Efter 100 dagar och 542 mils löpning, från Boston till Newport i Oregon, kunde jag äntligen känna Stilla Havets vatten mellan mina tår.

Inte ont någonstans, knappt ens ett skavsår- mitt sjätte coast to coast som 70-åring blev kanske ett av de enklaste och roligaste.

Ja, det har gått förvånansvärt bra.  Även om jag brukar säga "the age doesn´t matter so much in long distance running" trode jag att åldern skulle ligga mig lite i fatet. Men det verkar som om jag kunnat kompensera detta med ökad erfarenhet. Dessutom har jag haft mycket tur; inga incidenter har inträffat och utrustningen har hållit (jag brukar t ex altid ha en massa dataproblem).

Idag vid 13-tiden den 24 juli nådde jag den mäktiga stranden vid Newport. Jag höde plötsligt sjöfåglar, en kall vind (motvind naturligtvis) slog emot mig, bilar stannade för att släppa fram mig, Nils och Erik, som följde mig den sista milen.

Här en liten video från utspringet filmad av Erik: https://youtu.be/FFIjJdbZGu4

och här en från Jan: https://www.youtube.com/watch?v=PAkfZl29QLo

Några strandflanörer höjde förvånat på ögonbrynen när de såg en 70-årig gubbe iklädd Sverigetröja springa ut mot vågorna knuffande en trehjulig barnvagn framför sig. Jag hörde några glada tjut, sprang ut i vattnet, gjorde en segergest och tänkte kasta mig i böljorna. Men vattnet kändes iskallt så det fick räcka med vatten upp till joggingbyxorna.

Inte heller denna gång kände jag den där euforiska känslan. Och inte heller någon lättnad att allt är över. Men visst, det var en stor dag. Efteråt korkade Linda upp en flaska vin och vi firade alla målgången huttrande inomhus  i ett utsiktshus ovanför stranden. Jag hörde någon säga: en stor prestation. Firandet fortsatte senare på kvällen på en fiskrestaurang De två Göteborgarna i sällskapet, dvs Jan och jag, valde något annat än fisk från menyn.

Det är kanske lite tidigt att sammanfatta mitt sjätte coast to coast men det här är jag mest stolt över:

* Längsta genomsnittliga dagsdistansen (54 km)

* Helt skadefri och löpstark, särskilt i uppförsbackarna

* Oerhört värmetålig- 40 graders hetta berörde mig knappt

* Satte nytt inofficiellt "världsrekord"- ingen har sprungit så många gånger över Amerika.

Några misstag gjordes dock. Det största var att starta på östkusten och inte som tidigare på västkusten. Nu fick jag motvind väldigt många dagar. Ett annat var att inte ha en ombokningsbar biljett för hemresan. Jag har levt under ständig press att hålla ett ganska tajt tidsschema. Sedan glömdes två dagar bort i schemat vilket ökade pressen ytterligare.

Att springa över Amerika är något man gör ensam, att vara två skulle bli komplicerat i längden varför få gör det. Ändå är ensamlöparen beroende av andra. Jag har t ex fått mycket hjälp av min bror Ragnar, som plikttroget varje dag översatt texterna till engelska, av Jan som varit min följebilschaufför de sista tio dagarna och som haft ett finger med i ruttplaneringen och av Linda, min "cousin" i San Francisco. Men utan Sophias (min fru) stöd hade det här aldrig gått. 

Ett sjunde coast to coast? Ja, varför inte!

Keep on running!

Nej, jag är inget vrak som måste bogeras hem efter mina dryga 500 mil på de amerikanska vägarna. Jag är faktiskt i bättre skick än då jag startade för 100 dagar sedan. Bilden från hwy 20 utanför Newport, Oregon.

Imorgon (24 juli) vid 13-tiden lokal tid (22-tiden i Sverige) kastar jag mig i Stilla Havet efter att för sjätte gången ha sprungit över den amerikanka kontinenten. Två av mina barn, Nils och Erik, springer med mig den sista milen ner till stranden i Newport, Oregon.

