Med Judarskogen parkrun avklarad har jag nu sprungit alla tolv parkrun i Sverige. Judarn tillhör de bättre-platt, lättlöpt och naturskön bana, dessutom enkelt att ta sig till med tunnelbana.

Vilka är Sveriges "bästa" parkrun-banor? Själv placerar jag Malmö, Uppsala, Umeå och Örebro i topp.

Sakta, sakta håller parkrun på att bli en folkrörelse i Sverige. Dessa gratislopp på 5 km som ordnas varje lördag 09.30 på tolv platser i Sverige har hittills lockat  25 000 deltagare som sammanlagt gjort 120 000 starter. Det kan tyckas mycket men är egentligen lite med tanke på att parkrun kom till Sverige 2016. Som jämförelse har Stockholm Marathon lika många deltgare varje år, ett lopp som näppeligen är gratis.

Parkrun är min absoluta favorit; här springer elitlöpare, vanliga motionärer, familjer med barnvagn samt folk som promenerar. Stämningen är alltid härlig, alla kan känna sig som vinnare, efteråt kan vi fika ihop och snart får vi en resultatlista på nätet där man också åldersomräknat reultaten.

Själv har jag dåliga tävlingsnerver så parkrun passar perfekt. Loppen är dessutom utmärkta som snabbdistanspass och för att kolla dagsformen. Dagens lopp i Judarn bekräftade att jag inte är snabb (27.22). Kom in strax under mitten men 5:a åldersomräknat.

Vilka är då de snabbaste respektiva långsammaste banorna i Sverige? Här min uppfattning:

Snabbast: Malmö, Växjö, Uppsala, Umeå och Örebro

Mellan: Judarn, Hagaparken och Linköping

Långsammast: Huddinge, Skatås, Kungsängen och Billdal

Veckans distans: 88 km

Keep on running!

Solsken och medvind till Södertälje, det gillar jag. Också lite lättad att jag problemfritt klarade distansen, 41 km.

Löpmängden har sakta trappats upp den senaste månaden. Nu ligger den på cirka 12 mil i veckan. Ska det räcka när 35-milaveckor snart väntar i USA?

Det går inte fort men det går framåt och uthålligheten tycks bestå.

-Vad håller du för tempo? frågade en jämngammal löparkompis igår på Marathonsällskapets årsmöte.

Naturligtvis beklagade jag mig: alla springer om mig numera. Det går inte fortare än 8 km/tim, påstod jag, väl medveten om att jag nog skarvade lite.

Idag på ett långpass till Södertälje fick jag svart på vitt, det går inte fort. Klockan visade en snitthastighet på 7,4 km/tim vilket motsvarar ett tempo 8:09 min/km. Jag skarvade alltså lite men inte värre än att jag behöver be om ursäkt. På så långa sträckor är det oundvikligt att det blir några korta stopp och också lite gång. När jag passerade kommungränsen till Salem började dessutom frestelserna dyka upp: tomburkar i vägdikena. Jag har svårt att springa förbi dessa små förmögenheter- sista milen drog jag säkert in 30 kr i pant.

Det var under burkplockningen jag märkte hur stabbig jag är, hade svårt att ta mig upp från vägdikena. Benen kändes kraftlösa men så fort jag var uppe på vägen igen pinnade benen på. Lite oroande är dock att jag ofta har en lätt träningsvärk i låren. Der är något nytt som kommit smygande i år. Kanske ska jag ta min ständiga följeslagare, löparklockan, på lite större allvar när den meddelar att jag ska ha 24, 48 ja ibland 72 timmars vila? Fast den borde väl ha lärt sig något under alla åren?

Nåväl, att det går långsamt spelar ingen större roll under ett coast to coast. Huvudsaken är att det går framåt.

Veckans distans: 137 km

Keep on running!

Vid flygresan ska joggingvagnen packas in i en genomskinlig plastsäck. En sådan köpte jag på Arlanda och fick samtidigt ett långpass på 43 km.

Köpa nya däck, reservslangar och balansera hjulen på joggingvagnen, vaccinera mig, teckna en olycksfallsförsäkring, förlänga reseskyddet i hemföräskringen, kolla upp några hotellbokningar, kontakta vänner längs vägen . . .

Ja, det är en del pyssel inför avresan till USA den 29 april. Jag tror att jag är rätt bra förberedd. Ett orosmoment är dock världsläget och alla negativa nyheter från USA. MIn strategi blir att ligga lågt, inte ge mig in i några politiska diskussioner men lyssna och se. Är gästfriheten bland vanliga amerikaner lika stor som tidigare? Jag tror det.

