Vallentuna FK har börjat springa långpass på söndagarna. Premiären på 15 km lockade sex män och en kvinna. Nästa söndag, 23 januari, springer vi 15-20 km och startar klockan 09.00 från Vallentuna IP. Häng med och prova på!

Ju fler träningsmil desto bättre? Ja,  det stämmer för de flesta långdistanslöpare. Risken för kronisk öveträning finns alltid men själv känner jag ingen på motions- eller motionselitnivå som passerat gränsen.

Löpartidningarna framhåller ofta långpassen som nyckelpassen för en långdistanslöpare. Där håller jag helt med. Men när tidningarna talar om de snabba och enkla lösningarna är jag tveksam. Det finns inga "quick fix" i träningen- ska du bli bra på långdistans tar det tid och kräver dessutom en massa mil.

Lite hårdraget; ju fler mil desto bättre tid på maraton eller halvmaraton. Svenska maratoneliten tränar naturligtvis mycket men inga kopiösa mängder. Resultaten blir också därefter- ifjol var bara en svensk under 2.20 (Lars Johansson, 2.17) mot 402 kenyaner.

Anders Szalkais mesta mängdvecka ifjol uppgick till 17mil, min till ca 40. Bilden från Bosön i februari ifjol då Anders tränade korta och snabba intervaller, något som jag knappt springer.

Hur mycket springer då svenskarna? Jag har kollat en handfull topplöpares bloggar och det visar sig att Sverigeettan Lars Johansson sprang 20 mil första veckan i januari i år. Men ofta ligger träningsmängderna på lägre nivåer. Sverigefemman Kristian Algers (2.23) skriver att han ifjol gjorde 15 mil i veckan. Anders Szalkai, 12:a ifjol på 2.26, låg fram till november och blodproppen i vaden på knappt 12 mil i veckan. Isabellah Andersson är kanske den som tränar mest av alla, exakt hur mycket framgår dock inte av bloggen. Hennes långpass kan vara riktigt långa, men också snabba- 38 km på 3 timmar.

För många satsande motionärer är 3 timmar på maran en dröm. Allt färre uppfyller den och förklaringen är enkel; man har för lite mängdträning och för få långpass. Men egentligen behövs det inte särskilt många mil i veckan för en man under 40 år att gå under 3 timmar. Det kan räcka med 5-6 mil i veckan något eller några år.

Själv hade jag ingen som helst idrottsbakgrund men var nära att som 35-åring redan första året passera gränsen. Jag hade då tränat cirka 5 mil i veckan. Det behövdes dock fyra år med träningsmängder på 250-300 mil per år, alltså 5-6 mil i veckan, innan jag var under 3 timmar (2.57 i Hudiksvall år 1985). Jag kan inte minnas att jag upplevde tiden som jobbig. Jag visste inget om träning, joggade 4-5 dagar i veckan och sprang knappt ett enda så kallat kvalitetspass, däremot alltid något långpass.

Sedan dess har träningsmängderna ökat- och resultaten dalat! Det första får förklaras av att löpningen blivit roligare och en allt viktigare del av livet, det andra av stigande ålder. Några toppresultat har dock inte nåtts även om jag under senare år avancerat i mina åldersklasser. Lite lustigt är att jag med mina 16,7 mil i snitt ifjol sprang mer eller lika mycket som den svenska maratoneliten. Under coast to coast löpet handlade det om minst 35 mil i veckan, doser som topplöparna i Sverige inte är i närheten av. Skillnaden är dock enorm, de springer med en helt annan intensitet, är unga och har talang. Ungefär som att jämföra en Porsche med Scania lastbil.

Keep on running!

"Gamle man, du ska nog slå mig när jag är 80 år". Det sa inte Miles Fleetwood men det kändes nästan så efter att ha fått stryk av den sju år äldre topplöparen från Uppsala LK.

