Efter att ha löpt cirka en mara tog jag eftermiddagsfika med jordgubbar. Även långt ut på landet kan vägslänterna se ut som rena parker. I bakgrunden ett majsfält.

Ingen sill, ingen nubbe men gubbe, det vill säga jordgubbar. Midsommarfirandet missar ogärna en svensk coast to coast-löpare. Men jordgubbarna fick sköljas ner med sportdryck!

Midsommar är en allmän helgdag i Sverige. Det är då vi (fast kanske inte just jag) dansar kring lövad stång, har blomsterkrans i håret och dricker mer starkvaror än vanligt. Alla dom där traditionerna lät jag bli idag på midsommaraftonen. Hur skulle det se ut om löparkepsen byttes ut mot blomsterkrans? Garanterat hade jag suttit i jailet och du hade aldrig fått läsa den här texten. Men mattraditionerna höll jag på, i alla fall jordgubbarna. Men nog smakar svensk gubbe bättre än Kalifornisk?

I Amerika är midsommarafton vilken arbetsdag som helst. Så här hade den stora matbutiken i Monroe, Wisconsin, inte bullat upp med lax, sill, jordgubbar etc. En tradition verkar amerikanen i alla fall hålla på- fylleriet. Jag har noterat att praktiskt taget alla kvällar då jag gått från motellet till en restaurang åker ungdomar runt i sina bilar, har fönstren öppna och fyllskriker. En gångare som jag får en massa glåpord. Gapigast av alla är unga flickor. Sorgligt att se och höra. Dagtid får jag aldrig några glåpord.

Badger State Trail, Monrore, WI.

Dagens löpning gick på nästan helt trafikfria småvägar ute på landet, i början på en vacker ”trail”. Att hitta rätt, det vill säga finna den kortaste och bästa vägen, är inte så lätt även om jag studerat kartan innan, dessutom har jag en gps där jag växlar mellan gång- och bilfunktion. I praktiken blir sträckan lite längre än tänkt. Det gör att jag snart måste kallibrera räkneverket här på bloggen. Det visar just nu att jag avverkat 70,97 procent av totalsträckan, troligen lite för högt.

Dagens sträcka var egentligen för lång men det är motellen som styr. Tur då att jag var i bra form så jag kunde tackla alla backar, dom var nämligen många. Det går dock inte så fort, jag håller runt 9 km/tim men sista fem kilometrarna ökade jag till 10 km/tim, det vill säga 6-minuterstempo. Det måste ha varit jordgubbarnas förtjänst!

Sugar River, Albany, WI.

Rock River, Janesville, WI.

Härlig midsommar även här, som ni hör. Men midsommardagen kan bli en rysare för mig. Jag har nämligen inget motell. Mitt andrahandsalternativ var också fullbokat liksom övriga motell i området. Kanske tvingas jag i morgon bitti springa på måfå och hoppas att någon vänlig privatperson öppnar sitt hem för luffaren. Känns inte alls bra. Och att ta ett dubbelpass på cirka 12 mil för att nå nästa bokade motell gör jag inte. Jag har sett andra coast to coast-löpare göra sådana dumheter och resultatet har blivit att de senare tvingats bryta på grund av skada. Jag säger som tidigare: det ordnar sig säkert  . . .

Dagens distans: 67 km

Keep on running!

Mycket träd och väldigt frodigt i Wisconsin, ibland får man känslan av att springa i Sverige.

Shullsburg med 1 200 invånare var en gång en gammal gruvstad (bly och kol). Trots att gruvdriften upphört och folkmängden minskat kraftigt gav staden ett välmående intryck.

Dagens rapport blir kort på grund av tidsbrist. Hela kvällen har ägnats åt att göra smärre korrigeringar av  rutten eftersom ett motell visade sig vara fullbokat. Jag skulle behöva en sekreterare men har tyvärr ingen.

Just motellbokningarna tar mycket tid. Med kedjemotellen är det sällan några problem, värre med de små motellen som sällan går att boka på nätet utan måste kontaktas på telefon. Och är de fullbokade uppstår stora problem eftersom det ofta inte finnas några andra motell på orten. Det var precis det som hände idag men jag tror jag fixat allt nu.

