36 grader men dessbättre ingen hög luftfuktighet.

Idag varmaste dagen, 36 grader,  och imorgon minst lika varmt. Jag klarar värmen relativt bra men 72 km imorgon till Columbus blir en svettig historia.
Hellre stekhett än kallt. Jag har frusit större delen under detta coast to coast och det var först i Nebraska det började bli behagliga temperaturer. Nu är det dock väl varmt och medvinden gör dessutom att det blir ännu varmare. Så imorgon åker ökenkepsen på, nacke och öron får då också skydd.
Idag var det ”bara” en mara att springa. Men jag underskattade värmen, hade med mig för lite vätska. Istället för att dricka var femte kilometer tvingades jag nu dricka var fjärde och mot slutet var tredje kilometer vilket resulterade i att kyltanken under kärran sinade. Men nu när jag är i Nebraska och inte i ödsliga Nevada, Utah eller Wyoming har jag mycket lättare att få tag i vatten. Räddningen blev en maskinfirma ute på vischan som hade en läskedrycksautomat.

I Central City fanns ett kommunalt bad. Skönt att ta en simtur efter en het dag ute på hwy 30. Föredömligt många livräddare och kolla tjejjen till vänster som håller ett öga på mig.
Du känner väl till Kalle Ankas kusin, turgubben Alexander Lukas? Jag är som han- har ständig tur i svåra lägen. För nog är är väl det här ren tur:
•    Tappade solglasögonen vid ett vätskestopp. Bestämde mig för att springa tillbaka (ett svårt beslut att ta), visste dessutom inte vid vilket stopp glasögonen ramlat av. Först hittade jag dem inte men på återvägen såg jag dem i gräset. Självförtroendet var åter på topp!
•    400 cyklister, som just nu cyklar tvärsöver Nebraska, hade slagit läger i Central City (2 900 invånare), stan där mitt motell låg. Ändå lyckades jag få ett rum på Rodeway Inn.
•    Motellet låg dessvärre i utkanten av stan och det var långt till en restaurang. Skulle jag tvingas gå? Nej, fick skjuts både till och från restaurangen av cyklisternas egen shuttle service.
Dagens distans: 43 km
Keep on running!

Denny´s tillhör mina favoriter och särskilt deras goda och prisvärda sirloin stekar. Tyvärr var just denna restaurang i Grand Island tillfälligt stängd- köket hade slut på gas. Stor besvikelse!

Vad tänker du på när du springer? brukar folk fråga. Egentligen ingenting. Jo, mat, förståss. Mot slutet av dagen fantiserar jag om vilka restauranger som kan finnas när jag kommer fram till motellet.

Under en hel dag då man inte har något annat att göra än att sätta en fot framför den andra borde man ha hur mycket tid som helst för tankar. Så frågan är motiverad. Men tyvärr, jag tänker inga djupare tankar när jag springer, varken under ett coast to coast eller på hemmaplan. Kanske är det så att löpningen tar så mycket koncentration och energi att det inte blir något över till hjärnan.

En sak upptar dock tankarna hela tiden: hur långt jag har sprungit och hur långt det är kvar innan jag får vila och äta. Jag kastar hela tiden en blick på vägmätaren. Sedan börjar ett evigt räknande- nu är det bara en mara kvar, nu har jag gjort hälften, bara en halvmara kvar etc. Ibland räknar jag spelade låtar på ipoden Jan lånat mig (innehåller ”en miljon” countrylåtar). Först efter tolv låtar ”får” jag titta på vägmätaren och blir då antingen glad eller besviken beroende på hur långt jag kommit.

Subway finns överallt men jag gillar inte kedjan, ingen mat för löpare. Just denna Subway i Gibbon, NE, är dock väldigt speciell för mig- här mitt i USA träffade jag en gångare 2007 under mitt första coast to coast. Han gick västerut och jag sprang österut. Vi håller fortfarande kontakt på FB.

Det här låter ju som om jag inte tyckte det var roligt att springa. Lite är det väl så även om jag naturligtvis stundtals också njuter under själva löpningen. Men det är alltid jobbigt att springa. Så det är mera bieffekterna jag är ute efter. Jag är alltid nöjd efteråt. Att ha genomfört uppdraget, skriva in kilometersiffran i excelarket, duscha, äta och vila- där har du några höjdpunkter för en coast to coast löpare.

Idag blev det tidig start eftersom dagen skulle bli lång.

