Oändliga raksträckor i ett ökenlandskap och med snöklädd toppar i bakgrunden. Bilden från dagens löpning på hwy 20 mellan Brothers och Millican, Oregon.

Jan har precis kört ut mig till en nedlagd mack i Millican och det är dags att starta dagens löpning. Vagnen är packad med mycket Gatorade och is (isen lägger jag också i löparkepsen för att kyla huvudet). Vi är noga med att jag springer exakt rätt distans, inga gratiskilometrar med bil.

Dagen distans: 54 km

Keep on runnng!

Bend har 90 000 invånare och en mycket vacker citykärna. Staden växer så det knakar och många från Kalifornien flyttar in på grund av det behagliga kimatet.

De flesta småstäder i Amerika är rätt ruffiga; igenbommade butiker och fallfärdiga byggnader i centrum. Bend är dock undantaget.

Jan och jag befinner oss nu i "storstaden" Bend i mellersta Oregon. Riktigt roligt att för en gång skull se en välmående, vacker och växande stad. Många småbutiker, ett "riktigt" gatunät och inte bara en gata utanför centrum där allt finns. Vi ser vackra, välklädda, sportiga och smala människor. Det är en grön stad, allt verkar så välordnat. Standarden tycks vara minst i klass med Stockholm. Och omgivningarna med snöklädda berg (vulkaner) och en flod som forsar genom stan är pricken över i. Inte undra på att Bend är magneten som drar till sig friluftsfolket, inte minst skidåkarna.

Fastighetsmäklaren Jane Williamson utanför sin villa i Bend där svenska flaggan vajar. Jane är född i Oregon men hennes farmor och farfar utvandrade från Sverige 1904. Hon har besökt Sverige två gånger och vill gör det igen. Hon berättar att fastighetsspriserna i snitt nu ligger på 450 000 dollar och att många hus säljs för över miljonen.

Värmen gör att skosliltaget blir extra stort. Idag inköptes fjärde paret skor, ett par Brooks Adrenaline, min favorit. I butiken var man mäkta imponerad och jag fick den "sedvanliga coast to coast-rabatten".

Idag var en dag då det blev lite turistande. Tyvärr hinner jag sällan med det. Det är fortsatt varmt och soligt och jag tror att temperaturen nu stadigt legat på över 30 grader de senate tio dagarna. I Bend bor vi fem dagar och Jan hämtar och kör ut mig varje dag. Skönt att slippa campa i ödemarken. Mellan Burns där jag varit och Bend är det 16 mil och det finns i stort sett inget däremelln.

Dagens distans 52 km

Keep on running!

Kira Morrow, 17 år, går sista året på High School och har valt att satsa på löpning. Jag träffade henne på en Rest Area längs hwy 20 i Oregon innan hon skulle åka iväg på ett höghöjdsläger.

I Sverige springer var och varannan människa. Här ser jag knappt några joggare på gatorna.

Det var i USA joggingvågen startade på 70-talet och spred sig till Europa. Men att idag kalla USA för en stor löparnation vore en överdrift. Den breda allmänhten springer inte alls så mycket som vi i Europa.

I småstäderna ser jag knappt några joggare och defintivt inga ute på landsvägarna. De få joggare jag har sett under mina  coast to coast har funnts i de lite större städerna, främst universitetsstäderna.

När jag pratar med vanliga amerikaner om att ”inga springer” brukar de hävda att det inte riktigt stämmer. Man springer t ex mycket i skolorna, bl a i High School. Där tror jag USA kan ligga före oss – på våra gymnasier är löpning nerprioriterat.

Övervikt, psykisk ohälsa och bruket av mediciner är betydligt vanligare här än i Europa. Det är ingen djärv gissning att tro att det beror på amerikanens stillasittande liv. Och kanske kan de höga dödstalen i trafiken också hänga ihop med detta. Den som mår dåligt är knappast en bra bilförare. Tyvärr finns inga tecken på att hälsoläget är på väg att förbättras.

