A Lennart Julin satt i slutet på 70-talet  i Svenska Marathonsällskapets styrelse och skrev artiklar i tidningen Marathonlöparen. I nummer 4 från 1978 (röda omslaget) finner han det "parodiskt" med löpare som behöver 4-5 timmar för att fullfölja ett maratonlopp.

Idag rena stolligheter men för 40-år sedan högsta visdom. Ja, det var tur att ingen nappade på A Lennart Julins råd om vilka som inte borde få delta i ett maratonlopp.

Han brukar beskrivas som ett sifferorakel, tv-sportens aktade friidrottsexpert, A Lennart Julin, nu pensionär men tidigare anställd på Friidrottsförbundet. Lennart är fortfarande i farten, nu som expertkommentator i TV4 under friidrottsVM.

Jag kommer att tänka på honom när jag på nätet läser gamla årgångar av Marathonsällskapets tidning Marathonlöparen. Samtliga nummer från 1968 och fram till idag finns inscannade som pdf-filer, en historisk guldgruva.

I nummer 4 från 1978 refererar han Vintermaraton, som då gick i Göteborg. Med undantag för VM året innan i Göteborg var det Sveriges största maratonlopp med 233 fullföljande varav 20 procent sprang under 3 timmar (i årets Stockholm Marathon var andelen sub3-löpare knappt 3 procent).

I referatet ondgör sig Julin över alla långsamma löpare (siste man sprang in på 4.49 och var över 60 år- i årets Sthlm M gjorde siste man 6.26, en 70-åring).

När man bevittnar en tävling som denna med den otroliga kvalitetsskillnaden (de främsta sprang mer än dubbelt så fort som de sämsta) undrar man vart maratonlöpningen är på väg. Är inte det parodoiska intrycket nära och är verkligen  den som håller på 4-5 timmar tränad för maratonlöpning? Likaväl som den som hoppar  1 meter i höjd bör avstån från att starta i nationella tävlingar eftersom den rätta träningen och förmågan tydligen saknas (vilket naturligtvis inte ska hindra en att hoppa höjd för sitt eget nöjes skull i informella sammanhang) bör den som inte kan springa maraton inte starta i en nationell maratontävluing, skriver Julin.

När loppen måste pågå så länge skapar det problem för polis och funktionärer, som tvingas vänta in sista löpare. Julins råd är därför att göra som i Boston: 

"Stäng målet och stoppa tävlingen efter 3.30 är nog ett efterföljansvärt exempel om inte maratonsporten helt skall urarta".

Idag framstår detta råd som befängt. Men Julin hade på den tiden visst stöd i Marathonsällskapets styrelse. Denna beslutade dock att sätta 5 timmar som maxgräns för "ett fullföljt maratonlopp" för att sporten inte skulle "förlöjligas". Klarade man fem timmar, ja då var man också berättigad inträde i Marathonsällskapet (idag finns ingen tidsgräns för medlemsskap och Stockholm Marathon har 6 timmar som max innan repen dras).

Hade Julins idé 1978 om att stoppa loppen efter 3.30 genomförts hade maratonvågen i Sverige sannolikt försenats, kanske aldrig inträffat. Julin var dock helt snett ute och hade dålig koll på omvärlden. Joggingvågen var redan i rullning utomlands- samma år sprang 12 000 löpare New York Marathon. Och året därpå, 1979, drog Anders Olsson, Peter Melin och Janne Alström igång Stockholm Marathon som lockade drygt 2 000 i premiärloppet. Resten är historia.

Keep on running!

Ganska mycket blåbär i Vallentunaskogarna. När jag precis avslutat plockningen dök det plötsligt upp en travhäst på vägen.

Blåbärsprognosen från Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, var dyster. Även en egen blåbärsrunda bekräftade att det är ont om blåbär i år. Men idag blev jag rikligt belönad!

Nej, det är inte så kruttorrt i markerna som man kan tro. Det finns ganska gott om blåbär, i alla fall i skogarna mellan Vallentuna och Åkersberga (mer precis med ortsangivelsen vill jag inte vara eftersom jag tänker återvända till mina jaktmarker och plocka ännu mer bär). Jag fick ganska snabbt ihop några liter, bären var normalstora och inte särskilt torra.