Jag befinner mig just nu i Newport och kommer på morgonen att bli utkörd av Jan till platsen där jag slutade dagens löpning. Sista dagen blir riktigt kort, bara 25 km. Jag drog idag ner löparkepsen för att inte se Stilla Havet, någon spänning måst få finnas kvar. Jag hade nog inte sett havet ändå eftersom det är så dimmigt.

Hur känns det? undrar kanske någon. Att träffa barnen idag var fantatiskt roligt, samma med att träffa min amerikanska "cousin" Linda som varit med vid alla löpen. Men att själva äventyret är över brukar sällan vara något speciellt upphetsande. Uppdraget är slutfört, jobbet är gjort, brukar jag känna men aldrig någon tomhet. Istället gäller det att vid hemkomsten omedelbart återgå till de gamla rutinerna och abssolut inte ta någon paus i löpandet.

Skulle du kunna  springa tillbaka? brukar en del fråga. Nej, är svaret. Men hade jag vid starten varit förberedd skulle det nog gå. Ett coast to coast är minst lika mycket en fysisisk som mental utmaning. Tanken på att springa fram och tillbaka lockar lite men kommer aldrig att realiseras.

Jeff Gump, 70 år, tränar på ett gym utanför Corvallis där besökarna måste vara 50 år eller äldre. Gymmet har funnits i 15 år och är kanske det enda i Oregon för just äldre. Det var mycket välutrustat, klart större än till exempel våra Friskis&Svettis. Jeff uppskattade att kunna träna tillsammans med jämngamla. Finns sådana gym i Sverige?

Keep on running!

Blåbär är utmärkt löparmat. På ett självplock utanför Corvallis plockade jag lite blåbär (men åt massvis under plockningen). Bären var nästan lika goda som de vilda i Sverige. Hur är det förresten med blåbären hemma, blir det en bra skörd i Stockholmstrakten?

Badade tillsamans med "the locals" i River Caalapooa. Jag hade då sprungit cirka 40 km och det var 32 grader och kanske 25 grader i vattnet. Doppade mig bara och efter några minuters löpning var kläderna torra!

Bara två löpdagar kvar till målgången den 24 juli.  Och jag är i kanonform. Runners High? Nej!

Ja, det går väldigt, väldigt bra för mig just nu. Jag är inne i andra andningen. Men någon Runners High är det inte frågan om. Det har jag bara haft en enda gång i livet (under Göteborgs Marathon för många år sedan) och det är något väldigt speciellt, en euforisk känsla som varar några minuter. Det brukar beskrivas som ett narkotikarus, något som jag dock aldrig haft.

Det känns som om jag orkar springa i princip hur långt som helst, något jag naturligtvis inte kan. Och värmen verkar inte bekomma mig så mycket, idag var det 32 grader och det kunde gärna vara några grader till. Allt handlar om tempo och intag av vätska.

Imorgon kväll (den 23:e) träffar jag Nils och Erik, mina äldsta barn. Kanske kommer de dan därpå att springa med pappa sista milen ner till stranden i Newport.

Dagens distans: 55 km

Keep on running!

40 dollar för ett par löparskor kan man inte klaga på. Skomärket är nytt för mig (Fila) men dessa lättviktsskor kändes ganska sköna. Sprang drygt en halvmara i dem idag innan jag bytte till beprövande Brooks Adrenaline.

Dyra märkesskor eller billiga udda märken? Jag tror inte det spelar så stor roll i vilka skor du springer i, i alla fall inte om du är en erfaren löpare.

Jag har i snart 40 år sprungit i Brooks löparskor. Det bara råkade bli så, skorna visade sig vara bra så jag fortsatte med märket (jag är inte sponsrad). Men ibland har jag prövat andra märken och de har oftast också varit bra. Så ibland undrar jag: varför springa i relativt dyra märkesskor när det finns andra, udda märken till mindre än halva priset?

Idag slank jag in i en liten friluftsbutik i staden Sweet Home. Dom sålde Fila-skor, ett märke jag knappt hört talas om. Kunde kanske vara värt att pröva ett par för 40 dollar jämfört med 100-120 dollar som de mera kända märkena kostar här. Jodå, skorna passade bra så jag stoppade i mina fotbäddar i dojorna och fortsatte löpningen fram till nästa stad, Lebanon 21 km längre bort.

