En gigantisk buckla och riktigt snygg men ett potentiellt mordredskap. Kommer den att gå igenom bagagekontrollen på flyget i morgon?

Mitt första internationella mästerskap blev lyckosamt; brons på veteran EM i Wroclaw, Polen. Men virriga tidskalkyler i slutskedet av loppet höll på att ställa till det.

Huvudräkning under maratonlopp är inte min starka sida. När det var sex sju kilometer kvar hade jag räknat ut att om jag höll femminutersfart skulle jag putsa tiden från Dússeldorf med 2-3 minuter. Men eftersom jag gick lite snabbare än så trodde jag att det skulle bli ännu mera. Nu slutade jag på 3.26.06, 19 sekunder bättre än i Düsseldorf. Nära att medaljen gått förlorad. I efterhand visade det sig att jag från 35 kilometer hela tiden låg lite över 5 minyuetr per kilometer. Jag tappar alltid för mycket mot slutet, i det här loppet gick andra halvan fem minuter långsammare än första.

För första gången var jag dock inte det minsta nervös. Jag hade redan med tiden från Tyskland klarat kvalgränsen till nästa års Boston Marathon så jag hade inget att förlora. En medalj på ett EM är inget man kastar i soppåsen (vilket jag gör med alla "medaljer" man får bara för att man fullföljt ett lopp) men ändå "borde" jag sprungit lite snabbare. Marginalen till segraren var 17 minuter, en tysk naturligtvis. Uppladdningen hade annars gått bra och nu var jag riktigt utvilad.

Förhållandena var nästan perfekta: 17-18 grader, knappt någon vind, mulet och en platt bana, visserligen ganska tråkig med långa raksträckor och bitvis gatsten och spårvagnsspår. En som däremot är heltänd på Polen och Wroclaw är Jan Parianiak, som sedan 16 augusti sprungit fyra maraton.

-Femte gången jag springer här och detta blev min 57:e mara i Polen och årsbästa, berättade han efter loppet.

Wroclaw, Polens fjärde största stad med 600 000 invånare, blev en positiv överraskning. Otroligt mycket gamla välhållna kulturbyggnader i denna stad, som ifjol var Europas kulturhuvudstad. Wroclaw ligger vid Oder och kallas de tusen broarna stad. Maratonloppet gick över något tiotal men eftersom broarna var så låga märktes de knappt.

Imorgon, den 11 september, öppnar anmälan till nästa års Boston Marathon. Gissa vem som då hänger på låset?

Keep on running! 

PS  Jo bucklan gick igenom bagagekontrollen utan protester

Budskapen om hur farligt det är att snusa är motstridiga. Nu har det kommit en ny svensk rapport som hävdar att kondition och prestation hos uthållighetsidrottare inte förbättras om vanesnusare upphör med sitt snusande.

"Att sluta snusa har ingen effekt på konditionen". Till den kontroversiella slutsatsen kommer ett antal forskare i en studie från Gymnastik- och idrottshögskolan (GIH) i Stockholm.

Swedish Match lär applådera rapporten. Och Sveriges en miljon snusare, varav många är idrottsmän, invaggas i tron att snus ändå inte är så farligt (i alla fall inte konditions- och presstationsmässigt). Men hur mycket ska man tro på den här studien? Ja, själv är jag kritisk till såväl metod som slutsatser även om studien absolut inte är någon lovsång till tobaksindustrin. 

Så här skriver GIH i pressmeddelandet:

"Syftet med studien var att undersöka effekten av kondition och hälsa efter det att deltagare slutat att snusa. Totalt deltog 42 personer i åldern 30-40 år som skulle ha snusat i minst två år och som tränade cirka tre gånger i veckan.

Resultaten på den grupp som slutade snusa visade ingen skillnad på prestationen och konditionen. Däremot ökade deltagarna i vikt och fick lägre blodtryck.

