Längs Rehn i Düsseldorf finns fina löpstigar. I bakgrunden Oberkasseler Brücke.

Nej, det blev ingen mara för mig i helgen i Düsseldorf. Jag är fortfarande halvskadad och då är det ingen idé att tävla.

Vad gör man när man anmält sig till en tävling, köpt biljett och bokat hotell men kan inte ställa upp på grund av skada? Ett tag tänkte jag strunta i att åka ner till Düsseldorf men ändrade mig i sista stund. I stället för maran blev det en skön joggingtur på 16 km längs Rehn. Och i morgon blir det en runda till.

Trots att jag vilat ganska mycket de senaste veckorna är jag inte helt ok. Jag kan visserligen springa, ganska långt till och med, men inte med någon fart även om jag just nu springer fortare än pråmarna motsröms Rehn. Tävlandet är dock bara att glömma. Det är högst osäkert om det blir någon start i Gbg Varvet om två veckor. Även Sthlm Marathon är i fara.

Nattsvart? Nej, faktiskt inte. Så länge jag springer lever jag. Och nog ska det bli någon mara i år, även om jag måste  gå runt. Jag har sprungit minst en mara varje år 27 år i rad. En sådan svit bryter man inte.

Denna vecka drygt 10 mil.

Keep on running!

"Kjelle" (Kjell Svensson) filmar mig på Västerbron. Svenska Dagbladet gör en satsning på webben inför Stockholm Marathon. Foto: Lars Pehrsson, SvD

Det är Torsgatan, inte Västerbron, som är det värsta partiet på Stockholm Marathon. Västerbrons farlighet är en myt, bron är inte så hemsk om du springer både långsamt uppför och nerför.

I veckan gjorde jag ett kul jobb för tidningen. Webbredaktionen gör en satsning inför Sthlm M, filmar hela banan och på några strategiska ställen ger jag mina personliga kommentarer och lite löpartips. Nog var det betydligt roligare att vara ute på banan än att sitta inne på redaktionen denna soliga dag och skriva om finanskrisen och annat elände.

Om cirka en vecka ska materialet ligga ute på SvD-webben. Många av mina tips handlar om att ta det lugnt. Men det gäller inte när du passerat Odenplan på andra varvet. Då ger du järnet och jag berättar om hur du kan få nya krafter.

Nya krafter är något jag annars själv trängtar efter. Den lilla löpning jag ägnat mig åt i veckan har gått tungt och i lördags gjorde det enda rätta, ställde in deltagandet i Kungsbackaloppet. Starten i Düsseldorf Marathon känns just nu mycket oviss.

Keep on running!

Intervallöpning längs Brunnsviken där Bellman står staty. Men det är inte på lätta vingar jag svävar.

Fjäriln vingad syns på Haga, skaldade Carl Michael Bellman 1791. I söndags sprang jag förbi den plats där Bellman står staty. Frågan är om inte dagens suput skulle ha sprungit om mig, för nu har jag problem.

Sliten skrev jag i senaste inlägget. Viloveckan har inte gjort mig piggare. Jag lider av piriformis syndrom (ont i rumpan), känningar jag kanske haft i tio år och som kommer och går och som just nu är rätt besvärliga. Vi löpare är vana vid att ha lite ont här och där och allt går över i sinom tid men att ha ont nu när tävlingssäsongen startarär inte roligt.

Visst, jag springer men det är inte med full kraft. Nästa helg väntar Kungsbackaloppet, en halvmara, och det är inte säkert jag ställer upp. Och veckan därpå är det Düsseldorf Marathon, ett lopp jag verkligen sett fram emot.

För att försöka få upp tempot lite ägnades helgens övningar åt intervallöpning. Jag är dålig på det där med intervaller och ogillar särskilt att springa på bana. Istället blev det löpning på mjuka promenadvägar längs Brunnsviken och Stora Skuggan. Målet var att springa 10x4 minuter och med 2 minuters vila emellan. Jag klarade uppgiften men det gick inte särskilt fort och jag gick, inte joggade mellan intervallerna. Jag känner att jag inte alls är i slag, det enda trösterika var väl att de sista intervallerna kändes lättare än de första och att värken i rumpan var uthärdlig.

