Jag har nu kontrollräknat hur mycket jag egentligen sprang under mitt femte coast to coast. Det visar sig att totalsträckan blev 525 mil vilket utslaget på 96 dagar ger ett dagssnitt på 54,8 km, ett litet rekord i sig.

En smärre justering av såväl distans som antalet dagar har gjorts- rutten förlängdes ju mot slutet på grund av sjabbel i planeringen, Dessutom har några felsummeringar gjorts. Det har varit ett hästjobb att försöka rätta och minnas allt men nu tror jag att jag kommit sanningen så nära som möjligt.

När jag i den dagliga rapporteringen skrivit "dagens distans" har siffran angett hur långt vagnen rullat. Det betyder att alla felspringningar är inräknade liksom små avstickare, däremot inte förflyttningar utan vagn, t ex till en restaurang efter att jag checkat in på motellet eller färjeturen över Lake Michigan.

För gemene man är naturligtvis dessa petitesser fullständigt ointressanta. Men för mig är de viktiga, särskilt med tanke på att det ändå blev ett rekord i antalet löpta km per dag (jag har inte haft några vilodagar).

Så här har de sett ut under de fem löpen:

# 2007: 53,7 km per dag (59 år)

# 2010: 52,7 km per dag (62 år)

# 2012 52,1 km per dag (64 år)

# 2014: 48,6 km per dag (66 år)

# 2016 54,8 km per dag (68 år)

Keep on running!

Erik fotograferar mig. Han lyckades dock inte få pappa att doppa sig i Atlanten (rena lervällingen).

Utan uppmuntran hade det varit svårt att genomföra detta coast to coast. Jag vill därför tacka alla bloggläsare för det stora gensvaret.

Trycket på bloggen har varit extra stort den sista veckan. Jag har då haft 1 600 till 1 800 dagaliga besökare. Antalet kommentarer på hemsidan och på Facebook har också varit rekordstort. Alla har varit så snälla. Ja, under hela löpet har inte ett enda otrevilig kommentar fällts.

Joggingvagnen ligger nerpackad i hyrbilen och jag är nu en vanlig turist. Att vandra på Bostons stekheta gator, besöka muséer, restauranger, åka tunnelbana, shoppa etc är också krävande på sitt sätt, ett liv jag inte är van vid. Löpandet har dock inte upphört. Men nu handlar det om korta joggingturer. Ambitionen att springa alla årets dagar kvarstår. Och när jag kommer hem om några dagar återgår jag till de gamla rutinerna, det vill säga löpning 10-15 mil i veckan och besök på gym i stort sett varje dag.

Nu väntar några lata dagar med barnen i Kanada (Montreal). Idag kunde jag bocka av ännu en stat jag sprungit i; Vermont.

Keep on running!

Finish line är nådd i Boston Marathon- sedan återstod några kilometerar innan jag kunde sätta fötterna i Atlanten och avsluta mitt femte coast to coast.

"Världsrekordlöpet" är över. Den 23 juli klockan 19.15 doppade jag fötterna i Atlanten efter att under 96 dagar ha sprungit cirka 525 mil, från San Francisco till Boston.

Världrekord? Ja, det är kanske att ta i men ingen annan har sprungit så många gånger som jag. Dessutom är tre av de fem löpen rena sololöp, alltså utan följebil, också ett rekord i sig. De två senaste gångerna har jag dock under en kortare period haft  följebil, något som de flesta kust till kust löpare har.

Jag brukar avsluta löpen med en simtur i Atlanten. Men den hoppade jag över idag, det fick räcka med att doppa fötterna eftersom stranden utanför Joe Moakley Park var ganska motbjudande; dyig ochsvart vatten.

På startlinjen för Boston Marathon i Hopkinton. Här fanns inga tecken om att detta är världens äldsta nu existerande maratonlopp.

Dagens höjdpunkt tyckte jag nog var att springa Boston Marathonbanan. Den är ju toppen, vacker med en massa små städer och sjöar, dessutom kändes det som en 42 kilometer lång nerförsbacke även om uppförsbackar inte saknades. Jag blev mottagen närmast som Mesisas- bilar tutade, tummen upp hela tiden, folk ville ta mig i hand och penninggåvor sträcktes ut. Efter målgången bjöd Erik och Sigrid pappa på en festmåltid.

Jag blev så förtjust i banan att jag kanske springer loppet på riktigt om två år, då är jag yngst i 70-årsklassen. En bra placering i Boston skulle smälla högt.

Sammanfattningsvis blev mitt femte coast to coast ett av de enklaste. Det som jag är mest stolt över är att åldern till trots (jag är 68 år) kunnat springa 5-7 mil varje dag utan en enda vilodag och dessutom inte råka ut för några skador, inte ens ett skavsår. I genomsnitt har jag sprungit 55 km per dag, vilket är 4 km längre än förra rekordet. Bra grundträning men framförallt erfarenheten har hjälpt mig.

Imorgon är jag en vanlig joggare igen.

Dagens distans: 47 km 

Keep on running!

Åskoväder, otäckt sprakande blixtar över mitt huvud, vatten ovanför fotknölarna, utslagen el, inget internet . . .

Fredagen, min näst sista dag, blev minst sagt dramatisk. På skakig lina kanske jag ändå får iväg detta budskap.

