Ett av de få husen jag såg på den drygt fem mil långa motorvägssträckan mellan Snowville och Tremonton i Utah. Jag är på ca 1 600 meters höjd.

Dagen började inte så bra- jag råkade bränna upp min löparmössa på motellet. Men efter att ha skaffat en keps på macken i Snowville rullade det på riktigt bra de 55 km i ödemarken till Tremonton.

Motellet i Snowville var ett av de sämsta jag legat på. Att strömmen gick stup i kvarten kan man inte lasta motellet för, strömavbrott är ganska vanligt på landsorten. Men att få ett rum för rökare var inte trevligt. Inte heller att väggarna var lövtunna, en schäfer i grannrummet morrade så fort jag rörde mig. Värst var ändå att det inte fanns någon värme.

Min enda värmekälla var en bordslampa. Och på denna försökte jag torka mina tvättade kläder. Resultatet blev att joggingmössan smälte! Nu har jag en sån där fånig keps som alla amerikanska män över 60 på landsorten bär. Jag smälter så att säga in i miljön.

Här vill jag inte campa.                         Luncpaus med fånkepsen på.

Nu känns det verkligen som jag kommit en bra bit på vägen. Jag har gjort en fjärdedel av hela distansen. Värsta passagen återstår dock; Wyoming men även Appalacherna kan bli besvärliga.

Och för att inte tala om Utah! Det är nämligen inte säkert att jag får springa på motorvägen. Idag blev jag stoppad av en vägarbetare som påstod att fotgängare inte får vara på interste i Utah. Reglerna är dock luddiga, när det inte finns andra vägar i närheten är det ok. Jag tänker inte fråga myndigheterna med risk för att få nej. Jag springer på men det kan bli problem om rutten måste läggas om.

Dagens löpning, 55 km till Tremonton, gick lätt trots att två bergspass skulle besegras. Men idag hade jag hjälp av medvinden. Morgondagen till Brigham City blir rekordkort, 33 km. Kanske hamnar jag i kurran och då blir det ingen rapport.

Tremonton, Utah, har drygt 7 000 invånare, Här i Bear River Valley känner jag mig hemma. Notera de höga snöklädda bergen i bakgrunden..

Keep on running!

Glädjehopp vid delstatsskylten. Det regnade (saltregn) och blåste förskräckligt.

Herregud, det här går ju bättre än väntat. Idag onsdag korsade jag gränsen till Utah, en stat jag aldrig vari i.

Igår 61 km, idag 62. Jag befinner mig i Snowville, en liten stad i Utah. Jag har verkligen fått kämpa mig fram. Motvinden har varit mycket besvärlig, dessutom är det backigt.

Jag har tagit in på ett väldigt enkelt motell, strömavbrott hela tiden så rapporten blir kort. Lite läskigt här i Utah med döda salt Lake i närheten. Blåsten och regnet gjorde att jag och kärran blev vitprickiga av salt.

-Det blir värre för varje år. Bilarna rostar, åkrarna förstörs, berättade servetrisen på Ranch House Diner.

1 685 meter enligt skylten. Det är högsta höjden hittills. Min GPS visade på 1 684 meter så den kan jag tydligen lita på.

I morgon Tremont. Kan också bli långt och besvärligt eftersom det är ren ödemark hela vägen. Bara jag inte blir lika väck som pojken som arbetade extra på motellet här. Han jobbar på svenska Autoliv, som har en fabrik några mil utanför Snowville. Jag frågade honom om han visste från vilket land Autoliv kommer.

-Schweiz!

Keep on running!

Bröderna Jordan (17) och Jacob Knud Fridal (15) hjälper föräldrarna någon timma på morgonen att sköta  bensinstationen, som ligger i rena ödemarken. Bröderna är mormoner och får skolundervisning i hemmet.

Jo, sköldpddan räddade mig! Utmattad i den hårda motvinden nådde jag strax före stängningsdags Sinclairstationen. Där blev jag väl omhändertagen av en mormonfamilj fast natten blev svår.

Nej, någon logi lyckades jag inte ordna så det blev till att campa utanför bensinstationen. Inget vidare efter 61 km löpning, min troligen hårdasrte dag. Natten längs den någorlunda varma bensinstationsväggen blev orolig. Polisen kunde komma och inspektera, förvarande mackägaren. Nu kom inte polisen, däremot en långtrdarchaufför som började testköra motorn klockan sex morgonen. Och när jag vaknade för gott upptäckte jag att jag hade fågelskit i ansiktet, på sovsäcksfodralet, ja på allt. Jag kollade inte att en massa gråsparvar höll till strax ovanför mig.