– Det finns alltså ingen anledning att sluta snusa för att få bättre kondition, men kroppen kan ändå påverkas genom andra effekter på hälsan, säger Frida Björkman, doktorand vid GIH".

Efter att ha läst rapporten gör jag några invändningar:

* Studien bygger på endast 42 personer, bortfallet har dessutom varit procentuellt högt och en av de två undersökta grupperna var mycket större än de andra.

* Effekterna mättes kort tid efter att personerna slutat snusa (sex veckor).

* Personerna som slutade snusa började tröstäta och gick upp cirka 1,5 kg i vikt. Denna tillfälliga viktuppgång kan ha påverkat resultatet negativt. När personerna återgått till normalvikt är det sannolikt att tesrvärdena förbättrats men detta har inte mätts.

* Snusets eventuella psykologiska/mentala effkter på utövandet har inte mätts. Den som stoppar in en prilla före start i en idrottstävling skulle av grupptrycket förmodligen hamna i ett underläge och prestera sämre.

Nja, jag tycker nog studien är ganska lättviktig. Det är bara att hoppas att den nu inte ger den inbitne snusaren vatten på sin kvarn. För snus och sport hör inte ihop, anser jag. Dessutom har snuset rent skadliga effekter, fråga tandläkarna!

Under 70-talet både rökte och snusade jag. 1980 la jag av med dessa laster. Jag minns att det var betydligt svårare att sluta att snusa. Några månader senare började jag springa, sedan dess inte ett bloss eller prilla, ett av mina bästa beslut i livet.

Här kan du läsa hela rapporten.

Laddar upp inför veteran EM i marathon med ett träningspass på 42 km under ett lingonplock i Roslagen. Här tar jag en fikapaus hos en löparkompis som vid tillfället inte var hemma men som ställt ut förplägnad på verandan.

Keep on running

Alla sprang vi i M65 men bara en tog medalj. I mitten Hans Eriksson, Eksjö Södra IK (silver) och längst till höger Bengt Isgård, IF Linnéa (femma)

Det gäller att ha koll på hur långt det är kvar i loppet. Det hade inte jag inte idag på Veteran SM i halvmaraton i Mariestad. Jag fick därför nöja mig med en förarglig fjärdeplats.

Först när det var cirka 500 meter kvar förstod jag att det var målgång för mig. Jag trodde att jag sprungit 14 km och att det återstod ett varv (7km). Det var därför på alldeles för lätta ben jag sprang i mål. Jag hade mycket kvar att ge och skulle säkert ha kunnat putsa sluttiden. Jag hade haft stenkoll på sträcktiderna men inte på totaltiden. Förargligt. Men det är lite av detta som är charmen med tävlandet.

Det var dock lite speciella förhållanden i Mariestad. Det var en varvbana där vi skulle vända efter 3,5 km, sex delsträckor, alltså tre gånger fram och tillbaka.  Dessutom var det en långbacke på mitten, som skulle passeras sex gånger, inte helt lättsprunget. Annars kunde man ju tro att en bana längs Vänern skulle vara helt platt. Någon banprofil fanns inte på hemsidan.

Jag får glädja mig åt att det i alla fall blev ett årsbästa på 1.36.43. Segrare i M65 blev Bo Andersson, Genarps IF på 1.33.31. Mitt avstånd till trean, Rolf Säfström från Tibro AIK, var 23 sekunder. Tävlingen resulterade i stora förändringar i veteranstatistiken. Själv är jag nu på väg att åka ut från listan.

Totalt deltog bara 111 löpare i veteran SM, som i år arrangerades av Mariestads AIF. I de flesta klasser uteblev de bästa veteranerna och de gällde särskilt i de yngre klasserna. Så brukar det vara varje år. Inte såg vi t ex Mustafa Mohammed springa för guldet i M35.