Hoppsan, plötsligt får jag bättre uppkoppling från ett nätverk utanför motellet. Bloggandet kan fortsätta . . .

Radiointervjun imorse var ju trevlig. Om du inte hörde den, klicka här

När jag i efterhand lyssnar på intervjun inser jag att jag gjorde (minst) en tabbe. Jag invaggade nog lyssnarna i att nästan vem som helst kan springa över  Amerika, allt hade ju varit toppen, dessutom hade jag ju gjort det fem gånger och till råga på allt är jag 68 år. Nej, det har inte varit så enkelt- tornados, hagelstormar, dataproblem, en krånglande gps och annan teknisk utrustning som brakat ihop hade kunnat stälpa allt. Fast problemen får ändå anses "normala"- de har inträffat i stort sett under alla USA-löpen.

Ändå har det gått. Varför? Ja, jag har haft enorm tur. Och när datorn krånglade fick jag ovärderlig hjälp från webmaster, min son Nils. Dessutom har folk till höger och vänster ställt upp. En fet plånbok har också underlättat.

Storstaden Worchester (180 000 invånare) gav ett slitet och trist intryck med många utslagna människor. Brottsligheten här är skyhög jämfört med andra städer. På McDonalds övervakade en polis matgästerna.

Imorgon målgång och bad i Atlanten.

Dagens distans: 49 km

Keep on running!

Det finns också platta partier i Appalacherna. Desbättre slapp jag bergen i bakgrunden.

Slå på radion idag fredag 22 juli klockan 14.50. Då sänder P4 Extra en direktsänd intervju med mig.

Hoppas nu bara tekniken fungerar. Radion hade helst velat göra intervjun i samband med målgången på lördag men det passade inte med sändningstiderna.

Idag en tämligen kort och lätt dag, iallafall på pappret. Men det är de lätta dagarna som ofta blir tunga- man skärper sig inte tillräckligt. Dessutom råkade jag springa till fel motell men hade  turen att få någon att köra mig tillbaka till rätt motell.

Den mäktiga Winsdor dammen förser 2,2 miljoner invånare, bl a Boston, med dricksvatten. Torkan har gjort att vattenståndet är lågt. Tyvärr rådde badförbud.

Sista Coken inför sista milen. Bilden från en mack i staden Ware, MA.

Det är inte bara detta coast to coast som sjunger på sista versen, även jag verkar göra det. Inte så att jag är speciellt trött när jag springer men jag märker att jag blandar ihop dagar och att dagarna känns väldigt lika. Vid coast to coast nummer tre var jag dock vid målgången så mentalt stark att jag kunde tänka mig att springa tillbaka igen (men det hade inte familjen accepterat). Denna gång är ett "riktigt forrest gump" otänkbart.

Här kan du lyssna på intervjun.

Dagens distans: 50 km

Keep on running!

Bitvis branta partier men annars var Appalacherna ganska beskedliga i Masschusetts jämfört med i t ex West Virginia där jag sprang under mitt första coast to coast.

Var Appalacherna inte värre än så här? Jag har fruktat ett monster som inte funnits!

Nej, bergskedjan Appalacherna var inte så hemsk som jag föreställt mig. Inte en serpentinväg så långt ögat kan nå. Och jag har sprungit (nåja, krypkört) uppför de flesta backar. Men vissst, det har varit tufft. Det är dock ännu inte slut, tre löpdagar återstår och kanske blir jag knockad ändå.

Att på kartor se hur terrängen gestaltar sig är nästan omöjligt. Google maps ger visserligen en höjdprofil när man ställer in på "cykel" men den säger ändå jnte så mycket. Idag stod jag inför alternativet att välja den kortaste men brantaste vägen eller ta en omväg på fem kilometer och minska höjdskillnaden ganska rejält. Jag valde den koraste vägen och idag var det nog rätt val.

75-årige Jim Paulton kör fem dagar i veckan ut mat till åldringar i Berkeshire county i Massachusetts. Lite över 16 mil (100 miles) blir det i veckan.

I Sverige är vi vana vid att kommunen, landstinget eller staten sköter en massa sysslor på välfärdens område. Här sker mycket av den verksamheten på halvprivat basis; ett företag kan stå bakom men får också pengar från delstaten. Jag träffade 75-årige Jim Paulton som körde ut färdiglagad mat till tre äldreboende och till ett 20-tal pensionärer som bodde hemma. Programmet gick under namnet "Meals and Wheels for Birkeshire.  Och dagen innan träffade jag en annan pigg pensionär som skötte färdtjänsten för sjuka och gamla, också delvis privatfinansierat.

Bra eller dåligt med privata medel i den offentliga verksamheten? Troligen bra, engagemanget blir säkert större, gissar jag.

Dagens tur gick bitvis på vackra och lummiga småvägar. Här är en gps ovärderlig!

Två mil återstår och sista Coken sveps. Cola är bästa drycken när man är jättetörstig, annars blir det mest Gatorade och vatten.

Dagens distans: 67 km

Keep on running!

Hudsonfloden

Dålig uppkoppling på motellet gör att dagens text blir kort och att bilder utgår. Dagens etapp var en av de tuffaste; backigt och långt. Jag är nu på Econo Lodge i Pittsfield, Massachusetts. Morgondagen blir tyvärr också lång  men jag känner mig ändå i skaplig form.

Dagens distans: 75 km

Keep on runnung!