Det har nu varit några varma dagar och jag dricker cirka sex liter per dag, kan komma att öka till uppåt tio liter om det blir riktigt hett. Var femte kilometer stannar jag för att dricka en mugg Gatorade, ytterligare en höjdpunkt. En annan är lunchstoppet. Så det är distanser och mat som mest upptar tankarna. Med tanke på distansen nedan förstår du att jag är ovanligt nöjd idag.

Dagens distans: 70 km

Keep on running!

Mannen skulle enkelt kunna bytas ut mot ett trafikljus. Men frågan är vem som skulle vinna på det. Bilden från hwy 30 strax utanför Kearney, Nebraska.

Funktionshinder eller ingen utbildning. Det behöver inte hindra någon från att få ett jobb i USA. Här finns arbetstillfällena som vi inte har i Sverige men som vi kanske borde ha lite fler av.

Dagligen ser jag dem- unga och gamla amerikaner som utför de mest enkla sysslor till en låg lön. Det kan vara den kvinnliga pensionären som ser till så allt fungerar i frukostmatsalen på motellet till mannen ute på landsvägen som står med sin stoppskylt. Och det kan vara ungdomar, ofta med ett funktionshinder, som torkar av borden på Mc Donalds eller som håller gräsmattorna snygga eller plockar fimpar på parkeringsplatsen. Dom där jobben, om de ens funnits i Sverige, är borta för länge sedan.

Bra eller dåligt? Jag är kluven. Med lite insikt i ämnet om hur svårt det är för alla som inte platsar på den svenska arbetsmarknaden är det tråkigt att de enkla men betalda jobben helt försvunnit. Närmast vi kan komma i Sverige är daglig verksamhet, en sysselsättning som syftar till att ge personer med psykisk ohälsa eller psykisk funktionsnedsättning något intressant och meningsfullt att göra på dagarna. I den här gruppen ingår ofta ungdomar  med autism. Men tyvärr är det få som kommer ut på den "riktiga" arbetsmarknaden, det verkar dom göra lättare i USA.

Idag hade jag all anledning att fira- jag har nu sprungit 255 mil vilket är drygt halva distansen. Det blev meny Nr 1 på McDonalds, kaffe och en ice creame cone samt finrestaurang på kvällen. Dessutom kunde jag glädja mig åt följande:

* jag är skadefri, har inte ens några "känningar"

* jag har följt körschemat exakt

* jag känner mig fortsatt motiverad

* Svåraste halvan är avklarad- har du sprungit uppför varenda backe i Nevada, Utah och Wyoming- ja då behöver du inte frukta Appalacherna mot slutet.

Några tuffa dagar väntar dock. Imorgon blir det en sjumilare till Grand Island och sedan ytterligare några riktigt tuffa pass. Bor just nu på fina Comfort Inn i Kearney. Luffaren tilldelades handikapprummet. Ser jag så nergången ut?

Dagens distans: 43 km

Keep on running

Löpningen över USA verkar intressera många.  Antalet besökare på bloggen är just nu rekordstort och jag har läsare över hela världen.

Statistiken från mitt webhotell visar att jag hade cirka 1 600 besökare per dag på www.suneson.se den senaste veckan. Siffran har legat stabilt under hela löpet och med enstaka toppar på nära 2 000 besökare per dag. Jämfört med löpet 2014 handlar det om en ökning med över 50 procent.

Det här är är naturligtvis ett stort stöd för mig. Att ha läsarna med sig gör att allt går mycket lättare. Roligt också för min bror Ragnar som varje dag översätter texterna till engelska. Över en tredjedel av besöken på bloggen sker från utlandet, de flesta från USA. Av de  totalt cirka 50 000 besöken den senaste månaden var 13 000 från USA. Jag har läsare över hela världen men Grönland är ännu så länge en vit fläck- noll besökare.

Jag är själv förvånad över det stora intresset. Jag har knappt gjort någon reklam för bloggen. Tidigare när jag arbetade på Svenska Dagbladet var det annorlunda, då gick den parallellt på SvD:s web.  Nu räcker det uppenbarligen med mun mot mun metoden.

Ryttare längs Lincoln hwy 30 sju km väster om Overton, Nebraska.