Sakta har träningsmängden ökat och jag ligger i snitt på 10 mil i veckan räknat sedan årsskiftet. Det är aningen mer än vid samma tid 2023 då jag sprang mitt åttonde coast to coast. Planen nu är att under de kommande två veckorna öka till 11-12 mil/veckan för att sedan minska ganska rejält de två sista veckorna.

Löpningen går långsammare och det måste jag lägga in i kalkylen. För att klara distanserna på ca 5 mil/dag måste jag därför försöka starta en timma tidigare på morgonen. Uthålligheten däremot verkar vara fortsatt god.

Idag blev det en långpass på 43 km upp till Arlanda för att köpa plastsäcken jag ska lägga vagnen i. Inga tävlingar väntar mer än ett parkrun i Växjö lördag 26 mars, dan innan har jag blivit inbjuden som föredragshållare i samband med SM i ultralöpning. Ett backyard ultra i april har jag ställt in, vill inte riskera något.

Veckan avslutades med en träningsvolym på 144 km, veckorekord i år.

Skylten fram på kärran med texten "COAST to COAST" tillverkas. Den här gången har jag avsiktligt inga svenska och amerikanska flaggor på skylten.

Keep on running!

Otto Gullesen, nybliven pensionär, ska om två veckor bege sig ut på sitt första coast to coast. Många frågor hade han till åldermannn då vi sprang Töyen parkrun i Oslo.

Kjempegöy å kjöre parkrun i Norge for förste gang. Og ved siden av meg löp idag en spirande kyst til kyst-löper.

Vi har bägge inspirert varandra och när vi nu möttes för första gången kändes norskan nästan som mitt modersmål. Då jag för tre år sedan sprang från norr till söder i Sverige sprang Otto samtidigt från söder till norr i Norge. Och som han gjorde det: dagsetapper på ofta 6-7 mil, camping vareviga dag, tvättade sig i iskalla fjällbäckar, kämpade i det mest ohyggeliga backar och sprang i alla tunnlar.

Nu är det dags för hans nästa äventyr, "Amerika på tvers". Som du förstår är denne förre oljearbetare inget blåbär.

-På plattformarna ute i Nordsjön sprang jag på löpband och på land ultralopp . . .

Foto: Waldemar Hansson

Vi träffades på anrika Theatercaféen, en restaurang ett stenkast från Karl Johan, där Norges alla kulturpersonligheter förr brukade dinera. Vilken miljö, kände mig lite som en katt bland heremlinerna. Otto hade massvis med frågor och kanske lyckades jag besvara de flesta och stilla en vis oro inför det stundande äventyret.

Dan därpå träffadees vi igen och sprang då Töyen parkrun i centrala Oslo, en tuff fyrvarvsbana med många backar. Det var upplupen stämning, kanske lite mera otvunget än i Sverige. Och det gick riktigt bra för de två pensionärerna; vi placerade oss i mitten bland de ca 175 löparna, som äldst i hela loppet blev jag sexa åldersomräknat. Otto lät gästen vinna med 1 sekund men skulle nog kunna springa flera minuter snabbare än mina 27.02 om det inte vore för alla frågor och backar.

Veckan efter Oslo sprang jag parkrun i Uppsala. Där gick det betydligt snabbare, 25.44, men banan längs Fyrisån är helt platt. Jag har som mål att gå under 25 minuter på 5 km men tyvärr verkar det ouppnåeligt.

Keep on running!

-Vad bäddar man med i en vattensäng, frågade Leif Karlsson från Solvikingarna. Jo, med badlakan . . .

I loppet var jag den äldste men i Lidlbutiken den yngste. I affären tvingades jag styrka min ålder vid köp av en burk energidryck.

Idag sprang jag Solvikingarnas Vårtävlingar i Skatås, Göteborg. Jag tog de 32 km som en träningsrunda och det blev lite av ett styrkebesked inför stundande coast to coast. Vad skönt att springa så där långsamt och ändå plocka en och annan löpare under de fyra varven.

Här resulaten: liveresultat.vartavlingarna.se

Vid varvning drog Leif en Göteborgsvits till publikens förtjusning. Och när jag gick in för varvning tjoade speakern om mitt nästa coast to coast. Trivsamt med andra ord i Skatås.

Efteråt inne på Lidl i Femman köpte jag en stor burk energidryck med en åldersgräns på 18 år. Självscannade varan men då dök en skylt upp på skärmen om att personal var på väg för ålderskontroll. När en man kom springande drog jag till med min värsta göteborgska:

-Döö, tror du ja har åldern inne, eller?

Det hade jag. Mannen skrattade och gav mig en klapp på axeln. Trevligt, men några minuter innan var jag nära att få ett knytnävsslag när jag steg av 5:ans spårvagn vid Brunnsparken. Passagerare strömmade på innan alla hade gått av och jag krockade med en mindre trevlig typ som gav mig en kraftig knuff så att jag höll på att ramla. I Stockholms tunnelbana väntar de påstigande men på spårvagnarna i Göteborg råder djungelns lag.