Att ge sig ut med joggingvagnen och plocka bär är bland det bästa jag vet. Ofta tar jag bussen eller tåget, kliver av på okända ställen och springer in på en skogsbilväg in the middle of nowhere. I käran har jag med mig lunchmat, kaffe och vatten och kan vara ute en hel dag. Finns det något mer rogiavnde än att sitta på en stubbe och dricka en kopp kaffe? Har du dessutom en gps, myggmedel och extrakläder i bagaget, ja då kan du känna dig trygg.

Lingon är dock favoriten bland bären. Det är för tidigt för lingonen och jag fick ingen uppfattning om tillgången i år. Pengabrist har gjort att SLU i år inte kunnat göra någon lingonprognos. Tyvärr lär dessa populära bärprognoser helt försvinna.

Keep on running!

Mitt Smålands- och Hallandslöp bidrog till att juli blev en bra mängdmånad; totalt 914 km eller ett snitt på 29 km/dag. Helgasjön i bakgrunden.

I juli har jag deltagit i ett udda löpararrangemang på Face Book, Spring tills du stupar. Det gick ut på att springa eller gå minst det kilometerantal som dagens datum angav. Klarade du inte det, ja då hade du stupat.

Av totalt 129 startande var det 55 som klarade utmaningen och korades som "vinnare". Jag var den som sprang längst av alla, 914 km, men något pris blev det inte eftersom det inte var en regelrätt tävling. I februari kördes motsvarande arrangemang och även då sprang jag längst. Februarivarianten var dock tuffare eftersom den inte hade en "bankgaranti". I juli kunde vi tillgodoräkna oss överskottskilometrar dagar vi inte uppnått miniminivån.

I USA och England räknar man distanserna i miles, alltså 60 procent tuffare. Jag var inne på att också göra det men avbröt mot slutet eftersom jag har ett halvmaratonlopp som väntar och då inte ville trötta ut mig i onödan. Tröjan Run Untill You Drop i milesversion ska jag dock skaffa- under mina coast to coast har jag med råge uppfyllt kraven.

Keep on running!

Snart slutjoggat inne på Tomteboda spårområde. Trafikverket lovar att man ska säkra området; grinden ska stängas, området inhägnas bättre och förbudsskyltar ska sättas upp.

Kritiken tog skruv. Trafikverket lägger sig platt, medger att Tomteboda spårområde är misskött, har stora säkerhetsbrister och därför måste åtgärdas.

Det var under en joggingrunda för ett par veckor sedan jag upptäckte att man lätt kunde ta sig in på bangården vid Tomteboda strax norr om Karlbergs station. En av grindarna till området har under flera år stått öppen, livsfarligt eftersom här finns mängder av spår, växlar och tåg i rörelse. Här förvaras dessutom  farliga kemikalier och stöldbegärligt gods, bl a koppartråd. I veckan gjorde Trafikverket en inspektion.

-Tomteboda har historiskt varit en misskött plats med ett flertal brister i skalskyddet och många är åtgärdade fast en del kvarstår. Denna grind är en av de brister som står kvar att åtgärda. Det är ju som du säkert sett inte bara grinden som är problemet, det finns inget staket på andra sidan vägen. Så om grinden stängdes så kan man fortfarande gå runt den, skriver Daniel Lönn Rosengren, projaktledare Järnväg på Trafikverkets underhållsavdelning.

Det här kommer dock ta tid. Trafikverket kommer därför "få något temporärt på plats, så att det åtminstone syns att det inte är tillåtet att gå in på området".

Det krävdes ett par påminnelser och följdfrågor för att få Trafikverket att agera. De första svaret var helt intetsägande. Återstår att se om det nu händer något. Misstänker att Trafikverket har mycket annat att ta itu med. . . 

Keep on running!

Målgång på Götaplatsen i Göteborg. Jag har sprungit nio dagar och totalt 474 km vilket gör ett dagssnitt på 53 km.

