J McDermott, USA, vinner det första Boston Marathon år 1897 på tiden 2.55.10. Sträckan var bara 24,5 miles (39,2 km), alltså ca 3 km kortare än idag. Observera löparens lätta skor samt radioreportern (?) till höger. Detta världens äldsta maratonlopp har en svensk segrare; Gösta Leandersson med tiden 2.31.50 år 1949. Rättelse:  Bilden visar inte J McDermott utan Johnny Kelley, som vinner Boston Marathon 1935  (se alla kommentarer om vem löparen på bilden verkligen är!).

Golfsporten har sina majors. Mindre känt är att även maratonsporten har det. Maratonloppen i Tokyo, Boston, London, Berlin, Chicago och New York ingår i serien World Marathon Masters. I den sextetten vill jag ingå!

Jag har redan klarat av Berlin (2.57.46 år 2001) och nästa år är det dags för Boston. New York har jag alltid varit skeptisk till, ett jippo har jag brukat säga, men alla lovordar detta världens största maratonlopp med över 50 000 löpare. Och nog vore det väldigt spännande att springa i Tokyo? Och Chicago brukar sägas vara världens bästa lopp. Så jag är helsåld på en major . . .

Egentligen är World Marathon Masters en tävling för eliten och med enorma prispengar i potten. Eliud Kipchoge från Kenya har vunnit de två senaste omgångarna. På hans meritlista finns bl a världens näst snabbaste maraton på 2.03.05 (London 2016) och 2.03.32 (Berlin 2017). Men även vanliga motionärer kan delta, då utom tävlan

Totalt är det ett par tusen personer i världen som sprungit alla dessa sex stora lopp, många av löparna tillhör veteraneliten. Bland dessa finns cirka 50 svenskar. En känner jag, Karima Makrof, från min gamla klubb Majornas IK. Hon har ett snitt på 3.08 i de sex loppen. Med 3.02.31 i Tokyo i år ligger hon åtta i K40 i min svenska maratonstatistik.

Boston Marathon, som jag springer den 16 april 2018 i samband med mitt sjätte coast to coast, är den enda "majoren" där man måste kvalificera sig på tid. Kvaltiden för en 65-69-årig man är 4.10 (3.05 i M35), alltså ganskabesskedliga tider. I de andra loppen finns inga kvaltider men du blir  direktkvalificerad om du kan visa upp en bra tid, annars är det i mån av plats eller lotten som avgör.

Just nu pågår anmälan till nästa års Berlin Marathon. Jag var en knapptryckning från att anmäla mig innan jag insåg att jag var upptagen. Berlin är intressant eftersom min årsbästatid på 3.26 inte skulle räcka. Heder åt tyskarna som ställer tuffa krav: För att komma med direkt hade jag behövt göra 3.25 eller bättre (för 60-åringar och äldre).

Däremot hade det inte varit några problem med att komma med direkt till New York (3.45), Chicago (4.00) och London (4.00) men omöjligt till Tokyo där du måste minst springa på 2.45, oavsett ålder. Nästa år tävlar jag i M70 och då blir det ännu lättare att komma med.

Generellt är maratonlöparna i Europa mycket bättre än i USA. Därför är det lite förvånande att man i Virgin London Marathon inte ställer högre krav.

Samtliga majors är betydligt större än Stockholm Marathon (i år ca 13 000 i mål). Minst mätt i antal deltagare är Boston med cirka 35 000 medan London, Berlin och Tokyo brukar ha runt 40 000. Giganterna är New York med över 50 000 och Chicago cirka 45 000.

John J. McDermott vann det första Boston Marathon 1897.

---

Idag sprang jag Kungsängen park run, mitt totalt 17:e park run. Dessa 5 km-lopp är utmärkt snabbhetsträning, inte minst inför stundande veteran SM i terräng (4km) nästa helg i Huddinge. Av 58 deltagare blev jag nia på 22.05. Vann gjorde 17-årige Yassin Abdi på utmärkta 15.51.

Keep on running!

Under dagens lingontur i Norduppland hann jag passera 500 löpmil räknat sedan årsskiftet. Jag kunde också summera en massa lingon och lite blåbär, därav de två bärplockarna.

Nej, 2018 blir inget nytt 1 000-milaår. Men idag passerade jag 500 mil, mitt femtonde 500-milår i obruten följd.