Sötebrödsdagarna i Göteborg är nu tyvärr över. Jag har haft tre underbara dagar här tillsammans med goda vänner, bott kungligt, fått en massa Stevar och förnyat den tekniska utrustningen. Samtidigt har vädret varit soligt och varmt och löpningen gått väldigt bra. Nu fortsätter jag min resa österut genom Nebraska och om fem dagar korsar jag Missourifloden och springer in i Iowa och gör ännu ett hopp vid en gränspassering.

Dagens fråga: Hur många mer hopp måste jag göra innan jag når Boston?

Bildmontage gjort av Jan..

Dagens distans: 52 km

Keep on running!

På Nebraska Barn & Grill i Gothenburg träffade jag Marian (SallI) Larson och Jewel (Anderson) Johnson. Ingen talade dock svenska trots det svenska påbrået. Foto: Parker Jessen

Att Gothenburg i Nebraska har kopplingar till Göteborg i Sverige går inte att missa. Här finns många svenkättlingar, skyltar med svenska namn och staden har grundats av en svensk (Olof Bergström).

Jag är född i "riktiga" Göteborg men känner mig nästan lika hemma i Gothenburg, Neraska. Alla mina fem coast to coast har passerat här. Dessutom har jag varit på besök i stan som vanlig turist tillsammans med mina barn. Jag har fått vänner här och stortrivs. Tre dar stannar jag på lyxiga Comfort Suites och bjuds på Stevar hit och dit.

Mitt femte hopp vid skylten till Gothenburg. Ska det bli ett sjätte eller faller jsg snart för åldersstrecket?

Jag är i kanonform. Ja, idag fick jag höra att jag är mycket uthålligare än hästarna som tjänstgjorde i Ponyexpess, den unika postservicen som pågick 1860-1861. Hästarna reds hårt och byttes ut var 15-20 km medan de unga ryttarna som fick väga högst 54 kilo kunde rida 150 kilometer, alltså tre gånger längre än vad jag mäktar med.

Ponyexpresstationen i Gothenburg var en av 190 stationer mellan Missouri och Kalifornien där hästarna byttes ut. Hade man haft barnvagnar i stället för hästar hade man nog sluppit alla indianöverfallen men transporterna hade tagit längre tid.

Petersons Supermarket är största livsmedelsaffären i Gothenburg.

Man kan säga att jag lever mycket på hoppet. Här har Jan spexat till det med ett bildmontage på diverse hopp. Bilden ni dock missat var när jag hoppade från Golden Gate . . .

Idag kom mina beställda gps-batterier och en ny gps till kärran. I USA har man lördagsutdelning, dessutom utdelning två gånger per dag.

Dagens distans: 54 km

Keep on running!

Ser du vattentornet i fjärran? Ett vattentorn betyder bebyggelse och kanske också ett matställe, en affär eller åtminstone en läskedrycksautomat för en trött löpare.

Jag gillar platta, gröna Nebraska med alla sina små städer och samhällen. Här tar man sikte på ett vattentorn eller en silo i fjärran.

Nebraska är en jordbruksstat. Det märks inte minst på grund av alla silor som finns vid infarterna till samhällena. Man ser dessa vita kolosser tidigt dyka upp och varje gång förvånas man över hur långt det är fram till dem. Samma gäller vattentornen, man kan behöva springa en mil innan man är framme. Under tiden rinner snålvattnet till, jag kan fantisera om att det nog finns en restaurang där framme. Ofta känns det som om jag är konstant hungrig.

Det är inte bara olje- och gruvstaterna som har dåliga tider just nu. Priserna på jordbruksprodukter inklusive kött är låga och bönderna klagar. Det råder överproduktion, bl a på grund av att Kina köper mindre. Torkan brukar annars vara ett återkommande problem i Nebraska men i år har det regnat bra.

Idag korsades floden North Platte utanför staden med samma namn. North Platte har 25 000 invånare och har USA:s största rangerbangård.

Löpningen går förvånasvärt bra. Medvind/sidvind och inga backar bidrar till det men all tidigare höghöjdsträning hjälper nog också till. Jag är helt skadefri, känner mig inte sliten och jag följer till punkt och pricka mitt körschema. Kan det bli bättre?

Nu är jag nere på strax under tusen meters höjd. I morgon hoppar jag för femte gången framför skylten till Gothenburg. Jag är redan i min "hemstad", fick en Steve, men det är först på lördag jag springer in i Gothenburg, staden som grundats av en svensk (Olof Bergström).