Friidrottsförbunderts veterankommitté måste tänka om för att försöka höja statusen på veteran SM inom långdistans. Risk finns annars att inte ens de halvbra veteranerna dyker upp på dessa lite udda landsortslopp. Löparkändisen Lennart Hansson, alias Rosapantern, föreslår på sin blogg att VSM borde ingå i Sveriges största halvmara, Göteborgsvarvet. Då skulle tiderna bli bättre och fler löpare komma. Jag instämmer, möjligen kunde VSM rotera mellan några andra stora lopp.

Hade jag varit arrangör av VSM i t ex Mariestad skulle jag ha ringt upp de 1-2 bästa veteranlöparna i varje åldersklass, bjudit på startavgiften om de kommit. Att få ett sådant samtal skulle nog de flesta uppleva som väldigt smickrande. Det är bara att ta fram min statistik och ringa! 

Keep on running!

Bilden från 2016, öster om Evanston, Wyoming, på I80 med sina enormt långa backar (jag sprang upp för alla).

Tre små ord brukar betyda: jag älskar dig. Dagens tre små ord från min fru Sophia hade exakt samma innebörd:

-Du kan resa.

Det är alltså klart att jag nästa år kommer att genomföra ett nytt löp över den amerikanska kontinenten. Jag har länge velat göra detta och idag föll sista pusselbiten på plats; jag fick min frus 100-procentiga stöd för ett sjätte coast to coast. Utan ett helhjärtat stöd från de närmaste är den här typen av löp omöjliga att genomföra.

Den 16 april 2018 springer jag som 70-åring Boston Marathon. Dagen efter börjar jag springa väster ut och målet är Stilla Havet, drygt 500 mil bort. Jag kommer att som vanligt passera "min födelsestad" Gothenburg i Nesbraska och där hälsa på vänner men var målgången ska ske står helt öppet. Ja, det mesta är öppet; nu väntar flera månaders rolig planering.

Keep on running!

Det är den här vagnen jag skänker bort. Bilden är från Montana 2010. Vagnen har rullat en gång över USA och kanske gjort ytterligare 500 mil i Sverige och ute på kontinenten.

Är du sugen på att börja springa med en baby jogger? Då kan en av mina gamla löpvagnar bli din.

Häromdagen köpte jag ytterligare en baby jogger, den femte i mitt löpstall. Den äldsta har jag redan skänkt bort och nu är det dags att ge bort vagn nummer två. Mejla mig och skriv varför just du har behov av en vagn.

Min mejladress är: bjorn.suneson@bredband.net

Jag kommer inte tala om vem som får vagnen och jag avgör enväldigt vem som blir mottagaren. Helst vill jag bli av med ekipaget före augusti månads utgång.

Vagnen är en Baby Jogger Performance, den är inget vrak, det är dock glapp i hjullagren bak men det spelar ingen större roll. Den har nya racingdäck, alltså betydligt bättre däck än originalets "traktordäck". Med den här kärran har jag gjort många äventyrslöpningar, plockat bär, fraktat julgranar, matkassar med mera. Den är däremot inte lämplig för att springa med ett barn i (fästsele saknas).

Tre vagnar av nyare modell (Baby Jogger 25 th Anniversary från 2011) kommer sedan att finnas kvar i min ägo. En används till mitt första barnbarn, den andra får bli min nya "dramaten" och den senast köpta kanske användas under ett sjätte coast to coast. Beslut om ett sådant finns inte men drömmen lever vidare.

Keep on running!  

PS

Vagnen har nu funnit en ny lycklig (?) ägare.

Nöjd eller missnöjd efter loppet? Varken eller. Mina 1.38.46 på dagens Jönköping halvmaraton är inte mycket att hänga i granen.

Jag hade åkt till Jönköping för att putsa årets halvmaratontid men sprang nära två minuter sämre än på Kungsholmen runt. Banan var visserligen betydligt backigare men jag kroknade för fort. Det var nära att min son Erik (ganska otränad till på köpet) hade slagit mig. Men om någon fick slita ont var det maratonlöparna som hade en ännu backigare bana.