Den sviten är jag rätt stolt över. Men en dag kommer då detta inte blir möjligt. Förhoppningsvis ska det dock inte ske nästa år då jag springer mitt sjätte coast to coast. Tvärsöver Amerika är just cirka 500 mil så 2018 ska nog bli ännu ett bra mängdår.

Du som följt mig under åren vet att jag prioriterar mängd före kvalitetsträning. Men just 500 mil har jag aldrig haft som något mål, jag gillar helt enkelt att springa mycket och det blir vad det blir. Just i år har det kännts som om jag tränat ovanligt lite, däremot har jag blivit flitigare med intervallträning som jag för det mesta springer på band.

Jag tror att just intervallerna och alla parkrun-tävlingar gjort att jag inte tappat något på maran, åldersomräknat är jag något bättre än för ett par år sedan. I år har det också känts som att jag varit riktigt utvilad inför tävlingar, jag har "vågat" dra ner på mängden inför loppen.

I år blir tredje året i följd jag springar varje dag (peppar, peppar, ta i trä). Egentligen skulle jag kunna ha gjort det långt tidigare men tanken har aldrig funnits. Nu känns det helt naturligt och inte det minsta jobbigt- en löpdag för mig är minst 3 km. Och det bord eväl alla klara?

Jag har nu sprungIT 35 år. De första tio åren låg mängden på cirka 200-300 mil per år för att sedan sakta öka. Ifjol blev det alltså över tusen mil, för att vara exakt 1 019 mil. Jag har inga ambitioner att försöka slå det och skulle dessutom inte klara det.

Det lite överraskande, när jag tittar tillbaka i mina träningsdagböcker, är att jag i snitt ligger på drygt 500 mil per år under dessa 35 år. 500 mil är knappt tio mil i veckan. Det har varit möjligt tack vare att jag haft turen att få vara frisk under alla dessa år och dessutom haft en generös arbetsgivare.

Jag hoppade av vid flera av Upptågets stationer mellan Uppsala och Gävle och hade för första gången köpt en 24-timmarsbiljett, perfekt för detta ändamål. Totalt var jag ute i åtta timmar men det blev bara 19 löpta km..

Många av alla dessa mil får jag ihop under mina utflykter. Idag bar det av till Skyttorp, Marma och Mehedeby i Uppland. Det är ganska gott om lingon och det finns fortfarande en del blåbår. Av lingonen gör jag världens bästa måltids- och sportdryck.

Keep on running!

 

3.27.42 räckte till seger i veteranSM i åldersklass M65. Bilden från Slottsskogsvallen i Göteborg.

Varför kommer inte de bästa veteranerna när det anordnas SM i maraton? Jag fick en ganska lättköpt guldmedalj idag på veteranSM i Göteborg.

Vi var nio gubbar anmälda i min klass M65, några riktigt bra men de allra bästa uteblev. Synd, för konkurrens sporrar. Nu var det inget unikt i just M65, topplöparna brukar utebli i de flesta klasser. De springer hellre i Stockholm än i något perifert landsortslopp som anordar ett VSM på maraton eller halvmaraton.

Nu är dock inte Göteborg så perifert. Solvikingarna har ett proffsigt arrangemang, man har stor rutin, banan är ”snabb” och en av de bästa i Sverige. Dessutom har Göteborgs Marathon vuxit och är ett av de största loppen (322 fullföljande på maran och 338 på halvmaran), men som sagt- veteraneliten är svårflörtad.

Jag tycker varje VSM arrangör borde ta fram min veteranstatistik, kontakta de som toppar listorna i de olika klasserna och säga:

-Vi vill att du kommer och vi bjuder på startavgiften.

Jag har framfört idéen tidigare men ingen klubb har nappat. Skulle jag få ett sådant samtal hade jag känt mig smickrad. Men den stora vinsten skulle vara att statusen på VSM-tävlingar skulle höjas, gissar jag. Nu får väl folk skylla sig själva, kan man tycka. De som inte kom missade dessutom riktigt fina priser. Mitt guld renderade mig ett presentkort från Salming på 1 000 kr för köp av skor eller kläder. Dessutom bjuder Solvikingarna mig på startavgiften i klubbens alla lopp under 2018.

