöjd med maratontiden.

Kanske ska jag ändå inte helt sluta med att springa lopp kortare än en halvmara. Bore Cup måste jag naturligtvis delta i, särskilt när jag snart blir yngst i 70-klassen. Och under 22 minuter måste jag gå på ett parkrun i Hagaparken. Nästa lopp i tävlingskalendern är Jönköping halvmaraton den 19 augusti.

Keep on running!

Samling vid Hornstull före avmarsch till Järna.Till höger i keps och blå tröja, Mats Dänsel, en av initiativtagarna till detta populära sociala löp på nära sex mil..

Springer du tillsammans med andra löpare orkar du oftast mera och springer också lite fortare än normalt. Men det finns en hake med sociala löp . . .

Idag sprang jag tillsammans med ett stort gäng ultralöpare sträckan Hornstull-Järna. Det var 10-årsjubileum för detta Facebookevenemang, för mig premiär. Vi var kanske totalt cirka 75 löpare uppdelade på lite olika fartgrupper. Jag valde den ”snabba gruppen” vilket skulle innebära ett tempo på 6.15 min/km.

Normalt är det ett rätt behagligt tempo. Men skulle det hålla hela vägen? I gruppen fanns inte bara långtradare och terränggående ekipage utan också en och annan racer, som lätt skulle fastna i en radarkontroll. Jag anade att det här kunde bli en tuff resa för en 69-åring och därför vidtogs vissa försiktighetsmått. Ett sådant var att undvika allt vad terränglöpning heter (jag lyfter knappt på fötterna, stupar lätt på stenar och rötter och är halvblind). Det fick därför bli asfaltslöpning där det var möjligt.

Känner du dig starkare än gruppen är det en stor fördel att springa i just i en grupp; du kan ligga och slölöpa och de andra får göra jobbet. Men får du ta i lite extra för att hänga med, ja då nöts du sakta men säkert ner. Sträckan till Hornstull inklusive felspringningar skulle senare visa sig bli 60 km och tempot inte 6.15 utan ofta uppemot 1 minut fortare per km.

Det blev snarare farten än distansen som dödade. Döda är kanske en överdrift, jag hängde ändå med och höll god min men sladdade då och då. Sista milen, som jag sprang ensam på landsväg medan storfräsarna fröjdade sig på Sörmlandsleden, gick för mig i 7-8 min/km. Tur att ingen såg farfar där! Lite förvånande att vi alla i gruppen nådde Järna station samtidigt.

Keep on running!

Hela Tomteboda spårområde står vidöppet för allmänheten. Grindarna hålls inte låsta trots att det är livsfarligt att vara här inne. Här tog jag en försiktig löptur bland lok, vagnar, spår, växlar, skrot och gifter. Allt är dokumenterat och rapporterat till berörd myndighet och två statliga företag med verksamhet härinne.

Hagalunds spårområde i Solna, strax norr om Karlbergs station, är eller rättar sagt var en stor rangerbangård. Under en löptur i helgen upptäckte jag stora säkerhetsbrister. Hela detta jättelika område står vidöppet för allmänheten. Inte en förbudsskylt så långt ögat når.

Jag är ute på en löptur i Huvudsta och runt Solna Centrum. När jag sprungit förbi Säpos nya högkvarter högt upp på berget ovanför Tomteboda spårområde och över en nyanlagd gångbro viker jag höger ner på Hedviksdalsvägen. Vägen leder ner till spåren där bl a det statliga bolaget InfraNord håller till. Bolaget har totalt 1 900 anställda i Sverige och sysslar med järnvägsunderhåll och spårdragning.

Grinden står öppen. Märkligt eftersom den södra grinden närmast nedlagda Tomtepoda postterminal alltid är låst, även grinden för fotgängare.

Denna grind har säkerligen stått öppen det senaste året. Observera björkbusken!

Jag joggar in på området, ser inte en människa eller örbudsskylt. Uppenbarligen är det helt ok att jag är här inne. Men så kan det väl inte vara?

Det första jag möter är InfraNords verkstadsbyggnad och vagnhall. Helt klart pågår verksamhet här. Några parkerade personbilar, en husvgan står undamskymda bakom byggnaden och framför ligger en masa reservdelar och annat utspritt på marken.

InfraNord. Finns det kanske stöldbegärlig koppar här?