Idag nåddes jag av ett tråkigt besked; en av de mest rutinerade coast to coastlöparna i världen, 71-årige John Price från Virginia Beach tvingades bryta redan dag 2 efter starten i Los Angeles. Vi är bekanta efter min målgång 2007 i just Virgina Beach. För mycket tävlande kort inför starten hade skadat honom.

Vad lär jag mig av detta? Jo, att vara försiktig med tävlandet. Om några veckor springer jag ett backyard ultra men några 6-9 mil ska det inte bli. Det får också bli en träningsrunda på några mil.

Keep on running!

Den 30 april rullar jag ut från den lilla kuststaden Lincoln City utanför Portland i Oregon med sikte på New York. Utrustningen är i toppskick men är föraren det? Tröjan på bilden tar jag på först vid målgång 102 dagar och 508 mil senare- europeer verkar inte stå högt i kurs i dagens Amerika. Foto: Waldemar Hansson

Same procedure as every year. Upplägget på mitt nionde coast to coast blir likartat de tidigare. Men för första gången är jag inte lika säker på att det ska gå vägen.

Tycker att det börjat gå tyngre. Jag har saktat arbetat upp mig till veckodistanser på tio mil men det krävs lite mer för att kroppen ska klara fem mil om dagen under 100 dagar. Bör fram till starten ha några 15-milaveckor. Att enbart lita på rutinen går inte.

Det knep jag får ta till när löpningen går långsammare är att vara ute fler timmar på dagen. Det kräver att jag startar tidigare på mornarna, gärna vid 7-tiden, helst inte senare än 08. Det har jag sagt förr men varit svårt att hålla. Någon mörkerlöpning ska det däremot inte bli, det är livsfarligt.

Det bästa råd jag kan ge dig som funderar på något liknande, hemma eller utomlands, är att vara extremt försiktig, särskilt i trafiken. Jag upplever att det blivit värre med åren. Livrem och hängslen i alla sammanhang, försöker undvika alla risker. Som 77-åring är jag rent fysiskt sämre än de flesta andra löpare så jag måste förlita mig mycket på rutinen.

Monotonin, de oändliga raksträckorna, backar som aldrig tycks ha något slut, hemska väderförhållanden och ett slit 8-12 timmar om dagen har jag hittills klarat bra. Jag får ju samtidigt träffa en massa hjälpsamma amerikaner, har nästan aldrig fått en taskig kommentar eller ett illa bemötande, nåja det ska väl vara från polisen i såfall. Och jag får se det som de flesta turister sällan ser: landsortshålorna, mina favoriter.

Det som håller mig igång tror jag ändå är belöningen som alltid väntar efter dagens slit; jag får sluta att springa, jag få vila ut på ett ofta fint hotell, tappa upp ett varmt bad och lägga upp en Snickers och Coca Cola på badkarskanten, gå ut och äta gott och sedan blogga på kvällen. Bloggandet ger mig mycket, ska försöka göra det varje dag men baksidan är att det tar tid och inkräktar på sömnen. Hittills har jag dock klarat mig på 5-6 timmars sömn.

Rutten går genom tolv delstater och är ganska lik tidigare, dock inte i Pennsylvania och i New Jersey. Som vanligt stannar jag till i Gothenburg i Nebraska. Jag hade gärna sluppit att ha målgång i New York men enklast att därifrån ta sig hem. Varenda dagsetapp är noga planerad.

Jag återkommer om planeringen. Närmast väntar två tävlingar i Sverige, Solvikingarnas vårtävlingar 32 km och Finnsjön backyard. Och så har jag blivit inbjuden till VOX Ultrafest i Växjö där jag kommer ett berätta om äventyrslöpning.

Idag hölls sista deltävlingen i Bore Cup. Snöpligt nog missade jag med 10 sekunder ett tågbyte i Uppsala så det blev inget tävlande men säkrade ändå i samandraget en tredjeplats i M70.

Glad ändå efter missen i Bore Cup. Foto: Waldemar Hansson

Keep on running!

Pigga pensionärer i den största gruppen, Män 70-79 år. Från vänster Kjell Björk, 5:a, Hemlingby LK, Alex Bonn, 2;a, Spårvägens SK, Roland Jansson, 1:a, LK Roslagen, Björn Suneson, 4:a och Lars Söderberg 6:a, båda Vallentuna FK och Lennart Venemalm, 3:a, Uppsala LK. Men vem är katten . . . ? Saknas på bild Sven Malm, Uppsala LK och Bertil Palmqvist, Bälinge IF.