Nog om detta. Loppet då? Ja, ännu en gång fick jag klart för mig att det är en konst att springa ett maratonlopp. Och den konsten tycks jag aldrig lära mig. Felet är att jag går ut för hårt och troligen får betala det med råge mot slutet. Jag varvade på 1.40.48 och det är några minuter för fort, tappade fem minuter på andra halvan.

Det jag alltid undrar och som jag aldrig kommer att få svar på är: hur mycket hade jag vunnit på att ta det lugnare i början? Under senare år har jag slutat att titta på klockan, springer helt "på känsla". Men det är kanske ingen bra taktik, dessutom igonrerade jag idag känslan.

Mot slutet hade jag i huvudet "dubbelvinst". Jag skulle båda vinna klassen och dessutom notera årsbästa. Det senare inte helt oviktigt eftersom en bra tid i Göteborg skulle kunna förbättra min startposition i Boston Marathon 2018. När fem kilometer återstod tittade jag för första gången på klockan och var övertygad om att gå under 3.26. Pyttsan, jag kroknade totalt och hade knappt styrfart in mot mål i sista backen.

-Är det någon rödklädd gubbe bakom mig? skrek jag till flaggvakten och fick ett lugnande besked.

Den "rödklädde gubben" var Magnus Bergh från Heleneholms IF, dagens tvåa i M65. Magnus är en gammal elitlöpare med ett personbästa på 2.17. Han är unik i den meningen att de flesta elitlöpare lägger av i unga år.

Prisutdelning i M65. Silver till Magnus Bergh, Heleneholms IF (3.32.26) och brons till Lars Leonardsson, Stockholms LDK (3.36.13).

Keep on running!

Deri Thomas introducerade parkrun i Sverige. Han är själv en duktig löpare men ses mest som funktionär varje lördag morgon på olika parkrun. Det kommer att ta tid att öka deltagarantalet i Sverige, tror han. Många känner inte till dessa 5 km gratislopp- budskapet sprids från mun till mun bland löpare.

Det ska aldrig kosta något att springa ett parkrun, lovar arrangörerna. Hittills har 3 000 personer i Sverige registrerat sig men i snitt har de bara sprungit 2-3 lopp. Svensken är tveksam. Finns det några hakar? undrar många.

Deri Thomas är engelsmannen som tog det engelska konceptet parkrun till Sverige.  Han har ett maratonpers på 2.38, är Operations Manager på Urban Tribes i Stockholm, ett företag som utbildar löpcoacher och erbjuder professionell grupplöpning för företag. Han är också Country Manager för parkrun Sweden, en sysssla han sköter på fritiden. Sedan starten förra sommaren har man nu haft 59 lopp i Hagaparken, alla gratis och alla på exakt 5 km. I Huddinge, Kungsängen, Örebro och Göteborg (Skatås) kör man också dessa gratislopp.

-Vi hoppas snart kunna starta i Malmö och senare även i bland annat Uppsala, Västerås och Helsingborg, berättar han.

Parkrun är jättestort i England och kan också bli det  Sverige. I våras åkte jag till Manchester och sprang tillsammans med nära 400 andra ett lopp i Platt Fields Park. Det blev min hittills snabbaste 5-kilometare (21.31).

I England har parkrun funnits i cirka tio år, är jättestort och flugan sprider sig nu världen över. Själv besökte jag i år Manchester och sprang där ett mycket trevligt lopp. Parkrun finns i hela Norden med undantag för Island. Starten i Sverige har dock gått trögt- Hagaparken som är ”flaggskeppet” lockar ett 50-tal löpare per lopp.

Borde det inte vara fler i en miljonstad som Stockholm?

-Det är möjligt men det tar tid. Vi är ingen kommersiell organisation och har egentligen inga pengar för marknadsföring. Budskapet sprids mest från mun till mun. Men jag tycker ändå introduktionen av parkrun i Sverige mottagits ”pretty good”.

-Du ska komma ihåg att det här är ett helt nytt koncept i Sverige. Eftersom det är gratis tror jag att folk räknar med att det ska finnas en hake. Men det finns ingen hake! Jag är särskild nöjd med att det varit så enkelt få frivilliga att ställa upp som funktionärer, parkrun bygger på det.

Vad kan göras för att locka fler löpare?