Lite kusligt att vara här. När ska någon storma ut från byggnaderna och köra bort mig? Men ingen kommer, jag kan ostörd gå/jogga, kika i alla skrymslen och vrår och fotografera.

Hela området andas förfall. Trafikverket gjorde en utredning för 5-6 år sedan där Tomteboda förutspåddes en lysande framtid som en viktig omlastningsplats för gods, posttågen skulle också öka i antal. Det sker fortfarande godshantering men i liten skala- nu står några vagnar från Älvsbyhus och väntar på vidare transport. Spårområdet verkar mest användas som en uppställningsplats för lok och vagnar. Jag ser gamla RC-lok tillhörande SJ och också lok från statliga godsbolaget Green Cargo samt nerklottrade pendeeltåg.  

Till vänster: nerklottrade och utrangerade (?) pendeltåg, godståg i bruk av Green Cargo och ålderdomlig lövsop (?), InfraNord.

Till höger: Green Cargos Tomtebodakontor var obemannat under helgen, nedanför på parkeringen stod några bilar och på huset satt en skylt om utlagt råttgift.

Den som tar sig in på området utsätter sig för stor fara; inte bara risk för att bli påkörd, här förvaras också farliga ämnen. Det mesta är inlåst men jag såg också kärl med farliga oljor med mera och hela området luktade kreosot från nya och kasserade slipers.

Det lyser i taket inne i rangertornet, ett fönster står öppet men ingen människa i arbete. Används det här tornet fortfarande eller är det bara en spökbyggnad?

Kort efter att jag sprungit ut från området stöter jag på en av vakterna som patrullerar runt Säpos byggnad. Jag frågar om han sett till några vakter nere på spårområdet.

-Nä, men det finns säkert en hel del att stjäla där nere, inte minst koppar, säger han och fortsätter rundan runt den stora byggnaden och rycker i en och annan dörr.

Gratis motion på arbestid, tänker jag och joggar hemåt. Nu väntar jag på svar från Tomteboda.

Keep on running!

Europavägarna E18 och E45 (grönmarkerade på kartan) bildar barriärer och stänger ute mig från Vänern. För att undvika dessa livsfarliga vajervägar tvingas jag springa långt in i landet och kommer inte att se så mycket av Vänern. Klicka på kartan för större bild!

Nästan inget kan stoppa en löpare. Tornados, floder som svämmar över och nerfallna träd- det mesta går att forcera. Men svenska vajervägar är bland det värsta en löpare kan råka ut för.

Ja, jag ryser när jag tänker på dessa så kallade 2+1-vägar. Även om det är tillåtet för gångare och cyklister att färdas på sådana vägar ska vi absolut inte vara där. Dessa vajervägar är helt enkelt livsfarliga. Vägrenarna är mycket smala och där körbanorna går ihop till ett körfält är det inte roligt att befinna sig om man springer med en baby jogger eller cyklar.

Jag har som mål att försöka springa runt Sveriges tio största sjöar. Mälaren, Vättern och Siljan/Orsasjön är avklarade även om den sistnämnda kanske inte platsar i gruppen. Nu i sommar var det tänkt att jag skulle springa runt Vänern, Sveriges klart största sjö, en runda på 45-50 mil. Men det projektet har jag hastigt fått skrinlägga.

Varför? Jo, det är vajervägarna som stoppar mig. Under mer än halva rutten, från Kristinehamn-Karlstad-Vänersborg, skulle jag få problem. Det finns inte så många alternativ till E18 och E45 och de mindre vägarna skulle föra mig långt bort från sjön, dessutom skulle jag få problem med att hitta matställen och hotell/vandrarhem.  Jag försökte och försökte men logistiken blev för svår. Eftersom jag vill se Vänern och inte ta hiskeliga omvägar eller göra Stevar blir det inget Vänern runt för mig (i alla fall inte i sommar).

När jag planerar mina rutter använder jag googlemaps och använder då gång- eler cykelfunktion. Normalt fungerar det bra men just vajervägarna kan ställa till det. Eftersom du får gå och cykla på en 2+1-väg får du ofta det förslaget. Det är alltså inte bara ute på vägarna du måste se upp, det gäller även hemma vid datorn.

I veckan passerade jag 300 mil räknat från årsskiftet. Det blir inget rekordår som ifjol men minst 500 mil skall det säkert bli innan året är slut. MInst 500 mil har jag nu sprungit 15 år i obruten följd.