Nu väntar ännu en lugn träningsvecka med mycket streching av sätesmusklerna. Har på You Tube kollat ett antal olika stretchövningar.

Denna vecka 82 km

Keep on running!

På långpromenad med min dotters hund Aika i Kristeneberg. Vad tror du det är för ras på jycken?

Just nu känner jag mig rätt sliten. Därför passade jag på att lägga in en lätt vecka med en del promenader.

Förra veckan frånsprungen av löparkompisarna i Enskede. Denna vecka en promenadvecka med ynka 5-6 mil löpning. Hur djupt ska jag sjunka?

Jag har svårt  att ta pauser, kutar på ungefär lika mycket året runt. Det är egentligen bara sjukdom och skada som sätter stopp. Men eftetrsom det gått så trögt den senaste tiden drar jag nu ner rejält på träningen.

Eftersom en halvmara väntar om två veckor och en mara om tre gäller det att försöka få upp hastigheten genom att springa en del intervaller, backe och snabbdistans. Inte min likör, dessutom är jag lite sent ute. Men att knappt träna alls är kanske bästa träningen för mig just nu?

Att sitta still dessa vackra dagar går inte. På långfredagen blev det en tvåtimmarspromenad med Aika. Tänk vad mycket mer man ser när man promenerar jämfört med när man springer. Och tänk vad mycket cyklisterna missar för att inte tala om bilisterna.

Keep on running or walking!

Släpp löparna loss det är vår! Tajtsen av och kortbyxorna på. Bilden från Nackareservatet efter 4 km löpning från Enskede IP.

Det är alltid lite speciellt första dan på året när man kan springa barbent och i kortärmat. Vi löpare är då som kor på grönbete. Fast själv kunde jag lika gärna stannat kvar i stallet.

Jag märkte det redan från start: det gick alldeles för fort i gruppen och jag skulle inte klara att springa de planerade 25-30 km runt Flaten. Ändå hade det utlovats "lugnt tempo" och vi sprang säkert inte fortare än 5 minuter/km.

Vi hade samlats fyra duktiga löpare utanför Enskede IP denna underbart vackra lörag. Som vanligt ledde Uhlie Evertsson truppen och med den här gången var Lars Degerheim, Sveriges kanske bäste långdistansare i 60-årsklassen. Han ska förresten springa Boston Marathon nu i vår, ett lopp jag själv längtar att få springa någon gång. Det var ju där allt började- du har väl läst löparlegenden James F Fixx underbara skildring av banan med mytomspunna Heart Break Hill?

Själv hade jag mitt eget lilla privata Heart Break Hill. Jag är inte i form, har lite småont här och där och blev snart frånsprungen trots det "lugna tempot". Eftersom jag är en vädelös orienterare var det meningslöst att försökaskugga den undflyende gruppen. Jag orienterade mig i stället efter solen, hade den i ansiktet hela tiden och hamnade efter cirka 25-kilometers löpning i Handen där det blev pendeltåget hem.

Denna vecka 144 km.

Keep on running!

Gruppen springer ifrån mig. Längst bak ses Anders Hult som kollar vart jag tagit vägen. Framför oss ligger den branta backen upp till Djursjukhuset i Bagarmossen.

Gångbron över Karlberg och i bakgrunden Karlbergs slott. Min dagliga löptur på sex kilometer  till jobbet har precis startat. Här på gångbron kan det vara fruktansvärt halt när det är underkylt.

Varenda dag, år ut och år in, har jag sprungit till mitt arbete. Bättre löpsträcka kan jag knappt ha; vackra omgivningar, bilfritt och bitvis grusunderlag.

Jag har sagt det förr; har du möjlighet ska du springa till jobbet. Det är egentligen enda sättet att att få ihop många mil utan att inkräkta på fritiden. Dessutom är du pigg när du kommer fram och själv är jag garanterat den mest nyduschade på jobbet. Men att vara så extrem som jag att varje dag springa till och från arbetet och dessutom ofta hem för att äta lunch behöver du ju inte vara. Det ger tre duchningar om dan och många, många mil (jag tar i regel omvägar).