-Well, jag tror att en marknadsföringsbudget skulle hjälpa oss att nå en större publik men så vill vi inte arbeta. Tro det eller ej, parkrun har blivit stort i Storbritannien utan pengar på reklam. Jag vet att de flesta som kommer till våra parkrun gillar dem och på så sätt sprids det positiva budskapet. Men som sagt, det tar tid. Och 50-60 löpare är ändå ett bra parkrun.

Läsare här på bloggen efterlyser senare starttid, 09.30 är för tidigt. Ändra?

-Ja, jag läste det men vi kommer inte att ändra tiden. Lite av charmen med parkrun att de inte tar hela dan, varken för löparna eller funktionärerna. Vi får många positiva kommentarer om det. Parkrun är ju verkligen lokala arrangemang så om du bara behöver 10-15 minuter att gå till starten kan du lämna hemmet klockan nio. Det är väl inte så tidigt? Och nog är det skönt att ha klarat av träningen och sedan ha hela dagen fri. Jag tror våra tider passar bra för barnfamiljer- barnen kan springa och du kan kanske hoppa in som funktionär någon gång. Vad kan vara bättre än att vara aktiv med familjen en lördagsmorgon?

Några vill också betala en slant. . . ?

-Det ska aldrig kosta något att delta i ett parkrun!

Varför valde ni i Göteborg perifera Skatås och inte centrala Slottsskogen?

-Stan tillät oss inte, redan för många arrangemang där. Synd, men jag kan förstå deras inställning.

Går arrangemangen med förlust i Sverige?

-Nej, men vi är ingen kommersiell organisation i den meningen. Grundkostnaderna för att organisera ett parkrun är väldigt, väldigt små. Och när den kostnaden är tagen finns det egentligen inga kostnader alls förutom att ersätta viss utrustning. Vi har också sponsorer och får även bidrag från parkrun UK, Irland, Australien och Sydafrika.

Vad ser du som de största svårigheterna att utveckla parkrun i Sverige?

Tre saker:

• att få  folk som aldrig deltagit att förstå konceptet och inse att det inte finns några hakar.
• att få ut budskapet- många har inte hört talas om parkrun
• att hitta personer, grupper och organisationer som vill starta parkrun

Så inga problem med att hitta frivilliga som ställer upp som funktionärer?

-Nej, inte alls. När vi väl är igång har folk förstått, ställer upp och inser att det inte är en börda. Det negativa med föreningslivet i Sverige är, tror jag, känslan av att känna sig tvingad att hjälpa till och att det är trist och tråkigt. Vi försöker istället visa att det är roligt och givande.

Riskerar inte parkrun att slå ut en massa löparklubbar?

-Nej, tvärtom. Flera klubbar, bland annat i Kungsängen, Örebro och IF Linnea i Stockholm är alla engagerade. Folk älskar att springa 5 km och få en tid. Vi breddar basen av löpare lokalt och klubbarna får fler medlemmar. Men parkrun kan inte ersätta en löparklubb som erbjuder träning etc.

---

Så här går det till att springa ett parkrun:

1. Gå in på din lokala parkrunsida och registrera dig (behöver bara göras en gång)

2. Skriv ut din streckkod och ha med den varje gång du deltar. Du kan inte ha streckkoden i din telefon. Koden gäller även för lopp utomlands. Ingen förhandsanmälan, bara att dyka uppo.

3. Banorna är exakt 5 km, ofta vackra, i parker, delvis terräng. Start varje lördag morgon kl 09.30, året runt, inga nummerlappar, "tillåtet" att promenera och jogga med barnvagn.

4. Vid målgång får du en liten plastbricka med en streckkod som scanas tillsammans med din egna streckkod. Cirka en timma senare har du fått hem via mejl en utförlig och även åldersomräknad resultatlista samt en mängd annan statistik. Kul att jämföra sina tider och jaga nya PB!

5. Efter loppen ofta gemensam fika (som du betalar för) och ibland gratis minfika direkt efter målgång.

Keep on running!

 

Premiär idag för Kungsängen parkrun. Nu kan du springa dessa 5 km gratislopp på tre platser i länet. Klubbkompisen Stefan NIlsson och jag var med på premiären och vi ger högsta betyg.  Stefan blev fyra och jag elva.

Folk är beredda att betala skjortan för att delta i löpartävlingar. Men när något är gratis tvekar man. Egentligen är det obebgripligt att parkrun, de nya gratisloppen i Sverige, inte drar större skaror.