Bor som en kung på Comfort Suites i Gothenburg. Att komma till ett bra motell är ofta det jag ser fram emot mest under en lång löpdag. Vila, mat och lite lyx håller modet uppe.

Dagens distans: 52 km

Keep on running!
 

Dyrt och dåligt. Park Motel i Sutherland, Nebraska var ett av de sämsta motell jag bott på. Naturligtvis ingen frukost men förvånasvärt inte heller wifi. Observera att varje motellgäst dock hade ett eget "garage" men jag ställde kärran inne i rummet trots att den knappt fick plats där.

Kedjemotellen i USA håller generellt hygglig standard och är relativt billiga. Annorlunda är det med "mom an pop motels" (familjeägda motell, ofta i småstäder). Jag bor just nu på ett av de värsta jag sett.

Standarden kan variera väldigt inom samma kedja. Men det finns ändå en miniminivå och det känns tryggt. Jag brukar välja mellanklass eller strax under lyxklass i de fall jag har några valmöjligheter. Det innebär 60-100 dollar per natt, frukost, wifi, kaffebryggare på rummet, ibland pool och gym och i regel fräscht och snyggt.

Igår bodde jag som en kung på Comfort Inn i Ogallala till priset 42 dollar inklusive skatt (jag fick en bra rabatt). Idag bor jag som sagt på Park Motel i Sutherland (1 300 invånare). Priset är 58 dollar och egentligen är det inte mycket mer än tak över huvudet jag fått. Verkligen skilda världar. Nåja, glad att jag slapp campa.

Varför har ni inte wifi? frågade jag motellkvinnan. Det här var nästan det enda av de cirka 400 motell jag bott på i Amerika som saknat internet.

-Det går inte att installera här, jag har försökt, svarade hon.

Jag tror inte på den förklaringen. Jag fick  ändå uppkoppling på baren intill. Motellkvinnan berättade att hon bott i Sutherland i 23 år men visste inte var man kunde få uppkoppling. Baren, som är en av få mötespunkter i Sutherland, hade hon besökt två gånger. Skilda världar.

Skaffade solglasögon idag- borde ha haft dem för länge sedan. Väderprognosen har utlovat flera soliga dagar.

Vägarbetena stoppade inte mig, fick ha hwy 30 för mig själv flera mil.

Dagebs distans: 54 km

Keep on running!

Elektroniken håller inte måttet. Jag har haft otur (?) och tvingats byta ut en massa tekniska prylar under detta coast to coast.

Först var det min Tom Tom gps löparklocka som krånglade. Ny köptes direkt i San Francisco. Sedan var det kameran som inte riktigt höll måttet- ut med den och in med en ny. Därefter var det dags att köpa en ny uppsättning batterier till gps:en jag navigerar med (Zumo 660LM ATL). Dessa specialbatterier finns inte i butiker utan fick beställas på nätet och ska nu levereras till Comfort Inn & Suits i Gothenburg där jag snart kommer att bo ett antal dagar.

Som om det inte vore nog med detta blev idag gps:en jag har på kärran obrukbar, en Garmin Edge 200. Det var en av knapparna som slitits ut. Även i de övriga fallen handlar det om förslitningsskador.

Vad jag lärt mig under alla dessa coast to coast är att agera snabbt. Utrustningen måste vara i tipp topp. Det gäller även kroppen men där går det ju inte att byta ut delar, istället får man försöka vårda det som finns och dessbättre kan ju kroppen reparera sig själv.

Hittills har bara ett par skor bytts ut. Denna gång hade jag med mig tre par och alla var i ganska gott skick. Nästa skobyte kommer att ske om någon vecka. Även däckbyte på kärran är på gång. Jag har haft med mig ett reservdäck och detta kommer att sättas på vänster bakhjul (trycket är störst där eftersom jag har störst tyngd på vänster hand) medan framdäck och höger bakdäck byter plats. Det annars så kritiska tillståndet på slangfronten är mycket gott- jag hade med mig sex reservslangar och har hitills bara haft fyra punkteringar. Nebraska är annars ökänt för "stickys" (små taggar från en växt längs vägkantarna) så det blir säkert mycket lagande framöver. Även solglasögonen har havererat, hann aldrig användas, men idag köptes nya.

South Platte River, Ogallala, i kvällssol.Floden förenar sig med North Platte River och bildar Platte River som rinner genom hela Nebraska och löper ut i MIssourifloden.

Dagens distans: 56 km

Keep on running!