Väderrapporten lovar sol en vecka framöver. Härliga tider!

Dagens distans 53 km

Keep on running!

Korsar Mississippifloden vid Dubuque.

Plötsligt händer allt; jag korsar Mississippifloden, springer in i Illinois och kort efter in i Wisconsin. Men morgonen var rena katastrofen.

Humöret var i botten efter frukosten på Quality Inn i Peosta. Paketet med laddaren till datorn hade inte kommit. Jo, det hade levererats enligt epostmeddelandet från Amazon men paketet fanns inte på motellet. Någon hade signerat mottagandet¨men vem denne person var visste man inte. Eventuellt har det skett en stöld. Där rök 50 dollar . . .

Det ösregnade och blixtrade när jag började löpningen. Och polisingripandet dagen innan gjorde att jag inte vågade springa på samma väg utan tvingades ta en omväg. Sämsta möjliga start alltså. Men det är då jag verkar fungera som bäst. Jag bara mal på för jag vet att det kommer att lösa sig.

Och det gjorde det. Plötsligt var jag framme i Dubuque och bron över Mississippifloden, sedan flöt allt på. Just att korsa Mississippi är alltid stort för en coast to coast-löpare. Det känns nästan som om löpet snart är över när den sista stora floden är avklarad. Ja, Misssissippi är mäktig. Den smala lilla cykelbanan uppe på bron skakade betänkligt när lastbilarna dundrade över. Dessutom såg man vattnet när man tittade ner på fötterna. Ingen passage för den med broskräck!

Varje delstat har sin speciella karaktär. Här i Wisconsin är det betydligt mer träd än i Iowa. Vackert, nästan som i Sverige. Backarna verkar också tuffare, brantare och längre. Men jag sprang upp för alla. Min nya backteknik med luslöpning uppför fungerar utmärkt.

Dagens distans: 64 km

Keep on running!

Ett av få träd längs vägen som gav lite skugga. När det är så här varmt stannar jag för att dricka och vill då komma bort från den gassande solen.

Hemma är sol och värme sällan några problem för löparen. Här med 30-40 grader är det en helt annan sak. Jag gillar visserligen värmen men att hitta skugga är nästan omöjligt.

Det var först i Nebraska träden började dyka upp. Träd är bra för dom ger löparen lite svalka. Men det har varit glest med träd i såväl Nebraska som Iowa och dom träd som finns är i regel kring boningshusen. Där vågar man knappt stanna till så det är faktiskt svårt att hitta platser för en power nap eller en längre paus för att dricka.

Mitt illamående igår berodde troligen på natriumbrist. Jag inser det när jag läst signaturen Eriks intressanta kommentar på det förra blogginlägget. Erik är läkare, läs vad han skriver! Jag har börjat äta mera salt, jag får ju inte i mig så mycket nu när jag dragit ner på den salta hamburgermaten. Idag hade jag inga problem trots mycket kraftig svettning (får vrida ur tröjan med jämna mellanrum).

Iowa må vara vackert men det ska bli skönt att imorgon lämna denna delstat som har Amerikas sämsta vägar. Jag har visserligen inte varit i alla delstater men sämre hwy:s har jag aldrig sett. Problemet är att det ofta saknas asfalterade vägrenar, dessutom är vägarna i allmänt dåligt skick. Idag tvingades jag ständigt ut i gruset, dessutom är det grovt grus, inte bra när man springer med en kärra med smala däck.

Suck, stoppad igen av en nitisk polis. Mitt brott? Jag sprang utanför vita linjen när det var bilfritt.  Där får man aldrig vara. Sådana är bestämmelserna- vägarna är till för bilarna. Så det var gruset som gällde för mig. För första gången fick jag visa leg.

Anslagstavla på Sinclair bensinstation i Earlwille, IA. KLicka på bilden för att läsa texten!

Ett erbjudande jag kan motstå- har inte ont efter 62 dagars löpning och 340 mil, ett dagssnitt på ca 55 km. Bilden från Hwy 20 utanför Dyerswille, IA.

Dagens distans: 55 km

Keep on running!