Idag var det premiär för Kungsängen parkrun. 63 personer sprang en 5 km lång slinga på cykel- och skogsstigar i trakterna av Kungsängens IP. Med Hagaparken och Huddinge har nu Stockholm tre olika parkrun. Dessa gratislopp, som alltid är exakt 5 km och som anordnas varje lördag klockan 09.30, borde vara en dundersuccé. Men tyvärr, mottagandet av denna engelska fluga har blivit förvånasvärt svalt.

Jag förstår ingenting. Själv tycker jag parkrun är bland det bästa som hänt i Löparsverige under senare år. Du kan kalla loppen träningstävlingar, ja egentligen inte ens tävlingar- it´s a run, not a race, säger arrangörerna. Inga nummerlappar, ingen föranmälan, ingen trängsel, ingen tävlingsstress, däremot sann löpglädje och en härlig blandning av löpare/gångare från barn och pensionärer upp till duktiga motionärer och ibland rena eliten. Cirka en timma efter loppet får du via mejl en detaljerad resultatlista, dessutom åldersomräknad och diverse rankinglistor. Och som sagt; allt är gratis. Fika efteråt om du vill och direkt efter målgång kanske en kaka och ett glas saft. Kan det bli bättre?

Haga parkrun startade ifjol, var först ute i Sverige, har arrangerats 53 gånger och i snitt har 54 personer deltagit. Ännu sämre är det i Göteborg (Skatås) med 27 personer i snitt de senaste fem veckorna. Betydligt mindre Örebro lockar lika många/få deltagare som Haga parkrun. Den extremt låga siffran i Göteborg är besynnerlig med tanke på att en av Sveriges största och mest aktiva löparklubbar, Solvikingarna, har sin bas just i Skatås. Bäst hade varit om Göteborg fått ha sitt parkrun i det mer centralt belägna Slottsskogen.

Uppenbarligen vill folk betala, gratis är suspekt. Enda gången Haga parkrun i år fått ställas in var den 16 september då Topploppet arrangerades i Hagaparken. Att springa 5-10 km på närmast exakt samma bana som parkrun kostade 350-400 kronor beroende på när du anmälde dig. 565 kvinnor och 154 män sprang 5 km (fler på den längre distansen). Ju större jippo desto större betalningsvilja . . .

Stockholm Marathon, Göteborgs Varvet, Lidingöloppet och några andra storlopp har hutlösa startavgifter. Anmäler du dig idag till Stockholm Marathon kostar det 920 kronor och 755 kronor till Lidingöloppet 30 km, priserna stiger ju närmare tävlingssdatum du kommer. Trots upptrissade priser har deltagarantalet bara sjunkit marginellt. Vad skulle hända om Stockholm Marathon höjde priset till Vasaloppsklass, det vill säga nära en fördubbling? Misstänker att det kunde vara en smart affärsié.

Så vad ska parkrun göra för att attrahera svensken? Ärligt talat, jag vet inte. Sorgligt om man skulle behöva ta betalt. Nu tar det säkert lite tid att nå ut med budskapet. Men 54 deltagare i snitt i en miljonstad förskräcker . . . 

Keep on running!

PS

Inte heller jag är alltid så priskänslig- betalade gladeligen 250 dollar i startavgift i Boston Marathon.

Göteborgs Marathon med start på Slottskogsvallen är i år veteran SM. Här ska jag vara med och slåss om en medalj. Foto: Solvikingarna

Inte mindre än sex tävlingar återstår innan löparåret 2017 är över, Hösten blir ovanligt tävlingsintensiv och jag lägger krutet på att förbättra min årsbästatid på halvmaraton.

Så här ser tävlingsprogrammet ut:

* 14 oktober veteran SM Göteborgs Marathon- mål att ta en SM-medalj i M65

* 28 oktober Terräng SM Huddinge- mål att Vallentuna FK tar medalj i lagtävlingen

* 4 november Bromölla halvmaraton- mål att putsa årsbästa med 2-3 minuter och springa på 1.34-1.35

* 11 november Borås 6H- mål att förbättra fjolårets sextimmarslopp (61,3 km) med 1-4 km.

* 2 december Bore Cup 5-7,5 km- mål att vinna 70-årsklassen som nykomling

* 10 december Strängnäs halvmaraton- inga tidsmål, bara att ha trevligt i en kul och lite udda tävling.

