Fruktansvärt varmt- men härligt. Bilden från mitt coast to coast 2007, Illinois. Om cirka tre månader är det dags igen.

Den 8 april 2010 står jag med fötterna i Stilla Havet och börjar min över 500 mil långa löpning tvärsöver USA. Flygbiljetten är köpt  och planeringen pågår för fullt.

När det är svinkallt ute är det skönt att sitta hemma och drömma vid datorn. Tankarna på ett andra coast to coast har funnits i mitt medvande i över ett år. Och snart blir drömmen verklighet. Jag har nu defintivt bestämt mig; jag springer en gång till för det var så förbaskat roligt. Klarar jag det blir jag desssutom kanske den äldste i världen som gjort det två gånger. Men det senare är egentligen helt oväsentligt.

Igår köpte jag flygbiljetten till Seattle. Sedan några månader tillbaka har jag börjat staka ut min rutt. 2007 handlade det om 510 mil, den här gången blir det något längre. Startpunkten är bestämd, småstaden Westport sydväst om Seattle. Washington, Idaho och Montana blir mina första delstater att besegra. Det blir säkert rätt tuftt i början eftersom jag kommer att vara uppe på höga höjder och besväras av tunn luft.

Jag kommer i princip att ha samma upplägg som förra gången. Det innebär att jag springer med vagn, tar in på motell och komer improvisera en hel del. Jag ska köra mycket på känsla, ta dagarna som de kommer och uppleva friheten. För mig är detta den absoluta friheten- att ingen annan bestämmer över mig. Kanske blir frihetskänsklan ännu större den här gången eftersom jag nu är lycklig avtalspensionär och kan helt koppla bort jobbet.

Jag återkommer med fler detaljer om löpet. Jag har till exempel ännu inte bestämt var jag ska gå i mål. Kanske blir det i Florida.

Keep on running!

För löparen ett evangelium; på skylten utanför en kyrka i Helenelund stod det att jag i år sprungit 500 mil (8 000 miles).

Det satt hårt inne. Men idag passerade jag 500 mil sen årsskiftet. Mycket, ja men ändå den lägsta noteringen sedan 2001.

Det är väl bara tokar och entusiaster, skillnaden kan vara hårfin, som ger sig ut att springa cirka 6 mil i kyla och snö. Jag hängde på när Team Fakta i dag med Peter Lembke anordnade Årets Sista Långpass. Vi var ett 50-tal löpare där kvinnorna verkade vara i majoritet som hade samlats vid Slussen för att ge oss ut på en runda över Edsviken-Sollentuna-Barkaby-Hässelby-Bromma.

Edsviken, strax innan Sollentuna. Vi sprang i lite olika grupper och tempon, här ligger tempot på runt 6.30-7 min/km.

De flesta verkade känna vandra , många hade konverserat på löparsjaten Funbeat innan. Vi höll ett pratvänligt tempo och stämningen var hög. Själv är jag ovan vid att springa så här långsamt och hamnade ofta ofrivilligt längst fram. Men att som ifjol haka på den snabba gruppen vågade jag inte. Formen är i år för dålig och jag hade från början bestämt mig för att bara springa halva distansen. Så vid Sollentuna sa jag hej då för att ta pendeln hem vid Ulriksdal. Jag hade nog klarat hela distansen men det fick räcka med mina 32 kilometer.

Här vankas det varm dryck, pepparkakor och mackor. I mitten Ulla Lembke.

Egentligen är det rätt fantastiskt med den här typen av arrangemang. Inte en krona kostade kalaset trots att Peters fru Ulla, också ultralöpare, undfägnade oss med mackor, kaffe, varm buljong och andra härligeheter från bakluckan på sin bil.Efter första depåstoppet vid Edsviken ilade hon vidare till nästa stopp i Hässelby.

Vintrigt  vid Edsberg. Strax innan har löparna tagit en kortare paus för att beskåda en julkrubba. Men vad heter löparna? Lämna gärna en kommentar om du känner igen dem.

Keep on running!

Med Spikeybroddar under skorna, varm nyponsoppa under västen och en löpvagn att hålla sig i blir ett tretimmarslöp i kylan och halkan inga som helst problem. Bilden från Tensta.