Gatorade köper jag i pulverform på Walmart (här Manchester, IA). En burk ger cirka 21 liter (5,5 gallon) och kostar 8,5 dollar.

Illamående igen! Efter 45 km löpning  i hettan började jag må illa. Jag  tvivlade på att jag skulle nå motellet 16 km längre bort. Då tog jag fram univsersallösningen; en Power nap.

Och visst funkade det! Jag la mig i gräset vid sidan av vägen, hade kärran som solskydd och stöd för huvudet och lyckades sova några minuter. Jag brukar sätta väckarklocka så att slummern inte blir för lång. Efter 20 minuter steg jag upp som en ny människa, illamåendet var nästan helt borta och efter 5 km vågade jag ta några klunkar Gatorade.

Gatorade, ja det är förutom maten mitt bränsle. Jag dricker också vatten men Gatorade svarar för merparten av vätskeintaget under löpningen. Termosen under vagnen rymmer 1 gallon (3,8 liter) sedan har jag också några flaskor, mer behöver man inte. Det är lätt att få tag i vatten och restaurangerna håller ofta med is (ger man rikligt med dricks är det aldrig några problem).

Kall dryck är mycket bättre än varm. Kylan i termosen brukar hålla i sig fram till lunchstoppet. Gatorade köper jag i pulverform i stora burkar på Walmart, nästan till en tredjedel av priset jämfört med färdigblandat. Och skulle jag köpa på mackar, ja då hade det blivit ännu dyrare. I kärran brukar jag också ha en del frukt, just för vätskan och för att det är gott. Favoriter är vindruvor, jordgubbar och körsbär.

Vad illamåendet beror på vet jag inte. Saltbrist? Ska ta lite extra salt på gröten i morgon. Blir spännande att se om laddsladden till datorn har kommit till motellet imorgon (gamla laddaren fungerar igen).

Wapsipinicon River. Här finns bl a northern pike (gädda), channel catfish, mouth bass och Crappie.

Kor på förfallen gård söder om Manchester, IA.

Dagens distans: 61 km

Keep on rusning!

Här kan du se Jans nya video om Tony Adams, eller "Jack in the box" som vi kallar honom. Jan har gjort ett hemma  hos och fått titta in i lådan Tony har på släp efter sin sittcykel. https://youtu.be/6600w4uqXhs

Minns du mannen som cyklar planlöst kors och tvärs över hela Amerika? Jan och jag träffade honom i Nevada och Utah och facinerades av långfärdscyklisten Tony Adams som också är en uppfinnarjocke.

Både Tony och jag är kufar. LIkheterna (men även olikheterna) är många. Det vi gör är ändå ofattbart för amerikanen.

-Are you realy walking coast to coast? frågade en ung man idag när jag stannat till för lunch utanför McDonalds i Vinton, Iowa. Han hade sett skylten på kärran och ville nu ta en bild på oss båda.  Den där frågan har jag fått många gånger och svaret brukar bli:

-No.

Då uppstår en lätt förvirring. Om jag inte går, som ändå är någorlunda begripligt, vad gör jag då?

-I´m a runner. I´m running coast to coast. Two times harder and two times faster, brukar jag svara.

Då kommer i regel två följdfågor, som uttrycker viss skepsis:

-Why?

-May I ask how old you are?

Den första är inte så lätt att svara på. Den andra desto lättare och för att understryka att farbror verkligen kan springa långt svarar jag:

-Age doesn´t matter so much in ultra running.

Utmärkt wifi gör att McDonalds är en bra "arbetsplats" för mig. Bloggandet sker dock på motellen.

Cedar River utanför Vinton, IA. Floden är 54 mil, börjar i Minnesota, rinner ihop med Iowa River, som är en biflod till Mississippi. Bara fritidstrafik.

Dagens distans: 59 km

Veckans distans: 367 km

Keep on running!

På baren i Garwin (529 invånare) träffade jag the mayor Will Karsen och hans mamma Gertrude Albreght Karsen. Hon lämnade forna DDR 1956 och flyttade till USA. För första gången pratade jag tyska.

Varmt, backigt. mycket snack med lokalbefolkningen och urstark löpning. Så var min lördag i Iowa.