Det gick bra för min träningsklubb Vallentuna i dagens Bore Cup. Men själv blev jag slagen av en löpare i 70-årsklassen!

Ja, ska man skratta eller gråta? Skratta tror jag, för det var inte vilken veteran som helst som spöade mig. Miles Fleetwood var namnet, en av Sveriges bästa vetranlöpare genom tiderna med en mängd Sverigerekord de senaste 20 åren, såväl  inom- som utomhus på allt från 800 meter till halvmaraton samt flera internationella framgångar.

Miles fyller 70 år den 19 januari varför en massa 70-årsrekord nu är i fara. I M65 har han utomhusrekorden på I mile, 2 000 m, 3 000 m och halvmaraton.

Dagens deltävling i Bore Cup gick i Östhammar och mätte 7,72 km, två varv på packat och nygrusat snöunderlag (tack Östhammars kommun för den fina servicen !). Själv hade jag tränat bra men taktiken att direkt ta ledning i gubbklassen fick omprövas omedelbart- min "värste" motståndare, Kjell Björk från Gävleklubben Hemlingby LK stack iväg direkt och behöll sedan avståndet. Jag klockades för 33.11, knappa halvminuten efter Kjell. Eftersom favoriten Alex Bonn  i M60 uteblev kunde jag knipa silvret och ligger nu i sammandraget tvåa.

Miles då? Han stack förbi redan på första varvet, jag bet mig fast men blev slagen med 9 sekunder. Det var lärorikt att ligga bakom denne Mästare. Miles tog det lugnt i uppförsbackarna, där brukar jag nog springa lite fortare, men hans taktik var smart; strax efter varje krön verkade det som han fick nya krafter och pinnade på bra utför. Förmodligen är det så man ska springa.

För Vallentuna var det en framgångsrik dag. "Som vanligt" vanns klassen Män av Lars Södergård (26.22) med Tomas Jennerstål som tvåa (26.47) och i Kvinnor segrade Josefine Werner (33.49). I lagtävlingen ligger nu Vallentuna på andra plats efter Hemlingby.

Deltävling tre är den 5 februari  i Gävle och då springer vi 10 km. Jag har en joker i bakfickan men det kortet spelas inte ut förrän det är försent för motståndarna. Vad tror du är på G?

Keep on running!

Som siste löpare stapplar jag i mål efter att ha sprungit ett varv i djupsnön på Vallentuna IP. Egentligen en skandalöst dålig prestation men lite kul var det ändå.

Det är alltid en som kommer sist på tävling. Idag var jag den personen.

Jag tror aldrig jag kommit sist i någon löpartävling. Men nu är jag också den erfarenheten rikare efter att min träningsklubb Vallentuna ikväll ordnat klubbmästerskap i snöpulslöpning 400 meter på Vallentuna IP, tillika på min födelsedag

Snön låg orörd och djup på löparbanorna när tiotalet klubbkompisar i bitande kyla radade upp sig på startlinjen, vi fick inte provlöpa banan innan och inte heller springa i varandras spår förrän på upploppet. Ingen tog väl den här tävlingen på blodigt allvar och tidtagningen fick vi sköta själva. Sällan har jag upplevt en så uppsluppen stämning före en start.

Jag visste hur jobbigt det skulle bli eftersom jag provsprungit i lössnö någon vecka innan. Men att jag skulle bli frånsprungen, ja totalt utklassad, kunde jag inte drömma om. Jag vågar knappt skriva vad mitt 400-metersvarv gick på (4.41). När segraren, Lars Södergård, sprang i mål  på 2.02 hade jag inte ens kommit halvvägs.  Jag gick flera gånger och trodde att jag ändå skulle greja en näst sista plats men Tommy Wallentin, född 1945 och tre år äldre än jag, kom som skjuten ur en kanon och sprang om mig i "spurten". 