Det är halvmaran som är min akilleshäl. Jag är på väg att åka ut från årsbästalistan i M65. Du följer väl min veteranstatistik här på bloggen (finns under "maratonstatistik" högst upp på sidan)? Många uppdateringar har gjorts den senaste tiden. Jag har i år sprungit tre halvmaror men inte fått till det. Inbillar mig att jag kan bli snabbare och har därför lagt in lite fler snabbdistanspass och intervaller i träningen. Dessutom tror jag att mina park runs på 5 km är bra snabbhetsträning.

Det är ett bra lingonår i år. På vägen mellan Tierp och Mehedeby i Uppland fick jag idag ihop 6,5 kilo lingon, som ska bli lingondricka och lingonsylt.

På tal om snabbdistanspass. Ett ofrivilligt sådant men synnerligen stärkande fick jag idag under min lingonutflykt till trakterna av Mehedeby. Här finns fina bärmarker längs landsvägen och jag var så försjunken i lingonriset att jag glömde tid och rum. Plötsligt insåg jag att jag var nära att missa mitt tåg hem till Stockholm. Jag hade åtta kilometer till Mehedeby station och jag fick springa allt vad tygen förmådde. Jag hann med några minuters marginal!

Keep on running!

Napoleon Solemon, Turebergs IF, har en klar ledning när Karins backe och 2 km återstår i Lidingöloppet 30 km. Det såg ut som om han var ute och joggade men vann på 1.38.47. På bilden ligger MIkael Ekvall fyra, Strömstads LK, men slutade trea, 1.26 efter segraren.

Nej, LIdingöloppet är inget för mig. Senast jag sprang var 2003 som 55-åring, då på höga 2.18 och grymt besviken att missa silvermedaljen (2.15). Under senare år har det mest blivit lingonplockning i Lidingöloppsterrängen . . .

Det är onekligen stor skillnad att springa Lidingöloppet 30 km och ett maratonlopp, 42 km. En asfaltslöpare som knappt lyfter fötterna är rätt chanslös. Jag märkte det 2002 och 2003, de enda gånger jag sprungit loppet. Flera av löparna framför mig, som tog den eftertraktade silvermedaljen, hade jag slagit i ett maratonlopp. Sedan dess bestämde jag att aldrig mer springa Lidingöloppet.

Men nästa år, då jäklar . . . Då står jag på startlinjen, dock icke för 30 km utan 10 km. Jag är då yngst i 70-klassen och läget är plötsligt mycket ljusare. Kanske kan jag ge den "ständige" segraren de senaste tio åren  i gubbklasserna en match, Anders Hansson, Vilsta IK? Anders är en av Sveriges bästa veteranlöpare och har blivit bättre med åren. Han är fyra åräldre men någon gång skall väl åldern även där ta ut sin rätt.

Lidingöloppet har för mig blivit Lingonloppet. Idag sprang jag som vanligt ut och tittade på Lidingölöparna. I joggingvagnen hade jag med bärplockaren, det brukar finnas rätt gott om lingon längs spåren. Invid golfbanan och en bit från Karins backe fick jag snabbt ihop några liter i väntan på att eliten skulle dyka upp.

Nog är det väldigt mycket fästingar i år? Bara idag drog jag på mig fem fästingar, väldigt små dessutom. Samma under de senaste 3-4 bärrundorna och det har inte hjälpt att ha långbyxor. Skönt att vara vaccinerad mot TBE men borrelia går man inte säkert ifrån så det gäller att hålla noga koll.

När du springer i mål får du en liten plastbricka med streckkod som du visar tillsammans med din personliga streckkod.

Även om jag inte sprang Lidingöloppet blev det mycket löpande idag, totalt 31 km. Morgonen inleddes med Haga parkrun 5 km, mitt 15:e parkrun. Jag "vann" åldersomräknat på 22.17, ca 40 sekunder från PB.

Imorgon blir det Berlin Marathon- på tv.

Keep on running!

 

Ska jag få göra en riktig segergest i Boston den 16 april 2018? Bilden från mitt femte coast to coast 2016 då jag avslutade med att springa Boston Marathonbanan utom tävlan.

Idag fick jag det efterlängtade beskededet:

-Dear Björn Suneson: Congratulations! This is to notify you that your entry into the 122nd Boston Marathon on Monday, April 16, 2018 has been accepted.