Mitt Smålands- och Hallandslöp avslutades idag. Jag är lite förvånad att allt gick så enkelt.

Jag hade inga svackor under löpet, inte ens några känningar- kroppen var urstark. Ofta var jag starkast under mil 3 och 4. Det här bådar gott inför höstens tävlingssong.

Var det roligt? Både ja och nej. Jag hade inte velat fortsätta så många dagar till. Sverige är Sverige, inte lika spännade som att springa i exempelvis USA. Det är lite orättvist att säga så för visst är Sverige fantastiskt, allt är så välordnat. Men springer man i utlandet är det mera en kamp varje dag och jag tror att det är det som är lockelsen. Man ska fram till varje pris, här kunde jag avbryta när som helst om jag känt för det.

Strax söder om Kungsbacka intill Varbergsvägen gick Kattegattleden över denna vackra stenbro.

Vädret var sådär, jag frös inte, hade några soldagar men badbyxorna blev liggande kvar i väskan. Hotellen tycker jag höll bra klass, wifi fungerade överallt och hotellfrukostarna var överlag rikliga och välsmakande. Priserna var modesta- 600-900 kronor för enkelrum med frukost. Fantastsikt att småorter som Knäred och Frillesås kan hålla sig med hotell. Heller inte dåligt att hotellen i Simlångsdalen och  i Frillesås hade egen restaurang. Elite Park i Växjö var ett av de finaste hotell jag bott på. Och svenska Bed and Breakfast verkar hålla hög klass- i USA är B&B svindyra och vänder sig typ förälskade par.

Väl framme i Göteborg slank jag in på Friskis & Svettis på Västra Hamngatan. Jag måste ju träna benen också . . .

Dagens distans: 56 km

Keep on running!

Potatisen tas upp i Morup, Halland. Nedan: snart dags också att skörda rågen och vetet.

Det är skördetid i det halländska lanbruket. Även för mig som löpare är det snart dags att skörda,

Nog har den här sommaren gått ovanligt snabbt? Eller är det bara en villfarelse eftersom jag nu befinner mig på "sydliga breddgrader". Här i Halland tas potatisen upp och sädesfälten har börjat gulna betänkligt. Gulnat har också gräset på alla golfbanor jag springer förbi- det råder vattningsförbud i kommunerna.

Utanför Olofsbo stannar en bil till och rutan vevas ner.

-Är det du som sprang över USA? frågar bilföraren. Du inspirerade mig och fick mig att börja springa för tre år sedan.

Roligt! Mannen tar sedan en bild på oss. En liknande händelse inträffade nyligen i Stockholm, också en man som började springa efter att ha följt min blogg från Australien. Och även igår blev jag stoppad men då var det en löparbekant som kände igen mig.

Appropå skördetid. Alla mil jag sprungit ska väl ge någon form av utdelning. Om några veckor väntar en halvmara i Jönköping och den tänkte jag satsa på. Snart måste milantalet drastiskt dras ner. Förra veckan blev det 36 mil och det håller inte om man ska komma i tävlingsform.

Men ångan kommer att hållas uppe ytterligare några dagar. Jag deltar nämligen i en tävling/Facebookarrangemang som heter Spring tills du stupar. Det hela går ut på att under juli springa minst det kilometerantal som dagens datum anger. Idag den 25 juli skulle jag alltså springa minst 25 km (det blev 56). Juliversionen av denna tävling är jämfört med februariversionen dock en västanfläkt, nu får vi tillgodoräkna oss överskottskilometrar innan vi är ute ur tävlingen. I februari hade jag flest kilometrar av alla. Och i juli ser det också lovande ut. Däremot ger jag upp tanken på att räkna distanserna i miles. Någon måtta på vansinnet får det vara, dessutom väntar ju en tävling.

Passerar Viskan.

Imorgon är det målgång i Göteborg. Måtte inte den något härskna biffsteken som jag åt här i Frillesås stoppa mig . . .

Keep on running!

När det började regna dök sniglarna upp på vägbanan, Vad kan den här arten heta?