Nu vet jag att min nya löpvagn klarar kommande coast to coast. Lika säker är jag inte att gubben bakom vagnen gör det.

Idag testade jag på riktigt min nyinskaffade Baby Jogger. Den är av samma modell som min förra vagn, lätt begagnad men i princip i nyskick. Cykeldäcken har jag bytt ut mot smala racingdäck så att den rullar extra lätt. Med 20" hjul tar sig ekipaget  fram överallt. Snön var inga som helst problem, inte heller stora snövallar. Dagens vinterstest pågick i 3 timmar och 20 minuter och utföll till full belåtenhet.

Du som funderar på att köpa en löpvagn tycker jag ska tänka på följande: skaffa så stora hjul som möjligt om löpningen är det viktigaste ochom du bara vill ha en vagn för att springa med ditt barn vid enstaka tillfällen. Själv hade jag gärna haft 24" hjul bak (Baby Jogger tillverkade dessa hjul något år men det har varit omöjligt att få tag på dem, såväl i USA som i Europa). Har du lite tyngre packning är vagn mycket bättre än ryggsäck.

Stora hjul och smala däck gör att vagnen rullar mycket lätt.

Mig veterligt är det bara en person som har sprungit tvärsöver USA med ryggsäck och utan följebil. Det är en oerhört tuff prestation. Mina 160 ryggsäcksmil från Chicago till New Orleans tycker jag var jobbigare än de 510 milen över kontinenten med en löpvagn.

Du undrar kanske om det inte går ganska långsamt att springa med en löpvagn. Jo, tempot dras ner men det är ingen nackdel på de riktigt långa distanserna. Och att knuffa en vagn framför sig är inte det minsta tungt. Förutom packmöjligheterna är fördelen att det är omöjligt att ramla när du springer med en vagn.

Trots att snön kom till Stockholm den här veckan har det blivit ganska mycket sprunget. Jag är nöjd med mina 122 km. Tyvärr har det inte blivit någon kvalitetsträning vilket är illa inför Bore Cup den 9 januari i Hemlingby, Gävle. Distansen är 7,5 km,  för mig rena sprintloppet.

Keep on running!

Carl Johans kyrka är jag döpt i och det är alltid lite speciellt att springa på Karl Johansgatan i Majorna. Det blev rena nostalgitrippen när jag var nere i Göteborg för att hämta min nya Baby Jogger.

-I want ten bottles of Heineken.

Jag var 17 år och var inne på Systembolaget på Chapmans torg för att köpa starkvaror. Att spela utländsk matros från någon av båtarna nere i hamnen var ett säkert knep för att slippa visa legitimation.

Nu är jag här igen, 44 år senare, och minnena väcks till liv när jag springer på Karl Johansgatan, förbi Chapmans torg där Systembolaget låg på hörnan i en gränd med utsikt över hamnen. Bolaget är borta sen många år men då var det en frestelse för en ung gymnasist på Majornas gymnasium. Idag är butiken flyttad längre ner på gatan ner mot spårvagnshallarna i Kungsladugård och när jag kommer springande står tjoget fyllgubbar och skränar på mig. De fryser och verkar behöva  något värmande innanför västen.

Jag är "hemma" i Göteborg för att hämta upp min nya löpvagn jag ska ha på nästa coast to coast. När jag är i Göteborg brukar det alltid bli en tur över Majorna, Kungsladugård, och Slottsskogen. Tänk ändå vad uppväxtmiljön präglar en människa;  jag var 22 år när jag flyttade från Göteborg och fick mitt första tidningsjobb på Värnamo-Tidningen. Men jag  känner ändå att det är här jag har rötterna.

Jag svänger vänster och tar Älvsborgsgatan upp längs landshövdingehusen. Det är som det var igår, allt känns igen även om butikerna har andra namn på skyltarna. Men titta där- där är ju en butik som finns kvar. Mariaplans cykelaffär på Mariagatan i hörnet av Svanebäcksgatan känns igen, det var ju här brödernas cyklar lämnades in för reparation för cirka 60 år sedan. Jag kikar in genom fönstret, är frestad att gå in men lubbar vidare.