Dagens distans: 54 km

Keep on runnig!

En vanlig syn längs amerikanska landsvägar. Rätt eller fel att sätta upp kors?

Vägarna i Sverige kantas inte av kors över döda i trafiken. Men här ser jag dessa kors överallt. Ganska makabert.

Ofta sitter korsen i någon vägkorsning, ibland ett enstaka men inte sällan flera i rad. Man föstår att här har hänt en trafikolycka med dödlig utgång. Några plastblommor, lite krimskrams, ibland ett namn och ett årtal på korset och kanske också en berättelse.

Korsen verkar ha funits där länge. Det är inte som gravar som vårdas. När jag passerar dessa kors brukar jag stanna till, sända de döda en tanke och inse att ingen är odödlig. Det behövs så lite; oupmärksamhet, ett felsteg på vägrenen med kärran och allt är över. Trafiken är naturligtvis den största faran för mig. Undrar hur många miljoner (?) bilar som passert mig bara någon meter eller två under alla dessa coast to coast. Jag tycker att jag är myckedt försiktig men är bilförarna det?

Jag kan inte minnas att det varit riktigt nära någon gång. Farligaste situationerna är egentligen bilar som stannat i en korning och där föraren inte tittar åt mitt håll utan bara på mötande trafik. Jag brukar stanna eller vinka för att väcka förarens uppmärksamhet. Annars tycker jag att trafikrytmen är lugnare här och inte så mycket prestigekörning och att särskilt långtradarna tar det lugnt och försiktigt.

Nå, gör amerkanen rätt eller fel när man sätter upp alla dessa kors? Jag vet inte. Själv skulle jag i alla fall inte vilja att någon satte upp ett kors längs en landsväg i Sverige eller USA om jag förolyckades.

Makaber syn- här har en mc-förare förolyckats.

Dödstalen i vägtrafiken är tyvärr skrämmand höga i USA. Ifjol omkom 40 000 personer och det finns inga tecken på en minskning. I Sverige dödades 254 personer, en rekordlåg siffra. I förhållande till folkmängden omkomner fem gånger fler i USA än i Sverige. Att skillnaden är så stor beror naturligtvis också på att ”alla” har minst en bil och att bilarna används flitigt. Ett jäteproblem och det har inte blivit mindre när marijuana legaliserats i allt fler delstater, bl a här i Oregon.

--

Efter alla dessa dystra funderingar ett gladare budskp. "Your ability for accomplishment will follow with success", stod det på lappen jag fick i min lyckokaka på Kinarestaurangen i kväll. Det kan väl inte syfta på annat än målgången i Newport om tio dagar?

Dagens distans; 47km

Keep on running!

Jan kom ut och hämtade mig i vår fyrhjulsdrivna Jeep på dagens mycket tuffa bergsetapp. "Hur stänger jag av den irriterande fyrhjulsdriften?", var hans första fråga. Jan kommer nu att vara min följebilschauför under de återstående elva dagarna i Oregon.

Från att ha varit ensam och skött allt själv fick jag idag en medhjälpare. Min bror Jan kommer att köra följebilen under de återtående dagarna fram till målgången i Newport, Oregon, den 24 juli.

Plötsligt känns allt mycket lättare. Med nuvarande rutt, som går i väldigt ödsliga trakter och där det är långt mellan motellen, skulle det nästan vara omöjligt att genomföra löpet. Nu kommer Jan att köra ut mat, komma ut och hämta mig när det behövs och vara min hjälpreda i största allmänhet, dessutom är han ett trevligt ressällskap. Själv slipper jag springa med tung packning och kan lämna det mesta i bilen eller på motellet.

Vägskylt i Harper, Oregon.

Backigt, kargt men vackert. Backarna kan vara nära en mil långa. Jag är igen uppe på gansk höga höjder, idag som mest 1 283 meter (Drinkwater pass 4 212 feet).