Stormvarning.                                      Kämpar i blåsten

Jag gav mig sjutton på att inte nedslås. Efter kaffe, mackor och diverse godis var humöret på topp igen. Det kan jag tacka dom trevliga bröderna Jordan och Jacob för. Riktiga spjuvrar, om man så säger. På golvet hade de limmat fast ett mynt och jag blev naturligtvis lurad. Och på disken sålde de skallerormsägg, även här ökte jag på en blåsning. När jag öppnade påsen fick jag en smärre chock, ett ljud liknande enskallerorm hördes.

Bröderna är mormoner och bor med sina föräldrar i rena ödemarken i en liten by uppe i bergen. Det är sex mil till närmaste stad, Burley i Idaho eller Snowville i Utah. Pojkarna visade sig synnerligen intressanta och den gamle journalisten i  mig gick igång och jag bombarderade dem med frågor om allt mellan himmel och jord.

Jacob, 15, berättade att de inte går i någon vanlig skola men att det inte berodde på de långa avstånden. Skolbuss finns.

-Vi har undervisning i hemmet, online-undervisning men också vanliga skolböcker. Det är mycket bättre och dessutom två timmar kortare skoldag än alla andra. Då hinner vi hjälpa föräldrarna på bensinstationen. Och så går vi i bibelskola någon timma ett par dagar i veckan.

Hjälper era föräldrar till med undervisningen?

-Nej, men våra barn kommer vi att undervisa.

Har ni några kompisar?

-Ja, flera. Det är inte så isolerat här som du kanske tror.

Jacob berättar att hans dröm är att bli författare. Han har redan skrivit en bok men vad den handlar om vill han inte avslöja. Han har också komponerat några låtar. Storebror Jordan vill studera till ingenjör men då måste han flytta.

Och så frågar dom mig en massa, bland annat om jag läst Mormons bok, Bokens centrala budskap om Kristus är att alla människor genom omvändelse och tro på Jesu Kristi föroning blir lyckliga. Mitt nekande svar verkar inte förvåna dem. Att dom verkar  lyckliga, förvånar inte heller mig.

Keep on running!

En skalp. Har Volvos värsta konkurrent i Nordamerika, Mercedesägda Freightliner, problem? Den här tappade skylten hittade jag idag längs motorvägen. Volvo är fyra på USA-marknaden med en marknadsandel på 17 procent på tunga lastbilar- mina trafikräkningar visade sig alltså riktiga!

En liverapport mot okänt mål. Jag har stannat till på ett truckstop 14 km öster om Burely. Plötsligt inser jag att en dinosaur kan bli min räddning igen!

Förvirrande? Ni som följde mitt senaste coast to coast minns kanske att jag nästan höll på att förfrysa fingrarna i Montana. Vantarna var blöta men på en Sinclairstation (mackkedjan med en dinosaur som symbol) fick jag handvärmare att stoppa i vantarna och vips kunde färden fortsätta.

I min ursprungliga plan var meningen att jag skulle campa utanför en Sinclairstaion längs motorvägen utanför Malta. Alltid något, jag skulle i alla fall få mat, lite värme och en toalett innan macken stängde. Men på min färd österut har jag hört att stationen bommat igen vilket grusade planerna. Macken har myckjet riktigt varit stängd men har nyligen öppnat igen. Detta fick jag precis höra av en "Maltes", så jag är nu helt säker på att jag har en tillflyktsort.

Goda nyheter med andra ord. Och kanske händer något nytt och trevligt när jag träffar sköldpaddan framåt kvällen. Drygt en mara kvar att springa.

Keep on running!

Lunchstopp i Hazelton, Idaho. Spaggeti och köttfärssås var prima löparmat.

Jag blev ombedd att berätta om hur en vanlig dag "på jobbet" kan se ut. Här en kort redogörelse i kronologisk ordning.

07.00 Vaknar. Äter frukost antingen på motellet, på stan eller egen mat på rummet. Lassar in så mycket som möjligt. Ragnars engelska text läggs in på bloggen.

09.00 Ger mig av. Är dagen oviss eller ovanligt lång blir det tidigare start.

11.00  Fikastopp om det är möjligt

14.00 Lunch, helst på restaurang, annars i det fria. Idealet är om matstoppet går att lägga in efter halva distansen.

17.00-20.00 Anländer till motellet. Ofta har har jag på nätet bokat rummet kvällen innan. Det första jag gör vid framkomsten är att äta en rejäl middag.

20.00-01.30  "Fritid". Tvätt av kläder, bad, planering inför morgondagen, koll av utrustning, bloggande, tidningsläsning på nätet och ibland tv-tittande (hinner ofta inte se på tv) samt laddning av en massa elektriska prylar.