Jag har med gott resultat köpt billiga löparkläder och även skor på Lidl i Sverige. Lågt pris behöver inte alls betyda dåliga grejor. Och eftersom jag springer i så många olika typer av skor (har normalt 3-4 par igång) tror jag kroppen vant sig vid det mesta. Hur skorna sedan ser ut bryr jag mig inte om- jag tittar aldrig på vilka skor andra springer i.

Hur många skor sliter du ut? är den vanligaste frågan jag får under ett coast to coast. Nu vet jag svaret. Det blir fem den här gången. Och det är ganska mycket. I Sverige skulle det handla om ckrka två par. Värmen här gör att slitaget blir större och dessutom är skor billiga i USA så man kan byta lite ofatre.

---

Typiskt amerikanskt. På glass-och hamburgerkedjan AW (All American Food) i Sweet Home, OR, ringer jag från restaurangen till köket och beställer en mjukglass. Telefonen är från 60-talet.

Typiskt amerikanskt. Det är lördag och klockan är snart 21 men fortfarande håller biltillbehörsfirman öppet. Här är bilarnas hälsotillstånd minst lika viktigt som människornas.

Den goda formen håller i sig, stark också idag men magknip och lätt illamående mot slutet. Hemskt mycket bilar och dålig luft, även ute på landsbygden.

Dagens distans: 57 km

Keep on running!

Allt är stort i Amerika, även träden.

Tidsbrist gör att dagen text blir kort.Bara tre löpdagar återstår innan målgång i Newport den 24 juli..

Just nu är jag i kanonform. Idag sprang jag uppför två milslånga och branta backar. Lägger igen ut länkarna på de två "filmer" som nyligen gjorts om mig här i Oregon.De skildrar ganska bra vad ett coast to coast handlar om men många verkar ha misst dem.

https://www.youtube.com/watch?v=E4ZhnIduQ_0

https://www.youtube.com/watch?v=MyW0YZH_F0I

Dagens distans: 47 km

Keep on running!

HÄR kan du se en riktigt proffsig video som lokalteven i Bend  gjorde idag. Reportern ägnade minst 45 minuter åt intervju och filmning. Jag fick springa med en actionkamera monterad på vagnen.

Jag har legat lågt med marknadsföringen av löpet. Hur många i Sverige vet egentligen om att en 70-årig gubbe snart för sjätte gången har sprungit tvärsöver USA, en sträcka på över 500 mil?

Under de första löpen var jag lite mer aktiv och tog kontakt med flera tidningar i såväl USA som i Sverige. Denna gång har knappt någon skrivit om mig. Dagens tv-inslag var det andra i USA, det första var i Cleveland . Till detta ska läggas några lokaltidningar i USA.

Jag får skylla mig själv. Men visst hade det varit roligt om någon större tidning eller tv-kanal i Sverige uppmärksammade det hela, lite fåfäng är man ju. 

Löpet går fortsatt mycket bra. Det som varit jobbigt de senaste dagarna är att jag haft svårt att komma in på min egen blogg från motellet. Jan, som är mer tekniskt lagd, har kunnat kringå detta. Med risk för att sheriffen knackar på hans dörr avslöjar jag inte hur han gjort.

Dagens distans: 50 km

Keep on running!    

Kolla Jans video om dagens löpning längs öde hwy 20 utanför Bend. Efter 33 km kom Jan ut med sallad från Wendys och sedan var det dags för mig att ta en powernap i bilen. Äntligen är en av tourens mest ödsliga sträckor, Burns-Bend 210 km, avklarad.

Dagens distans: 55 km

Keep on running!

Jag har just nu stora problem med att komma in och skriva på min egen blogg. Det är något knas med internetuppkopplingen på mitt hotell. Kommer troligen att lösa sig när jag om några dagar drar vidare men för närvarande har jag svårt att besvara era kommentarer.  Fortsätt dock att skriv som vanligt.

Keep on running!