Mina förberedelser hade annars varit optimala; mycket farträning och också vila. Får försöka komma igen nästa vecka på veteran SM i Mariestad där banan lär vara helt platt.

Med tanke på att det var premiär för Jönköping Maraton var det fantastisikt att loppet lockade ca 1 200 löpare på halvmaran och 600 på maran. Heder åt arrangörerna för ett väl genomfört arrangemang. Men själva bansträckningen var en "katastrof".  Nog borde man kunna dra en betydligt plattare bana längs Vättern?

Keep on running!

Karin Schön, IF Kville, är en av Sveriges bästa veteranlöpare på långdistans. I år är hon yngst i K55 och är överlägsen på såväl maraton som halvmaraton.

Hur snabbt måste jag springa en mara eller halvmara för att vara bland de tio bästa i min åldersklass i Sverige?  MIna tiobästalistor ger dig svaret.

Kraftigt försenad ligger nu årstatistiken på långdistans för 2017 ute, du finner den under "Maratonstatistik" överst på sidan. Siffrorna är högst preliminära och jag befarar att jag missat en del lopp varför jag behöver din hjälp. Ser du att resultat saknas eller är felaktiga är jag tacksam om du mejlar mig på bjorn.suneson@bredband.net.

Att ta fram dessa listor är ett roligt men väldigt tidskrävande arbete, ibland rena detektivarbetet. Tyvärr saknas ofta födelseår i resultatlistorna och då är det mer eller mindre omöjligt att placera in löparna i rätt åldersfålla. På Göteborgsvarvet "fuskas" det dessutom friskt och där har jag tvingats granska bilder för att se om det är rätt löpare till rätt bild (bakom bra damresultat, särskilt i de äldre klasserna, döljer sig ofta en man eller ungdom).

--

Idag fick jag möjligen ett kvitto på att formen verkar ganska god. Jag sprang mitt 12:e park run i Hagaparken (5 km) och det blev ett PR på 21.38 och en 26:e plats bland 82 löpare. Räknar man om med åldershandikap vann jag hela tävlingen. Banan är jobbig och det gick ganska tungt varför hoppet lever om att kunna springa lite fortare.

Keep on running!

Jönköping maraton och halvmaraton går lördagen den 19 augusti. Maran är ganska kuperad men halvmaran relativt platt, båda loppen har en spektakulär målgång på Munksjöbron. Klicka för större bild!

Jag gör nu en satsning på halvmaran. Egentligen har jag aldrig varit bra på den distansen. Personbästa är 1.20.00 men det var i ungdomens dar.

Det har gått troll i halvmarorna.Jag har inbillat mig att jag är bättre på halvmaran än på maran men så är det inte. Konkurrensen i gubbklasserna är hårdare här och jag har vissa år haft svårigheter att komma in bland de tio bästa i min åldersklass i Sverige på de årtsbästalistor jag sammanställer (listan på halvmaraton kommer snart att läggas uthär på bloggen och återfinns då under "maratonstatistik).

Jag har i år bara sprungit en halvmara, Kungsholmen Runt. Mina 1.37.03 borde kunna putsas med några minuter. Men hur?

Ja, kanske genom att vila mig i form. Ofta har jag alldels för tunga träningsveckor bakom mig men förra veckan sprang jag bara 106 km, denna vecka blir det kanske 7-8 mil och tävlingsveckan blir det ännu mindre. Samtidigt har jag börjat köra en del intervaller på band, idag t ex 10x400 meter i 4,15-tempo med 200 meter joggvila (sista intervallen gick under 4 minuter per km).

Jag är dock chanslös i M65 mot Hans Eriksson, Eksjö Södra IK (jämngammal med mig och med ett årsbästa på 1.31) och tre år yngre Slimo Safuoane, Oskarshman och Bengt Isgård, IF Linnéa, båda på 1.32-1.33. Veckan efter Jönköping går veteran SM i halvmaraton i Mariestad. Ställer jag upp där får jag veta var skåpet ska stå!

Keep on running!