Sniglar är blötdjur, de rör sig långsamt och kommer fram när det regnar. Idag kände jag mig som en snigel . . .

Nej, någon solskenslöpning var det inte idag. Söndagen blev min tuffaste dag, 61 km och regn de två sista timmarna. Det var då jag började tänka på sniglar. Med regnet kom sniglarna, plötsligt fanns de överallt på vägrenen och de djärvaste vågade sig ut på vägbanan. Jag fick kryssa med kärran för att inte köra över dem.

Själv blev jag allt tröttare, kanske inget snigeltempo men farten sjönk och vägmätaren tycktes stå stilla. Sista halvmilen  i regnet in till Olfsbo norr om Varberg kändes som om jag var inne i  slutskedet i ett misslyckat maratonlopp; tunnelseende och en önskan om att allt snart vore över. Till råga på allt lyckades jag också springa lite fel, kunde inte lägga in exakt adress i min gps eftersom mitt B&B inte hade någon gatuadress utan bara ett postnummer.

Nåja, jag kom fram även om klockan precis hann passera 20. Jag startade 09.30 från Halmstad och var alltså ute 10,5 timmar inklusive en powernap och en rejäl lunchpaus. Lunchen var däremot inte rejäl, plötsligt blev jag snål eftersom priserna var skyhöga i Steninge. En räkmacka kostade 130 kronor och varmrätterna låg runt 200 kronor. Det blev en barnportion för 67 kronor och vatten . . .  Kunde dessbättre efteråt komplettera med mat från kärran.

Vägren saknas och här lever cyklisterna farligt.

Kattegattleden höll någorlunda måttet men är ännu inte den fantastiska cykelled kommunerna hävdar. Efter Steninge upphörde cykelbanan, det fanns inte ens vägren och jag kände mig otrygg minst en mil. Leden är dock inte färdigutbyggd.

Strax innan Steninge, högt uppe på en ås och med milsvid utsikt över Kattegatt låg den här fornlämningen från bronsåldern (2 000 fkr-500 fkr). Gravröset beskrivs som "en av Hallands mest imponerande".

I morgon bär det av till Frillesås och sedan är det bara en löpdag kvar till Göteborg och tåget hem till Stockholm.

Keep on running!

Kattegattleden en mil söder om Halmstad.

Banvallsleden blev en besvikelse. Men Kattegattleden lovar gott.

Jag har nu lämnat sömniga Knäred och kommit till pigga Halmstad på min nio dagar långa 50-milatripp i Småland och Halland. Det innebär att jag fått smaka lite på Sveriges första nationella cykelled, Kattegattleden mellan Helsingborg och Göteborg, en led på totalt 37 mil.

Det lilla jag hittills sett lovar gott. Bra skyltning, mest cykelbanor eller vägar med ringa trafik, strandnära och en asfalt som skulle göra Inlinesjan begeistrad. Brorsan kräver ju minsta rullmotstånd och är därför petnoga med underlaget. Men här sprang jag bitvis på 5:ans asfalt, alltså top of the line på hans 5-gradiga tyska skala.

Potatisåkrarna blommar utanför Halmstad.

Upprepar kritiken om hur dåligt röjt det är längs vägarna. Idag sprang jag väldigt nära Lagan men såg knappt floden. Är det inte dags att återuppta dom gamla beredskapsarbetena? Ledig arbetskraft saknas inte i Sverige.

Lagan går bara några meter från vägen men syns inte på grund av alla träd och buskar.

Dagens löpning från Knäred till Halmstad var den hittills kortaste, bara 37 km. Nu blev det dock ytterligare 4 km eftersom en blöt joggingtröja på torkning blåste av vagnen. Först framme vid hotellet upptäckte jag fadäsen. Vad göra? Jag sprang naturligtvis tillbaka- fann tröjan på Kattegattleden!

Imorgon blir det en 57-kilometare till ett B&B i Olofsbo, 7 km norr om Falkenberg. Här i Halmstad bor jag i ett studentboende, som nu på sommaren blivit hotell. Faktiskt riktigt fint.

Keep on running!