En vacker syn. Och sämre blir den inte av en mötande Volvolastbil. Men får jag springa på den här sidan av motorvägen?

Imorgon väntar kanske kurran för mig. Enligt polisen bryter jag mot amerikansk lag när jag springer på vänster sida av vägen, det vill säga har trafiken mot mig.

Amerikanska och svenska trafikregler skiljer en del. I Sverige får inga fotgängare eller cyklister vara på motorväg. Men det går bra i USA, i alla fall i de flesta av de västra delstaterna. Här i Oregon är det helt OK. Samma är det i Idaho, Utaha och Wyoming, som jag ska passera. Men i Nebraska är det stopp. Fast det gör inget, när jag hunnit så långt finns det gott om andra vägar.

Hemma har vi blivit lärda att fotgängare ska gå på den vänstra sidan av vägbanan. Och du betraktas som fotgängare även när du springer med en barnvagn. Men här verkar inte dom reglerna gälla. Idag blev jag för första gången stoppad av  en sheriff, som hävdadde att jag bröt mot lagen eftersom jag befann mig på "fel sida" av motorvägen.

-Du måste över på andra sidan, sa han men det verkade som han nästan inte trodde själv på vad han sa. Någon hade ringt polisen och nu skulle han göra sitt "jobb".

Att ta sig över på andra sidan skulle vara helt omöjligt, dessutom livsfarligt. Jag hade fått lyfta vagnen över höga cementblock  och varit en stor trafikfara. På nåder skulle jag få springa till en rastplats någon kilomter bort och där korsa interstate. Men där fanns också cementblocken så jag fortsatte att bryta mot lagen.

Jag undar om sheriffen var ute och cyklade. Jag har sprungit över tusen mil i USA,  blivit stoppad massor av gånger men aldrig har polisen hävdat att jag varit på fel sida  av vägen. Någon som vet vad som gäller?

Så om det inte blir något blogginlägg imorgon beror det på att jag sitter i finkan alternativt kommit till ett motell utan internet (det senare är nog det mest troliga).Just motellfrågan blir besvärlig i morgon och på söndag riskerar jag att få sova ute. Men att börja springa på högra sidan och ha bilarna bakom mig, nej det gör jag inte första taget.

Norge? Nej Oregon och utsikt över Columbia River där jag idag faktiskt såg en båt. Järnvägen liksom motorvägen följer flodstranden.

Dagens löpning blev 67 km till staden The Dalles där jag tagit in på Super8. Ska jag fly Oregonpolisen finns en bro över floden till delstaten Washington. Eller är jag nu efterspand i hela nationen?

Keep on running!

Uppkopplat och avkopplat. På detta enkla matställe i Springdale fanns det gratis intenet. Observera fotona på väggen med älg och björn, området är mycket djurrikt.

Jag bromsar in kärran när jag ser en skylt om gratis internet på restaurangen i det lilla samhället Springdale i Oregon. Egentligen lite för tidigt för lunch men det gäller att ta chansen även om USA är bra uppkopplat, även på landsbygden.

Där inne råder full aktivitet. Kunder kommer och går i en strid ström. Jag beställer en kycklingsallad och får frågan jag hört förr: which sort of dressing? Alltid dessa val i Amerika. Jag loggar in på datorn och känner mig hemma direkt när jag ser att nätverket heter "Big Bear. Men tydligen lever inte björnarna säkert här efetrsom koden är "BBBullet".

Judith vid bordet intill berättar att hon bott här hela livet men inte sett en enda björn. Fast på gatorna i storstaden Portland händer det att björnar sätter skräck i befolkningen. Matställen av den här typen finns knappt i Sverige eller har jag missat dem? I Springdale och liknande småsamhällen kan man i princip beställa vad som helst, även frukost på blanka eftermiddagen.

Jag dröjer mig kvar där uppe i bergen. Naturen är så vacker, jag ser flera vattenfall och bilarna har massor av snö på taken men här är det snöfritt. Jag blir avrådd från att ta ännu mindre vägar eftersom jag kan bli fast i snön. Jag söker mig därför ner mot motorvägen.

Trafiken var gles på motorvägen, som som följde mäktiga Columbiafloden. Jag räknade Volvolastbilarna (något måste man ju fördriva tiden med). Andelen låg på 10-15 procent. Någon båttrafik fanns inte eftersom floden är reglerad med kraftverk.

Här bodde jag som en kung för 85 dollar.