Vid Karlbergskanalen springer jag förbi ett koloniområde. Här är underbart sommartid- båtar som puttrar i kanalen, pilträd som hänger ner i vattnet och så dofterna med kaffe och frukt från trädgårdarna och fernissan från båtuppläggningsplatsen intill.

Kanske har jag en av de vackraste löpträckorna man kan ha i Stockholm? Min tur förbi Karlbergs slott, Ekelundsbron, Karlbergskanalen, Barnhusviken, Barnhusbron, Norra Bantorget, Norra Latin och in på smågatorna i Klara- nej, den sträckan tröttnar jag aldrig på. För en löpare är hårt packat grus det absolut bästa underlaget och det är precis vad som bjuds på här längs joggingautostradan på Kungsholmssidan. Det är nog bara längs Årstaviken du kan finna fler joggare än just här.

Norra Bantorget och Mäster Palm. Här passerar jag i regel fyra gånger om dagen. Jag har precis lämnat Västmannagatan snett upp till höger.Ofta springer jag genvägen på urtrista och trafkfarliga Torsgatan, som löper till vänster i bild .

Framme på jobbet, duschad och klar. Svenska Dagbladets redaktion ligger på Mäster Samuelsgatan bakom Åhléns. Tidningen planerar att flytta men oavsett vart SvD flyttar kommer jag att springa till jobbet.

Denna vecka 145 km.

Keep on running!

Jag springer ensam i Lill Janskogen. I bakgrunden Ugglevikskällan.

Det skulle bli en dag för mig själv på Djurgården. Men plötsligt befinner jag mig mitt i en löpargrupp på uppåt 50 personer.

Hört tals om Team Stockholm Marathon? Det är ett gäng på hundratals löpare som varje söndag tillsammans med ledare samlas på Stadion för att ta ett långpass som förberedelse inför Sthlm Marathon. Av en ren händelse råkar jag idag under mitt eget långpass slinka in på Stadion.

Team Stockholm Marathon samlas  i olika grupper inne på Stadion. Själv ramlade jag in som snyltgäst  i 3.30-gruppen (inte löphastigheten utan de som hoppas göra maran på under 3.30).

Plötsligt befinner jag mig  i en löpargrupp på kanske 50 personer. Stämningen är uppåt och mycket påminner om förra helgens löpning i Göteborg då jag sprang Gbg Varvets ursprungliga bana från 1980 med 200 andra löpare. De här har dock betalat en slant så jag känner mig lite som en snyltgäst. Men en av ledarna, Thomas Melén, tycker det är helt OK att jag hänger på.

Thomas Melén, en av ledarna i Team Stockholm Marathon. Han peppade och höll ordning på gruppen. Bilden från Haga Norra med kontorshusen i Solna i bakgrunden.

Vi tar en slingrande tur ut på Djurgården och tempot ligger på cirka 5,15 minuter per kilometer, alltså pratvänligt men betydligt snabbare än i Göteborg. Många verkar känna varandra och jag ligger mitt i gruppen och "smyglyssnar" på snacket. Jag förstår att det även här är rätt många blåbär och att det blir svårt för dem att nå en tid under 3.30. Men är det inte så vi fungerar- innerst inne vet vi att vi att vi kanske klarar 4 timmar men inte vill man då springa i 4-timmarsgruppen utan väljer 3.30?

Djurgården och Kaknästornet. Exemplariskt ligger löparna nära vägkanten och ledarna i de gula västarna fångar in eventuella får som förirrar sig i skocken.

Det som slår mig är hur exemplariskt det hela är organiserat. En massa ledare i gula västar håller ihop gruppen, vi stannar vid trafikljus, vi är inte fler än två i bredd, när vi möter någraryttare på  förskrämda hästar passerar vi dem gående och när det dyker upp olika hinder sträcker vi upp armen för att varna bakomvarande. Själv blir jag tillsagd när jag springer för nära löparen framför mig. Samtidigt peppar ledarna och ger lite löptips. I backen vid Linvävartorpet i Haga Parken ropar en av kvinnovästarna:

-Härligt! Korta steget, blicken rakt fram, pendla med armarna och räta på ryggen!