I pågående Bore Cup känner alla alla. Därför uppstod viss oro när än främmande katt smugit sig in bland hermelinerna i 70-årsklassen.

Det tisslades och tasslades. Vem var denna katt? Ryktet förmälde att han visst kom från Uppsala. Var det månde Murre från Skogstibble eller Rickard från Rickomberga? undrade hermelinerna. Nä, Roland från Uppsala, en snabb rackare förtäljde en hermelin som blivit klöst på några parkrun-lopp hemma på Rolands jaktmarker i Uppsala.

Men skulle denne Roland ha en chans mot oss uthålliga hermeliner?  Det var ju ändå många år sedan han sprungit ett Bore Cup och han var mera en innekatt, specialiserad på 800 meter och liknande. Jo, han tog ledningen direkt och tassade så säkert fram i den nyfallna snön i Björklinge där deltävling 3 av 4 avgjordes på lördagen. Busvädret verkade inte bekomma nykomlingen och han höll hela distansen, 7,5 km.

Rolands debut rörde verkligen om i grytan eller rättare sagt i resultatsammanställningen. Om han också dyker upp på sista deltävlingen i Gävle om två veckor, ja då får lekatterna (annat ord för heremlin) det hett om öronen!

Uppvärmning och snart dags för start. Är barbent hemligheten för framgång? Jonatan Alvaeus från Uppsala IF var snabbast av alla i dagens Bore Cup.

Keep on running!

PS

Katten Roland är som säkert alla förstått 72-årige Roland Jansson, som tidigare tävlade för Uppsla LK.

Ska jag klara att nå stranden i New York även i år? Bilden från mitt coast to coast 2023. Foto: Nils Suneson

Normalt brukar jag inte öka mängden inför ett coast to coast. Det har räckt med normal löpning men nu måste antalet kilometrar sakta börja öka. ”Skamgränsen” tio mil i veckan får absolut inte underskridas.

Räknat från årsskiftet och fram till idag, 2 februari, har jag sprungit exakt 50 mil. Det gör att jag klarar skamgränsen med ett skrik. Det går lite långsammare och tyngre jämfört med för något år sedan och ibland dyker tanken upp: kommer jag att klara att springa 5 mil om dagen under 100 dagar? Ja, jag tror det men dom tankarna har jag aldrig haft tidigare. Så mitt nionde coast to coast kan bli det besvärligaste (mitt åttonde beskrev jag som enklare än väntat).

Som 77-åring kvalar jag in i gruppen som en av de äldsta coast to coast-löparna. Visst, åldern ligger mig i fatet men samtidigt kan jag delvis förlita mig på rutinen. Och jag kan göra det helt prestigelöst. Ett misslyckande är ingen katastrof, däremot skulle det rent praktiskt vara besvärligt om jag tvingades avbryta.

Under planeringen lekte jag lite med tanken på att korta dagsdistanserna något, kanske bara springa 3-4 mil om dagen? Men att korta ner från 5 mil till 4 eller 3 skulle innebära 125 resp 166 dagar. Det skulle bli onödigt dyrt, min fru skulle inte gilla det och dessutom skulle det logistiska pusslet bli svårare att lägga i ödsliga stater som Idaho, Utah och Wyoming. Camping hade blivit nödvändigt. Min enda lyx är ju att försöka bo på hotell/motell varenda dag. Rutten är sedan länge klar: start 30 april i Lincoln City, OR och mål i New York (Rockaway Beach), totalt 102 dagar och preliminärt 509 mil. Återkommer med mer detaljer om rutten.

Detta coast to coast blir det klart dyraste av alla, förmodligen en bit över 150 000 kronor, ännu mer om jag bjuder barnen att komma över. Hotellrummen ligger nu runt tusenlappen men den starka dollarn är inget större bekymmer; hela reskassan finns sparad på ett räntelöst dollarkonto i svensk bank. Med en ständigt stigande dollar har det varit en bra affär.

Förutom lite mera löpning fram till starten förbereder jag mig nu med att komplettera utrustningen. I stallet har jag fyra baby jogger att välja mellan och om löparen inte är i toppskick så ska vagnen vara det. Ska också skaffa en olycksfallsförsäkring, besöka tandläkaren och vaccinera mig mot bältros (covid och TBE klart). Kanske blir det också en ny gps och en kamera.

En ny oberäknelig president ser jag som ett orosmoment. Det blir ingen svensk flagga fram på vagnen och jag kommer att ligga lågt med att jag är svensk när jag stoppas av polisen. Jag gissar att jag som vanligt kommer att bli stoppad ett 10-tal gånger. Tur att rutten inte går nära gränsen till Mexiko!

Keep on running!