Dagens löpning till ett fint Best Western vid Cascade Locks blev totalt 55 km.

Keep on running!

En "senic byway" längs Columbiafloden. I närheten löpte motorvägen men här var det tyst och stilla, inte en bil i sikte och det enda som hördes var fågelsången och bruset från små vattenfall längs de branta bergssluttningarna.

Jag har fått en hel del frågor från bloggläsarna. Fortsätt att ställa frågor- det är  alltid intressant att veta vad ni undrar över. Här har jag samlat ihop ett antal frågor.

Helene är den flitigaste frågeställaren och hon undrar bl a:

# Blir du aldrig sjuk, skadad och hur klarardu sä många mil?

Jag har sluppit skador under under långlöpen, har nästan aldrig varit skadad under 30 år. Genom att inte göra några drastiska förändringar i träningen, t ex plötsligt springa en massa intervaller, springa på bana etc utan sakta, sakta öka milantalet och vara försiktig med nya träningsmoment har det gått vägen (än så länge) men säker kan man aldrig vara. Började också springa rätt sent i livet och har aldrig varit en elitlöpare som bränt krutet i ungdomen. Sedan springer jag i en massa olika skomodeller, springer aldrig med samma par två dagar i följd. Därmed slipper jag den ensidiga belastningen. Helt klart lever jag farligt under de första veckorna under ett coast to coast- att gå från i snitt 12 mil per vecka till över 35 är riskabelt. Men klarar jag mig de 2-3 första veckorna är chansen stor att jag får vara skadefri under resten av löpet. Kroppen måste kunna återhämta sig till 100 procent varje dag, annars bryts jag sakta ner.

# Vad håller du för fart?

Ungefär 10 km i timman, det vill säga 6-minuterstempo. Jag tar många pauser och går i uppförsbackarna. Äri regel ute minst 8 timmar om dagen.

# Hur mycket sover du?

För lite, kanske 6-7 timmar. Planering och bloggande tar sin tid.

# Stretchar du?

Nej.

Stefan S: Vet du redan nu var du kommer ha dina nattstopp?

Ja, jag har planerat ungefär halva rutten. Bokar motell gör jag först dan innan. Målet är dagsetapper på 5-6 mil men hur tätt motellen ligger styr mycket längderna. Helst vill jag inte ha kortare etapper än 4 mil och jag har inte planerat några vilodagar.

Daniel N: Hur ser energiintaget ut, äter du lite hela tiden eller på fasta tider?

Har inte koll på hur mycket jag lassar in men det handlar säkert om 50 procent mera under ett coast to coast. En bra dag är då jag kan äta lunch och middag i normal tid. Att få stanna till för lunch,kanske efter 2-3 mils löpning känns extra vikigt men man får äta då tillfälle ges. Alltid finns det något ätbart i kärran, just nu är den "överlastad" med energikakor, torkad frukt och kött och annat smått och gott jag fick vid starten. Vid tidigare extremlöp har jag kunnat hålla vikten men man ser ändå mager ut. När det är varmt kan det gå åt över 10 liter vätska per dag, nu knappast någon.

Enrico: Hur såg Nikes löparbana ut?

Det var en 400 metersoval och beläggningen var hård. Runt om träd liksom i mitten, man kunde inte se motsatt långsida. Träden och lummigheten gjorde banan så vacker.

Ulf: Kan du namnge motellen så man kan se dem med gula gubben på Google Maps?

Visst , det är möjligt. Kommer nog ha lite bilder då och dåpå bloggen om var jag bott. Tidigare gånger har jag haft motellrecensioner men det skippar jag, rätt ointressant och tar tid.

Keep on running!

John Naylor på Bike N` Hike spänner ekrarna rätt.

Utanför cykelaffären i Hillsboro står en överviktig ung man och väntar på att butiken ska öppna. Han är här för att köpa en ny cykel. Jag är för tung, ekrarna går sönder hela tiden, berättar han för mig.

Jag är alltså inte ensam om att ha problem med ekrar. Men uppenbarligen har jag kommit till rätt butik för att få hjulproblemet löst. Den överviktige prisar affären där han själv köpt sin cykel. Nu är han på jakt efter en robustare hoj och snart ser jag honom ute på gatan provcykla en modell som ser ut att hålla.