Dagens löpning var bland de tuffare, främst på grund av backarna och värmen. Hade också för lite vätska med mig. Idag skaffade jag en kyläska, har inte haft plats för en sådan tidigare utan endast en liten termos.

Dagens distans: 47 km

Keep on running!

Det här var sista hoppet vid en delstatsskylt. Nu har jag sprungit i tolv delstater och Oregon blev den sista delstatsgränsen att korsa. Bilden från Nyssa där Snake River utgör gränsen.

Massachussetts, New York, Pennsylvania,Ohio, Indiana, Illinois, Iowa, Nebraska, Wyoming, Utah, Idaho och nu äntligen Oregon. Nu återtår bara 13 löpdagar fram till den 24 juli då jag tar ett dopp i Stilla Havet och kan förklara mitt sjätte coast to coast som avslutat.

Ja, nu känns det som om slutet är nära. Men några tuffa  bergsklätringar återstår och säker kan jag ännu inte vara. Men kroppen och även knoppen är pigg och jag har inte den minsta skavank. Det är för tidigt att sammanfatta men jag tror jag lever mycket på rutinen.

Om två dagar träffar jag Jan. Han har landat i Portland och kommer att vara min följebilschauför under återstående delen av löpet. Det känns tryggt. Nu behöver jag inte tänka så mycket på planering, hotellbokningar, mat etc, det bli delvis Jans jobb. Jan har ritat sista delen av rutten och lustigt nog har dagsetapperna blivit kortare. Orkar han inte köra eller. . .?

Igår inget motell och idag ett av de mest märkliga hotell jag legat på, Goodrich hotel i Vale, Oregon. Jag har nästan hela nedervåningen med kök, tvättstuga, tre sovbås med sex sängar och ett hunddagis! Visserligen lite ruffigt men samtidigt bra och lyxigt för bara 65 dollar.

Vetet skördas. Bilden tagen utanför Nyssa, Oregon.

Nu när jag kommit in i Oregon har landskapet ändrat karaktär- mer bergigt men också mycket åkermark. Här liksom i Idaho är konstbevattningn mycket omfattande.

Dalen grönskar tack vare bevattningen. Den stora ledningen är från 30-talet och hämtar sitt vatten från en stor reservoar uppe i bergen. Annars är Snake River den viktiga vattenförsörjaren.

-Vi skulle inte kunna odla något om vi inte konstbevattade. Och vatten har vi gott om, senast det var vattenbrist var för fem år sedan, berättar en bonde för mig.

Dagens distans: 52 km

Keep on running!

Ett motell man bör undvika. Utsidan gav ett mycket förfallet intryck och här bodde fattigt folk på långtidskontrakt.

Första "krisen" under detta löp-jag har ingenstans att bo. Jag tvingas campa och slåss mot myggen i natt.

Jag befinner mig i Parma, ett litet samhälle med 500 invånare, cirka en mil från gränsen till Oregon. Jan hade ringt från Sverige och bokat ett rum för mig på det enda motellet ( ett rikigt ruffigt sådant) men han hade inte betalat. När jag väl kom fram fanns inget rum ledigt och enligt ägaren heller ingen reservation.

En vild jakt på husrum inleddes i Parma. Men tyvärr inget napp, inte ens hos någon av kyrkorna. Det här skrivs från en Subway som lyckligtvis har wifi men som om någon minut stänger.

--

Natten blev nästan lik hemsk som jag fruktat, kall men myggorna slapp jag. Jag har för dålig campingutrustning (bara ett sovsäcksöverdrag och ett dåligt liggunderlag som dessutom läckte och fick pumpas med jämna mellanrum).

Tim Archer sålde begagnade cyklar från sin villatomt i Caldwell, Idaho. Jag stannade till för att köpa laglappar. Han hade inga men när han såg att mina solglasögon var trasiga skänkte han två par till mig.

Keep on running!