Kungsladugårdsgatan är sig lik. Radhusen här verkar lite ruffiga men det är ett fint område som rustas upp.  På spårvagnsspåren la vi barn ut ettöringar och tvåöringar som plattades till till oigenkännlighet. Jag kan än i dag känna lukten av krossad småsten som vi också la ut. Men busstrecken stannade vid detta.

Brevutdelning på Slättgärdsgatan i Kungsladugård. Här på gatan lekte jag som barn och på första våningen i den rappade flerfamiljsvillan bodde vi. Föräldrarna klagade på att värden var snål, eldade dåligt så det vara bara vissa dagar vi kunde bada .

Färden fortsätter in på Slättgärdsgatan,  Sundshagsgatan och upp i Slottsskogen. I branta säldammsbacken kraschade jag med brödernas lådbil och förvandlade den till kaffeved. Sedan bär det av till fågeldammarna där jag som tonåring fångade vattenloppor till mina akvariefiskar. I en av dammarna fick jag med den fruktade karplusen som bet sig fast på mina fiskar. Notaligitrippen fortsätter upp genom parken, upp till observatoriet  och ner på Sjömansgatan där jag och en kompis på söndagarna sålde GP och GT och tjänade bra med pengar. I ett av brevinkasten brukade vi lyssna på ett ungt par som  hade det härligt i sänghalmen. För att slippa bi störda hade de hängt ut en påse med pengar till tidningsköpet.

Framme vid Majornas klubbstuga i ett vintrigt Skatås.

Färden fortsätter ner mot Järntorget, över Heden och förbi Ullevi. Minnena fortsätter att bubbla upp samtidigt som tröttheten sätter in. Sista branta backen upp till Skatås går jag och längtan är nu stark efter en varm dusch och en kopp kaffe. Duschen får jag men kaffet är dessvärre slut.

Keep on running!

Löpning längs Tranebergsstrand på Kungsholmen, en av mina tidigare favoritrundor. I bakgrunden höghusen i Huvudsta.

Vi löpare brukar ha våra minimigränser, gränser vi ogärna underskrider. Här är mina skamgränser:

* En mara om året

Sedan starten 1982 har jag sprungit minst ett maratonlopp om året. Det vore trist att behöva bryta denna svit men något år har jag mer eller mindre tvingat mig att springa trots att motivationen saknats. Att försöka springa så många lopp som möjligt har aldrig lockat, fortfarande är det tiderna som är viktigast. Hittills har det blivit 58 lopp, alltså drygt två om året.

* Löpning minst 5 dagar i veckan

Sex löpdagar och en vilodag i veckan brukar det bli och ofta kör jag dubbel eller trippelpass men som nybliven pensionär kan det nu räcka med högst två gånger om dan. Det där med en vilodag i veckan är jag lite kluven till. Visst, alla talar om hur viktig vilan är men under mina långlöp i USA "vågade" jag inte ta några vilodagar för risken att stelna till.

* Löpning minst 10 mil i veckan

Jag prioriterar mängd framför kvalitet. Ju fler mil desto bättre. Sett strikt ur tävlingssynpunkt har det kanske inte varit optimalt. Men med många mil i benen har du som maratonlöpare en väldigt bra grund att stå på. Numera skriver allt fler att vi äldre bör dra ner på mängden och i stället öka antalet snabba och korta pass eftersom skaderisken ökar med åldern. Men så länge jag tycker det är roligt att springa långt och långsamt fortsätter jag med detta. Under 1982-2001 låg jag på 300-400 mil om året för att därefter öka till 500-900 mil. I år kommer jag med ett skrik upp till 500 mil.

* Maran på minst 3.15

Tidsmålen får naturligtvis justeras med åldern. Men som hårdsatsande löpare i M60 tycker jag skamgränsen går vid  3.15-3.20 på maran. Det målet har jag i år inte klarat och mina två maratonlopp på 3.27 resp 3.26 får ses som misslyckanden. Fortfarande lever drömmen om att gå under 3 timmar på maran. Senast det skedde var 2005 i Hamburg (2.55) varför tiden börjar rinna ut.