__

Dagens löpning från Jerome till Burley blev 63 km. Fortfarande motvind men nu inte så stark. Dagen blev relativt händelselös vilket egentligen bara är bra. För att få lunch tvingades jag göra en omväg på kanske en halvmil till Hazelton men det var det värt. Värmen håller i sig, svettades mycket men vågade inte ta på mig kortbyxor eller kortärmad tröja.

Här några bilder från dagens löpning.

Visdomsord på café,Hazelton.             Här river man inte husen, billigast så.

Infrastruktur i förfall.                             Gräset bränns i dikesrenarna.

Imorgon är det troligen tyst på bloggen eftersom jag går in i cyberskugga. Dagen kan bli mycket besvärlig, har inte fått logi. På ren chansning styr jag kärran mot Malta, ett samhälle med knappt 200 invånare. Vågar någon ta emot luffaren i sitt hem eller ska han frysa i ödemarken?

Keep on running!

Huvudgatan South Idaho Street i Wendell ligger helt öde.Var är alla människor?

När jag idag  på påskdagen rullar in i Wendell med 2 300 invånare möts jag av en helt öde stad. Klockan är runt 12 och jag tänker ta lunch efter cirka 21 kilometers löpning.

Jag har mina aningar om vart befolkningen flytt. Det är ju söndag och då går amerikanen i kyrkan. Jag tror dock inte Wendell utmärker sig för någon extrem religiositet utan det är så här det är i det flesta amerikanska småstäder på söndagarna.

Här var det fullt med bilar . . .             och även utanför denna kyrka.

Jag har flera gånger tänkt att delta i en gudstjänst men det har aldrig riktigt passat. Och även om jag tar på mig finaste joggingjackan smälter jag nog inte riktigt in i miljön. Men under mitt löp Chicago- New Orleans blev det ett kyrkobesök, faktiskt riktigt intressant att se skillnaderna mellan en amerikansk och en svensk gudstjänst.

En väldigt trevlig sed man har här är att betala restaurangnotan för en främling man uppskattar. min lunch i Wendell betalades av tre medelålders kvinnor. Det enda jag gjorde var att jag höll upp dörren för damerna och svarade på några korta frågor om vad jag var för filur.

-Damen där borta har betalt för dig, sa servetrisen när jag reste mig efter att ha smort kråset med några goda kycklingbröst.

Jag gick över till kvinnorna och det blev ett givande samtal. Det som verkar intressera amerikanen är den svenska välfärdspolitiken och i synnerhet vår "gratis" sjukvård.

-Men det har väl blivit bra också i USA när Obama tagit över? försökte jag.

Men nej, det hade det inte. Sjukvårdsreformen verkar -ännu inte ha genomförts om jag nu förstod saken rätt.

Hundar i baksätet på bil i Wendell.      Middag i torftig mackmiljö ,Jerome.

Dagens distans blev 52 km från Hagerman till Days Inn i Jerome  ( 68 dollar och 69 cent). Motvinden var ganska besvärlig även idag men nu har värmen kommit. Vintertajtsen hasades upp och jag drog också upp den långärmade löpartröjan. Resultatet blev att jag fick lite indianfärg, måste tänka på att ta solkräm.

Jag tycker löpningen går riktigt bra och jag har inte ont någonstans (skulle väl vara solbrännan i så fall). Förklaringen till att det går så bra tror kan vara följande:

# Jag ger mig av tidigare på mornarna (aldrig senare än 09) och känner mig då inte så jäktad under dagen.

# Byter numera skor mitt under löpet. Jag börjar med att springa 20-30 km i "barfotaskor" (Nike Free) och tar sedan på Brooks Adrenaline (har två par Brooks med och skiftar också dessa)

# Rutinen spelar kanske också en viss roll, känner mig helt enkelt lite säkrare.

# Tekniken har fungerat

Morgondagen till Burley blir lång, drygt 6 mil efersom jag tvingas göra en avstickare för lunch. Och tisdagen kan bli en rysare, motell saknas. Men det löser sig säkert.

Keep on running!

Cowboys. Gene Shaw samt Roger och Kelly Jeardings äter sen lunch på Ox-Bow Café i Bliss, Idaho efter att ha släppt ut korna på grönbete.

Det är bara pistolerna som fattas. Annars är det som i Västernfilmerna- här på landsbygden i Idaho ser jag riktiga cowboys i bredbrättade hattar och med sporrar på stövlarna.

Efter drygt tre mils motorvägslöpning i hård motvind tar jag lunchpaus i samhället Bliss, som har 300 invånare och ligger längs Old Highway 30 i södra Idaho. Interstate och Snake River är inte långt borta. Bliss har inte mindre än två motell, ett par restauranger och två bensinstationer. Men samhället verkar ha haft sin storhetstid, mycket är förfallet.