Samtidigt är det lite komiskt hur fruktansvärt dålig man är på kortdistans. Mjölksyran kommer direkt. Förhoppningsvis går det bättre i Östhammar nu på lördag i Bore Cup. Sträckan är visserligen kort, 7,5 km, men mjölksyran ska inte komma förrän på upploppet, inte efter 50 meter.

Tävlingen är över. Spurtkanonen Tommy Wallentin i gul jacka till höger.

Keep on running!

Prick klockan 16 anländer jag som en av de första löparna till Slussen efter att ha varit ute i 7,5 timmar och sprungit sex mil i snömodden.

Sex mil i snömodden- jag klarade det! Men var det här så roligt, egentligen?

Jo, nog var det roligt, i alla fall efteråt. Men det var ett jäkla slit och jag sprang på maxkapacitet. För i dag var det inte lätt; överallt denna modd. Och även om det långa partier var packad snö så är det alltid jobbigt att springa långt på snöunderlag. Så sex mil idag kan säkert jämföras med sju mil en vanlig sommardag.

Ska du springa så här långt måste du vara smått galen. Vi var ett 40-tal galningar, entusiaster är kanske ett mer passande ord, som idag stack iväg från ett vintrigt och mörkt Slussen klockan 08.30. Temperaturen låg runt -5. Arrangemanget benämnt Årets första långpass leddes av ultralöparen Peter Lembke med fru Ulla. Liksom tidigare år konstaterade jag att det var förvånasvärt många kvinnor, ultralöpning verkar definitivt inte bara vara en kraftsport för karlakarlar.

Vi delades in i två grupper, en halvsnabb och en lite långsammare. Jag valde den första men så särskilt snabb var den kanske inte eftersom den fort splittrades i en utbrytarsektion bestående av en handfull erfarna ultralöpare, bland annat Johan Fridlund som sprungit stenhårda Western States (100 miles, 161 km).

Ni hör, gossar som är överlägsna mig. Jag tillhör inte ultrafacket och är dessutom en gubbe som om två dagar fyller 63. Därför var det lite optimistiskt när jag och 31-årige Ross Nugent efter 19 km och första depåstoppet i Sjöberg, Sollentuna, tog upp jakten på ledarna. Någon tävling var det ju absolut inte men taktiken var att försöka hinna ikapp för att inte hamna i ett ingenmansland.

Nog tyckte jag att unghingstarna där framme ökade tempot något när de hörde att Ross och jag närmade oss men väl upphunna var vi välkomna i gemenskapen och tempot drogs sedan ner. Sedan verkade Johan och Olof Mattiasson hålla igen- Olof trippade så lätt idag och pratade hela tiden. Mitt under löpningen fick han ett telefonsamtal men fortsatte ändå att springa obehindrat.

Tätgruppen några kilometrar innan Barkarby. Från vänster Johan Fridlund, Stefan Boman, Olof Mattiasson och barhuvade Ross Nugent.

I samlad trupp efter 32 km löpning dök vi svettiga in på Mc Donalds i Barkarby. Där fyllde vi på energidepåerna med härligt fet mat och sliskig dryck och på toaletten bytte vi våra svettiga tröjor och jackor för att sedan på stela ben ta oss vidare till nästa depåstopp i Hässelby Villastad där  Ulla nu för andra gången stod med bagageluckan öppen och bjöd oss på en massa härligheter som kaffe, buljong, chips, russin, pepparkakor med mera. Egentligen helt otroligt, paret ställer upp och bjuder oss på allt detta och betalt ville dom inte ha.

Sedan måste jag nog i ärlighetens namn säga att färden tillbaka till Slussen var mest ett utdraget lidande. Jag sprang ändå hela tiden, frånsett några kortare gångintervaller, men hade inte Johan och Olof tagit långlunch på Mc Donalds vid Brommaplan hade jag aldrig kommit ikapp dem.

Med sex mil idag kan jag summera veckans distans till nära 15 mil. Som i fornstora dar!

Keep on running!