Innehavaren John Naylor sätter omedelbart igång med att justera mitt wobblande hjul där ytterligare en eker lossnat. Sedan justerar han till de andra två hjulen och fixar även till handbromsen. En timma håller han och en kolleganMark Beeson på men då jag ska betala säger John:

-Det bjuder vi på. Det ingår i servicen.

Jag blir paff. Som en liten kompensation köper jag en illgul cykelväst. Nu syns jag på mils avstånd. Dessutom värmer den kanske lite i ruggvädret.

Efter ett tag upptäcker jag att vagnen rullar osedvanligt lätt. Herregud, John har ju förvandlat min trötta Baby Jogger till en Ferrari.

Världens vackraste löparbana? Jag springer Michael Johnson track vid Nikes huvudkontor i Beaverton utanför Portland. Här står den fyrfaaldige OS-guldmedaljören staty.

När jag närmar mig Portland ser jag ovanligt många löpare som är ute och springer mitt på dagen i regnet. Snart dyker en skylt med Nikes logotype upp och jag ser ännu fler löpare. De verkar ruggigt duktiga. Först nu ramlar poletten ner. Jag måste ha kommit till Nikes huvudkontor. En av löparna skiner upp när han ser att jag springer i ett par Nike Free. Vilken tur att jag just denna dag hade dessa skor på fötterna, jag som alltid springer i Brooks.

Det är fler än jag som  rullar en kärra med alla sina tillhörigheter i. Bilderna från centrum i Portland där jag såg flera hemlösa.

Dagens distans blev 51 km. Besvärligt eftersom det regnar och snöar hela tiden. Infarten till Portland var närmast livsfarlig, kilometerlånga backar, tät trafik och inga vägrenar. Västen kom väl till pass. Det blev ett superbilligt Super 8 i Gresham, en förstad till Portland. 47 dollar med pensionärsrabatt. Här är man "pensionär" vid 60. Lite smickrande tycker jag det var att man ville se min legitimation. Ser jag så ung ut?

Trycket på bloggen är enormt. Nu är det över tusen unika besökare per dag. Jätteroligt och desutom extra roligt med alla frågor. Ni ska snart få svar men just nu måste jag sova för att få nya krafter.

Keep on running!

Jag fick trycka på en knapp för att få varningslampor att blinka och bilisterna att sakta ner. Trafiken är den största faran för mig.

Det rullar på bra. Jag har nu Portland inom räckhåll. Men det här äventyret höll igår på att få ett abrupt slut- just för att det inte rullade så bra.

Plötsligt hör jag att det är något som skramlar på höger bakhjul. Det är en eker som lossnat och jag skruvar fast den provisoriskt med fingrarna. Men lite senare märker jag att hjulet börjat svaja betänkligt och att varenda eker sitter löst. Det är knappt jag tar mig till motellet första dagen. Med en plattång kunde jag dra åt ekrarna så nu sitter dom.

Problemet löst? Nej, istället uppstod ett nytt. Jag lyckades dra åt dem ojämnt så nu har hjulet börjat wobbla (självsvänga). Kanske gör det inte så mycket i de låga farter jag rör mig i. Nu haltar både jag och hjulet men fram kommer vi. Gubben är inget att göra åt men hjulet får nog justeras om jag passerar en cykelverkstad.

Minsta småsak kan alltså stoppa mig. Senaste gången var det en trasig dator. Men det gäller att hålla huvudet kallt. Med det senare är ingen problem. Här har det regnat i stort sett hela tiden och snöat uppe i bergen. Kallt med andra ord.

Åtgången är strykande på mina visitkort. Jag tryckte upp 250 stycken (minsta beställningen) för att dela ut till intresserade. Nu tvingas jag nog ransonera på utdelningen om de ska räcka till New Jersey. Flera bilister har stannat mig och när jag dyker in på någon restaurang kommer många fram och frågar eftersom de sett mig på vägen. Löpare är en mycket ovanlig syn på den amerikanska landsbygden- under förra löpet mötte jag knappast några men idag såg jag faktiskt en.

Löpningen går mycket bra. Normalt går jag i uppförsbackarna men idag har jag jag sprungit i en del, bitvis i alla fall. Backarna kan vara kilomterlånga, ungefär som i Appalacherna. I en av dessa stod en åskådare, en vänlig man från transportföretaget UPS, det där med de konstiga bruna bilarna. Naturligtvis ett visitkort även där!