Och visst var det en härlig tur. Löparna i Team Stockholm fick 25 km denna dag, för egen del blev det lite längre. Synd bara att jag själv just nu är i dålig form.

Denna vecka 123 km

Keep on running!

Klart för start. Jimmy Wikholm (keps) ger oss några korta instruktioner innan truppen sticker iväg från Heden prick klockan 08.00.

Det blev rena nostalgitrippen för mig idag. Minnena bubblade fram när jag i glada löpares lag  på barndomens gator i Göteborg sprang den första Göteborgs Varvs-banan från 1980.

Jag älskar galna löparupptåg. Det var därför givet att åka ner till Göteborg när jag på nätet läste om några entusiaster som tänkte springa den första Varvet-banan. Vi blev cirka 200 som i ett gråmulet Göteborg  stack iväg från Heden, platsen där Varvet en gång startade för att senare flytta till Slottsskogsvallen.

Mina löparkompisar i  Majornas IK strax före start. Berndt Hallberg, "Hällsviksexpressen" i gul väst till vänster och intill ordföranden Lennart Bengtsson (svart löparjacka). Lennart har sprungit alla Gbg Varven.

Flera ärrade veteraner men också många blåbär som aldrig sprungit en halvmara  fanns med  i vår tropp. Stämningen var härlig och det skrattades och snackades hela tiden. Vårt lugna tempo (6.10 minuter per kilomter) medgav det.

Vi låg packade som sillar, ungefär som på riktiga Varvet, och det blev riktigt svettigt trots att tempen  låg på några grader. Det måste ha sett ganska mäktigt ut där vi drog fram på Göteborgs trottoarer. Dessbättre var få ute så vi orsakade ingen panik i trafiken.

Linnégatan. Vi höll ihop truppen bra och ingen blev efter. Vi mötte förvånansvärt få fotgängare. Eller var det kanske vi som skrämde iväg dem?

Väl inne i Slottsskogen kom barndomens minnen tillbaka. Herregud, det var här i Säldammsbacken jag åkte med mina bröders lådbil med fotbroms. Och där, strax innan Säldammen efter en svag vänsterböj, krockade jag i svindlande hastighet mot trottoarkanten och förstörde ena framhjulet. Jag vill minnas att jag, "Lillen", fick mycket skäll av bröderna.

Ungefär här i Säldammsbacken var det som jag som 6-7-åring krockade med mina bröders lådbil. Minnena kom tillbaka på denna nostalgitripp genom Slottsskogen och Kungsladugård.

Precis där Slottsskogen slutar och övergår i Slottsskogsgatan svänger vi brant höger. Här låg min kälk- och skidbacke men backen ser inte alls så skräckinjagande ut som jag vill minnas den. Ibland när ingen såg det åkte vi i den jättebranta backen i Slottsskogsgatan och startade ända uppe vid Skytteskogen.

Lite längre fram springer jag förbi min gamla godisaffär på hörnet av Slottsskogsgatan/Ståthållaregatan. Nu är trappan borta, dörren igenmurad och lokalen har förvandlats till lägenhet. Och lite längre fram låg korvkiosken där jag åt min första kokta halva special. Innan Mariaplan, fortfarande på Slottsskogsgatan, springer vi  förbi Triumfglass rånbageri. Jag kan fortfarande minnas de ljuvliga dofterna av rånen som bakades av bastanta kvinnor i vita rockar. Och titta där- där vid garagen snett emot låg vår cykelversktad.

Mariaplan väcker även minnen. Här låg Röda Sten biografen där jag såg King Kong och busvisslade i biobiljetten. Tänk att vår gamla cykelaffär lite längre ner på gatan fortfarande finns kvar. Det var här pappa i början på 50-talet köpte cyklarna till mina två bröder.

På väg upp för Älvsborgsbron. Göteborg visar sig inte från sin vackra sida, diset hänger i luften och snart börjar det regna.

Keilers park på Hisingen. Nu regnar det för fullt  men löparna är på forsatt gott humör.

Rusning genom varuhuset Femman. Systemet hade ännu inte öppnat så vi brydde oss inte om att stanna.

Denna vecka 141 km

Keep on running!