Äntligen ett nytt PB! På midsommardagen sprang jag mitt tionde Haga parkrun och putsade tiden med tio sekunder till 22.12. Tacka duggregnet för det, jag kände mig inte i toppform. Åldersomräknat blev jag trea och ligger nu totalt tia efter totalt 40 arrangerade  Haga parkruns sedan starten för cirka ett år sedan.

Keep on running!

-Sommarlov, skrek ungdomarna och kastade sig ner i Ösbysjöns svalkande vatten. Som pensionär är jag alltid ledig och eftersom dagen var varm och löpturen skulle bli lång (26 km) passade jag på att ta ett dopp. Jag är en usel simmare men simmade cirka 50 meter vilket är ovanligt långt för mig. Dagen avslutades på F&S i Näsby Park där man har en trappmaskin. Jag gick "30 våningar och fick upp pulsen till 134.

Keep on running!

Torsten Olsson (till höger) sprang med oss sista milen in till Wien. På kvällen avnjöt vi wienerschnitzel tillsammans med Torstens fru Alexandra.

Löparäventyret är över. Efter nio dagar och 33 mil nådde vi slutmålet Wien.

Vi har haft en behaglig färd från Passau i Tyskland till Wien i Österrike; sol mest hela tiden, en härlig medvind samt en osynlig nedförsbacke eftersom vi följt Donau. Att kalla detta för ett äventyr är nog att ta i, snarare har det varit en lyxig semesterjogg,

Vi har ätit gott, bott bra och bara sprungit/rullat 33 km i snitt per dag. Allt har gått enligt plan. De enda incidenterna har varit Jans vurpa, en borttappad hjälm och att vi började med att sätta oss på fel tåg från Wien till Passau, egentligen bagateller.

Funderar du också på att göra ett flerdagarslöp på kontinenten kan ett råd vara att springa medströms en större flod. Lätt nerför och att det ofta finns gott om hotell är fördelarna. Handlar det om högst en vecka kan du säkert klara dig med en löparryggsäck, vid längre löp är det bäst att springa med en löparvagn. Nackdelen med ryggsäck, förutom att du inte kan bära med dig så mycket, är att du garanterat förr eller senare får skavsår. Det är i alla fall min erfarenhet.

Sista dagen ägnades åt sightseeing. Wien upplevde jag som en större stad än Stockholm, också välmående och med ovanligt många pampiga byggnader.

Vi satte oss på en sightseeingbuss, pluggade in lurarna och insöp på engelska kuriosa blandat med fakta om Österrikes huvudstad. Efter en kvart lät det "Kalle Anka" i våra lurar, det måste ha uppstått något tekniskt fel. Ingen reagerade varför jag frågade chauffören om han kunde åtgärda felet. Det visade sig att han inte förstod min dåliga tyska. Det är förståeligt. Men att han inte kunde ett ord engelska är obegripligt. Det var ju ändå en turistbuss!

Imorgon söndag flyger vi hem. Snart dags att planera nästa långlöp. I pipeline ligger en tur i sommar runt Vänern. Och tänk om man någon gång kunde springa längs hela Donau eller Rhen. Jag drömmer också om ett sjätte coast to coast.

Dagens distans: 16 km (plus en mils promenerande i Wien)

Keep on running!

Löpartröjan sköljs upp. Notera vad som står i vänstra hörnet på handfatet!

Varje gång jag besöker badrummen på hotellen här i Österrike blir jag glad. Handfaten och toalettstolarna är märkta med texten "Laufen". Varför?

Hur skulle man klara sig utan Google? Laufen visar sig vara namnet på ett stort före detta schweiziskt företag, som sedan 1892 tillverkat sanitetsproblem och som numera ingår i spanska Rocha-koncernen.  Laufen har sitt namn från staden med samma namn i Schweiz nära Basel. Fabrikerna finns i flera europeiska länder, bl a några fabriker i Österrike.

Avklädning av en inlineåkare pågår. Med var är hjälmen?

Häromdagen skrev jag att inlines är en materialsport. Utövar man en sådan gäller det också att hålla reda på alla prylar. Jan hade problem med en handledsrem och idag blev han av med hjälmen.

-Måste ha glömt den när jag stod och väntade på dig. Orkar inte åka tillbaka och leta, dessutom var den ful.