Det var väntat men det kändes ändå som en lättnad när beskedet idag kom på mejl om att jag får ställa upp i nästa års Boston Marathon. Resultatet, 3.26.06 på EM-maran i Polen, har kollats upp och godkänts. Visst, jag var rätt övertygad om en startplats men inget är säkert förrän det finns på pränt.

Boston Marathon är världens äldsta maratonlopp och för mig det allra finaste. Det är lite speciellt eftersom vem som helst inte kan delta, man måste kvala in på tid. För amerikanska joggare (som generellt är långsammare än europeiska) är en startplats högsta lycka. Många lopp i USA lockar med att de är Bostonkvalificerande. I Sverige är det formellt bara Stockholm Marathon som har den statusen. Jag sprang dock inte i Stockholm men var i princip klar efter Düsseldorf i våras på 3.26.35.

I Boston Marathon finns kvaltider för varje åldersgrupp. Möjligen är vi äldre löpare lite gynnade framför yngre- kvaltiden för en 70-74 årig man är 4,25 (4.55 för en kvinna) och för en 40-44-åring 3.15 (3.45). Baserat på resultaten i årets Stockholm Marathon skulle ungefär var tionde löpare klara kvaltiderna oavsett åldersklass, något högre andel för kvinnorna.

Hur står sig mina tider jämfört med vad 70-74-åringarna gjort de senaste åren i Boston Marathon? Överraskande bra, faktiskt även om banan i Boston kanske är något jobbigare. Här är segrartiderna i M70 de senaste fem åren:

* 2017: 3.29.38

* 2016: 3.32.33

* 2015: 3.30.33

* 2014: 3.28.11

* 2013: 3.19.09

Boston är liksom New York ingen billig stad för en maratonlöpare. Centrala hotell är 3-4 gånger dyrare än motsvarande i Stockholm och startavgiften är 250 dollar. Mina fyra dagar i Boston skulle alltså kosta skjortan eftersom jag ville bo centralt för att kunna promenera till bussarna som i ottan kör ut löparna till starten i den lilla staden Hopkinton fyra mil väster om Boston. Min bror Jan, som gjort flera av mina rutter i USA och som är en fena på logistik kom då med det briljanta förslaget:

- Du ska bo så nära starten som möjligt och boka bums!

Sagt och gjort. Nu har jag bokat tre nätter på ett hotell bara cirka en mil utanför Hopkinton- jag slipper den bökiga busstransporten och har fått ett lika bra hotell som inne i Boston men till tredjedelen av priset. Första natten bor jag flott intill flygplatsen, kan dan därpå doppa fötterna i Atlanten,  promenera till nummerlappsutdelningen och ta regionaltåget till mitt hotell i Westbourugh. På tävlingsdagen tar jag taxi till starten i Hopkinton, troligen tillsammans med andra löpare på mitt hotell.

Westborugh, MA, har 18 000 invånare och här startar jag mitt nästa coast to coast den 17 april 2018. Dagen innan har jag sprungit Boston Marathon.

Sedan springer jag Boston Marathon och efter att ha firat (?) med några andra svenska maratonlöpare sätter jag mig på regionaltåget tillbaka. Dagen därpå, den 17 april,startar jag mitt coast to coast från Westborugh (sträckan Boston-Hopkinton/Westborugh har jag redan klarat av).

Nu väntar minst en månads roligt planerande. Klart är att jag som vanligt kommer att besöka vänner i Gothenburg, Nebraska. Eventuellt kommer resan dit att gå över Niagara och Kanada, annars omedelbart söder om de Stora Sjöarna. Slutdestinationen blir troligen San Diego, CA. Planen är att springa 5-6 mil om dagen och att försöka undvika Colorado, en delstat med en liberal syn på droger och med en synnertligen nitisk och otrevlig poliskår.

- - -

 

Premiär för mig i dagens Huddinge parkrun 5 km, en lite tuffare bana än i Hagaparken. Blev totalt åtta av 53 löpare på tiden 24.03, "tvåa" åldersomräknat. I oktober startar Kungsängen park run och Stockholmarna har därmed tre olika parkrun att välja mellan varje lördag. Dessa gratislopp är bland det bästa som hänt i svensk löpning . Foto: Colm o Callaghan

Keep on running!