Ja, löpningen går verkligen bra. Fast första hälften gick tungt. Men efter besöket på baren i Garwin (bara Cola i burken) gick motorn på alla cylindrar. I baren blev jag bjuden och jag hade inte hunnit mer än ut ur staden förrän en bil stannade till och leverade kalla drycker. Här behöver man sällan törsta!

Bland annat var jag ute på jordvägar, dirt roads, något vi knappt har i Sverige. Lite läskigt, guppigt som sjutton, massor av skyltar som upplyste om riskerna att använda vägen när det regnat. Men vad gör man inte för att hitta kortaste vägen?

Dirt road i närheten av staden Traer, Iowa. Här sprang jag sju kilometer- skönt underlag!

Golden Door i Traer, Iowa, var inte precis något lyxmotell, ganska dyrt (73,5 dollar) och ingen frukost.  Men det funkade för en trött löpare. Dessutom tvättade motellägaren min tvätt hemma i sin bostad och levererade på avtalad tid utanför dörren. Perfekt!

Dagens distans: 57 km

Keep on running!

Officer G O Goode trodde mig inte och beordrade att lyfta på regnskyddet för att kolla att det inte fanns något barn i vagnen. Kollegan Mark Mills höll tyst men log.

Idag hände det igen: Polisen stoppar mig eftersom man tror att jag har ett barn i vagnen. Men idag var man extra nitisk. . .

Det har tidigare hänt massor av gånger att polisen rycker ut när bilister rapporterat om att en galning är ute och springer i hettan med ett barn i en barnvagn. Nu var det första gången under detta löp jag blev stoppad med den förklaringen. Men nu var polisen ovanligt nitisk. Man verkade tro att jag verkligen hade ett barn i vagnen. Min skylt med jättebokstäver "COAST TO COAST" hade ingen inverkan.

-Men tror ni verkligen jag har ett barn i vagnen? frågade jag och såg det komiska i situationen.

-Jag måste vara helt säker eftersom jag ska lämna en rapport, sa den ena polisen och jag hörde nu på tonläget att han var på reträtt.

-Men du kan ju se genom regnskyddet att det inte är något barn där bakom, försökte jag.

-Jag ska inte röra något . . .

Efter att jag lyft på härligheten och officer G O Goode äntligen övertygats om att det inte fanns något barn i vagnen följde en massa förklaringar och inlindade ursäkter om varför han ändå var tvungen att stoppa mig.

Nåväl, vi skildes i bästa samförstånd och polisen fick mitt visitkort. Och att jag tog en bild under själva "ingripandet" hade de inget emot. Bloggen skulle de kolla. Tackar, ytterligare nya läsare!

Under detta löp har jag annars blivit stoppad ovanligt få gånger. Och vid de flesta tillfällen har polisen uppträtt korrekt även om ingripandena eniigt mitt förmenande varit onödiga. I Sverige har jag under snart 40 års löpande nästan aldrig blivit stoppad. Kan det kanske vara så att polisen har för lite att göra i USA och för mycket i Sverige?

Stannade till för lunch vid Reed-Niland-Corner i Colo, IA. Mack, café och motell är från 20-talet och byggdes av Charlie Reed (jag talade med hans son son, John Niland). Detta bilmecka fungerar också som museum.

Har jag sprungit fel? Nej, finns en stad med namnet Nevada (7 000 invånare)

I staden State Center (1 500 invånare)  pågick den 58:e Annual Rose Festival. Jag köpte en bägare med is som kunde smaksättas med diverse såser. Kärran väckte viss uppmärksamhet.

Sverker, en av de flitigare kommentatorerna här på bloggen, undrar om jag får en massa punkteringar när jag måste springa ut i gruset på vägrenarna vid möten. Svaret är nej. När nu över 60 procent av sträckan är avverkad kan jag räkna till en handfull punkteringar. Så få har jag aldrig haft. Varför kan man undra. Jag har hur många som helst oanvända slangar och har släpat på ett däck under hela resan. Har väntat på en punka för att kunna sätta på det nya däcket, får nog snart sätta på det ändå.

Dagens distans: 59 km

Keep on running!