-Förr reste folk hit från när och fjärran för att äta, berättar servertrisen på Ox-Bow Cafe och vill att jag köper ett vykort föreställande Bliss by night.

Jag är för tillfället enda matgästen och har beställt in en jättestor biffstek. Då slås dörrarna upp och in stiger två vuxna cowboys och en lillcowboy i blåjeans, bredbrättade hattar och stövlar med sporrar på. De kom inte ridande på hästar utan med en bil dragande en stor boskapsvagn.

Trion verkar inte särskilt trakterad av mitt intresse för cowboys.

-Har ni inga sådana i Sweden? undrar Kelly Jeardings.

Han berättar lite motvilligt att han har 500 kor på sin ranch, inte myckeet, och att dom idag varit och släppt ut korna på bete. Betet är i år prima. Sen blir det inte mera sagt. Jo, hans pojk säger att han tycker det är roligt. att rida. Sedan vill dom vara ifred men jag hinner sticka åt dom ett visitkort och Kelly säger att han ska kolla min blogg.

För fem år sedan åt jag också på Ox-Bow Cafe. Då kryllade det av folk här och jag minns att jag beställde in en kötträtt som dock visade sig vara en fiskrätt. Att som jag just nu gör, rullar i gamla hjulspår, är väldigt trevligt. Det har sina poänger att känna igen sig.

 Jag kände mig välkommen.                 Här vågade jag mig inte in.

Dagens löpning mellan Glenns Ferry och Hagerman blev totalt 47 km. Imorgon bär det av till Jerome utanför Twin Falls. Det går undan, snart är Idaho också avklarat och jag har gjort 20 procent av hela distansen.

Keep on running!

Jack Anderson, 69, var en gång chef för den stora chipsfabriken i Glenns Ferry, Idaho. Nu vill han sälja sin kombinerade bensinstation, butik och café men inga köpare finns. Ska jag slå till?

För 169 000 dollar kan jag bli ägare till en bensinstation i det lilla samhället Hammett i Idaho. Problemet är bara att det numera rullar så få bilar på Old Highway 30 sedan motorvägen I84 byggdes i slutet på 60-talet.

Jag älskar de amerikanska landsortshålorna. Och alla dessa underbara männsikor som bor där. Som löpare från Sverige är det hur lätt som helst att få kontakt med dem. Jag skulle kunna skriva mängder av reportage om livet på den amerikanska landsbygden, något vi inte får läsa så ofta om i de svenska tidningarna. Men nu är jag bara löpare, inte tidningsmannen som måste jobba för brödfödan.

Jag stannade idag till i samhället Hammett på min väg från Mountain Home till Glenns Ferry. I Hammett kan det bo högst 100 själar men där finns en liten bensinstation med tillhörande café och butik. Motellet las ner på 70-talet men skylten sitter fortfarande uppe.

Macken ägs av Jack Anderson, som bor i King Hill några mil härifrån. Jack visar sig vara en riktig mångsysslare, på 80-talet var han chef för den stora chipsfabriken i Glenns Ferry. Fabriken levererade till Pringles och hade som mest 280 anställda. Sedan köptes fabriken upp av konkurrenten North American Foods för att sean läggas ner- ett dråpslag för Glenns Ferry vars befolkning minskade med 20 procent.

Jack startade då en farm med bisonoxar, köttet torkades för att bli "godis" till friluftsfolket. Numera är bisonoxarna utbytta mot vanliga kor. Han köpte också en restaurang i Glenns Ferry och så macken i Hammnett, det senare verkar vara ett misstag.

-Jag har haft ett par köpare på gång men alla har hoppat av, bankerna ger inga lån. Kanske är du intresserad, skrattar han, och berättar att priset för hela klabbet är 169 000 dollar.

När jag sitter där på caféet, tittar ut genom fönstret, äter en macka och dricker min chokladmjölk och kaffe ser jag en och annan bil stanna till. Men kundtillströmningen är för dålig. Så det blir ingen affär.

På väg mot Hammett. Observera hunden som springer över vägen. Bergen ser märkliga ut med sina platta toppar.

Idag lämnade jag motorvägen och sprang på Old Highway 30 som löper parallellt med I86 och slapp därmed trafiken. Medvinden var fortsatt stark och de 47 km till Glenns Ferry gick snabbt. Även den här sträckan har jag sprungit tidigare, minnena bubblar upp men macken har jag förträngt. Motellet i Glenns Ferry, som jag 2007 ratade eftersom det inte hade internet, kommer jag däremot ihåg och ägaren av Redford Motel minns också mig. Eftersom motellet idag har internet tog jag in där. Jag fick ett bra rum till fyndpriset 40 dollar. Ibland lönar det sig att vara en udda figur. Imorgon bär det av till Hagerman.

Keep on running!