Imorgon gör vi "sista resan" in till Wien, Jan utan hjälm, och på söndag flyger vi hem. Imorgon får vi också sällskap av Torsten Olsson, en löparkompis från Solvikingarna i Göteborg. Vilken härlig avslutning!

Dagens distans till Klosterneuburg blev 25 km.

Keep on running!

Portarna till det nerlagda kärnkraftverket stod vidöppna så jag parkerade kärran utanför och promenerade in på den ödsliga anläggningen.

Det är inte var dag man kan smyga in på ett nerlagt kärnkraftverk. Men idag hände det och det dröjde en kvart innan jag var utkastad.

Hört talas om kärnkraftverket i Zwentendorf? Detta skulle bli Österrikes första reaktor av planerade tre. Det började byggas 1972 och 1978 skulle man trycka på startknappen men en folkomröstning samma år om kärnkraften kom emellan. Med röstsiffrorna 49,5 procent ja och 50,5 nej sa österrikarna nej till en lag om fredlig användning av atomkraft. Zwentendorf hann aldrig startas och står nu kvar som ett skräckmonument över allt som har med kärnkraft att göra.

Jan och jag passerade idag den gråa, fula och mäktiga byggnaden, som har en 110 meter hög skorsten och omgärdas av dubbla taggtrådsstängsel. Komplexet ligger alldeles intill Donau och några mil från Wien.

-Kärnkraftverk? undrade Jan och rullade vidare.

-Nä, det ser ut som ett kraftvärmeverk, tyckte jag men blev nyfiken och smög närmare med kärran.

Det var då jag upptäckte att grindarna stod vidöppna och att dörren till den stora kontorsbyggnaden också var öppen. Inte en människa i sikte, bara en ensam målare utanför. Så jag smög in på det totalt öde kontoret, såg ingen skylt om att jag var på förbjudet område. Lite kusligt därinne, stora vidöppna ytor, välstädat, en stor konferenslokal, någon modell över reaktorn och storslagna fotografier över anläggningen. Smög upp kameran och plåtade i bästa James Bond-stil.

Öde, välstädat och en modell över tryckvattenreaktorn som aldrig startades. Fick vibbar om att befinna mig i en öststat.

Visslande gick jag ut igen och nu in genom grindarna. Tänk om jag ändå kunde få se hela härligheten, reaktorn alltså. Då kom en man cyklande och undrade vad jag gjorde där.

-Do you speak english?

Nä, det gjorde han naturligtvis inte. Och själv låtsades jag inte förstå hans tyska. Men även den som inte kan ett ord tyska hade fattat att jag inte hade något därinne att göra.  Så jag lommade ut, gick bort till kärran utanför staketet och började springa. Dessbättre hörde jag inga polissirener. . .  Först vid utpasseringen såg jag förbudsskylten på grinden.

Vaktkuren stod öde- troligen länge sedan någon kollade besökarna.

Nåja, det var nog inget större brott jag begick. Zwentendorf är varken hemligt eller farligt. Detta mångmilardfiasko, som höll på att kosta förbundskansler Bruno Kreiskys politiska karriär, är mest bara ett sorgligt kapitel i Österrikes industrihistoria. Under några år användes komplexet som övningsobjekt för tyska kärnkrafttekniker, sedan började man plocka bort delar och sälja dem som reservdelar till tyska kärnkraftverk (Tyskland har som bekant beslutat att avveckla sin kärnkraft).

Vad ska hända med Zwentendorf? Ett tag talades det om museum. Sedan var det solkraft som gällde och man har satt upp en del solpaneler på och runt byggnaden. Den energi som idag produceras är dock bara en droppe i havet jämfört med vad detta storstilade projekt skulle ha gett. Zwentendorf  hade samma effekt som en reaktor i svenska Ringhals och något mindre än en reaktor i nerlagda Barsebäck.

--

Nu återstår bara två korta löpdagar innan vi når slutmålet på vår resa, Wien. Allt har hittills gått bra, frånsett Jans vurpa. Idag stöp han också, troligen var det en liten sten som smugit in bland alla hjulen. Dessbättre inga nya skador och den gamla läker bra.

Dagens distans till den vackra och gamla staden Tulln (15 000 invånare) vid Donau blev 52 km.

Keep on running!