Tanken med att starta tidigt på morgonen tror jag är bra. Idag kom jag iväg redan klockan åtta och hade gott om tid för att  prata med en massa människor. Det här ju en nöjestripp, inget hastighetsrekord för att korsa en kontinent. Planen är att springa drygt fem mil om dagen. Idag blev det lite längre, totalt 63 km till Forest Grove, en förstad till Portland.

"Trail-running". Jag gjorde en liten avstickare och kunde springa en halvmil på den här fina cykelbanan (Banks-Vernonia State Trail).

Keep on running!

Starten klockan 10.00 den 20 mars 2012. Vågorna går höga och det blåser småkallt på stranden utanför Seaside i Oregon.

Äventyret har börjat. Allt gick perfekt och de enda som fick bevittna den "historiska händelsen" var några havstrutar och min amerikanska släkting Linda Feldman.

Nej, något pressuppbåd hade inte samlats på stranden när jag idag inledde mitt tredje kust till kustlöp från Seaside i norra Oregon. Och lika bra var det, det är helt min egen grej och jag söker inte publicitet.

Egentligen började denna 520 mil långa löpning redan igår, på flygplatsen i Reykjavik. Vid mellanlandningen råkade jag glömma min mp3-spelare i flygplansstolen och kom på det försrt när alla gått ombord. Men man höll planet till Seattle några minuter, jag fick min spelare- och en språngmarsch. Vilken servicde av Iceland Air!

Min första dag blir inte särskilt lång, ca 43 km till ett motell i skogen uppe i bergen. Men etappen kan bli väl så tuff, höjdskillnaden är 400 meter. Och från stranden i Seaside ser jag snön på bergssluttningarna. Det regnar lätt och det finns risk för snö. Dessutonär det bara några plusgrader, brr! Men jag har gott om proviant, nötter och en andra massa läckerheter som Linda hade med sig.

Linda Feldman och några havstrutar var de enda åskådarna vid starten.

Vi hörs imorgon då jag förhoppningsvis lämnar en lite utförligare rapport från ett motell utanför Portland.

Keep on running!

Jag reser med lätt packning. Allt jag har med mig rymms i en sportbag på 35 liter och i en löparryggsäck.

För första gången har jag vägt coast to coast-packningen. Jag blev glatt överraskad; knappt 11 kilo!

Så lite utrustning och så lätt utrustning som möjligt. Det har varit mottot inför detta äventyr. Vågen stannade idag på totalt 10,7 kilo. Jag hade räknat med mera och jämfört med andra kontinentlöpare ligger jag i underkant. Min vän Paul Staso, som jag besökte för två år sedan i Montana, hade dubbelt så tung packning under sin ensamlöpning 2006. Jag kan lova dig, vartenda kilo känns i backarna.

Är du intresserad kan du läsa hela packlistan, du finner den i menyn till höger under Om löpet. Listan är detaljerad, nästan ner på tandpetarnivå med viktuppgifter på det mesta.  Packning + vagn väger totalt 19 kilo och till detta ska läggas 1-5 kilo för vätska jag måste bära med mig. Helst hade jag sluppit min relativt tunga bärbara dator (1,5 kilo med laddare) och i stället haft en läsplatta. Då skulle vikten minska med cirka 1 kilo men webmaster avrådde eftersom det skulle bli problem med att lägga in bilder på bloggen.

Den nya baby joggern är aningen tyngre än den gamla men har å andra sidan lite större hjul. Jag tror den nya vagnen blir toppen. In i det sista har jag tvekat om jag ska ha sufflett och regnskydd på. Möjligen blir kärran mer aerodynamisk men funkar inte grejerna kastar jag dem, det gick ju bra utan regnskydden förra gången (fast datorhaveriet var ju inte så roligt).

Ett litet problem är att packa vagnen så att den inte går sönder under flygtransporten. Dessbättre har jag kvar den gamla kartongen, som nu får kastas vid starten. Den övriga utrustningen lägger jag för säkerhets skull i en stor resväska, även den kastas vid framkomsten.

Så här några dagar före start känns allt bra. Sista träningspasset hemma springs på fredag och då stannar veckodosen på cirka 10 mil, man ska ju vara utvilad. Väderrapporten för Seaside säger +8 grader och regn under startdagen, måndagen den 19 mars klockan 10 amerikansk tid. Jag hoppas få iväg en rapport strax efter start. Räknar jag rätt skulle det innebära något på bloggen vid 21-tiden måndag kväll.

Keep on running!