Keep on running!

Få hade glatt sig åt en fjärdeplats. Men själv var jag nöjd efter målgången- kvalitetsträningen biter och nu kan det bara gå åt ett håll: uppåt!

Det är bäst efteråt. Själva tävlandet i sig kan ibland vara en pina men att ha fullföljt och känna att man gjort sitt bästa är alltid lika tillfredsställande, oavsett vad placeringen blir.

Är det egentligen så kul det här? Redan efter första kilometern i Bore Cup flög de mest vansinniga tankar runt i mitt huvud. När tredje M60-gubben sprang om funderade jag på att bryta.  Men hur skulle jag förklara detta? Kanske snubbla och låtsas stuka foten . . .

Förnuftet tog dock överhanden och jag mindes hustruns avskedsord "lycka till" och så tänkte jag på hur roligt det brukar vara med snacket i omkädningsrummet och fikat efteråt. Och så tänkte jag på hur fint uppladdningen ändå gått. Efter någon kilometer kom krafterna tillbaka och bryta fanns inte i längre i sinnevärlden.

Arrangörena i Östhammars IF hänger upp målskynket.

Årsdebuten idag i Bore Cup blev trots fjärdeplatsen ändå hygglig, tycker jag. Milen (egentligen 9,66 km) sprangs på 42.42 på en ganska kuperad bana. Vi skulle upp till de två vattentornen i Östhammar två gånger men kunde i år glädja oss åt mildväder och barmark. Distansen är kanske aningen kort för mig och jag kände att det fanns krafter kvar även om andra varvet gick knappt minuten långsammare.

Helt klart behöver jag mycket mer kvalitetsträning för att få upp farten. Jag fick en inbjudan från Arne Lekström (M60) om att träna intervaller med hans klubb Vallentuna FK.  Det blir svårt att rå på Kjell Björk från Hemlingby men kanske kan snabbhetsträningen göra att jag ändå kniper en pallplats i någon av de återstående tre tävlingarna.

Keep on running!

Klar himmel, några plusgrader och ett underbart ljus förgyllde söndagens långpass till Kallhäll. Bilden tagen vid 8-tiden på morgone längs Ulvsundasjön vid Huvudsta.

Nu på lördag är det första deltävlingen av fyra i Bore Cup, 10 km i Östhammar. Lite desperat har veckan ägnats åt formtoppning.

Denna vecka har det bara blivit ett träningspas om dan. Istället för en massa distanslöpning har jag sprungit i backe, snabbdistans och intervaller, allt i syfte att få fart på en trött kropp. Men det går inget vidare fast söndagens distanspass på 23 km upp till Kallhäll gav ändå lite hopp. Långpasset avslutades med en 10 minuter lång spurt, som inte fick mig att  krokna.

Det här vackra rönnen full med lysande bär sprang jag förbi strax innan Järfälla pendeltågsstation.

Som löpande pensionär har man det egentligen otroligt förspänt. Hela världen ligger öppen och jag har bokat in ett privat tvådagars träningsläger i italienska Bergamo i slutet av januari. I decemeber åker jag ner till Göteborg och springer och hämtar samtidigt upp en fin Baby Jogger jag ska ha på kommande coast to coast. Det kommer att bli mycket resor framöver och som pensionär får man lätt tag i de billigaste biljetterna. Jobbet på tidningen saknar jag (ännu) inte, det är det här som är livet!

Keep on running!

80-årige Erik LIndstedt (gult löparlinne) springer i mål i Berlin Marathon på 5.37 och vinner åldersklassen. Foto: Berlin Marathon

Tack för alla intressanta kommentarer på förra veckans inlägg om Ålderdomens förbannelse. Efter detta står det klart att ingen är slut efter 60. Inte ens 80-åringar är för gamla för maran, det har Eric Lindstedt i år bevisat.

I årets Berlin Mararthon föll allt ljus på Halie Gebreselassie. Men en annan veteran och också vinnare var svensken Eric Lindstedt, som dock inte fick någon publicitet efter sin seger i 80-årsklassen. Han gjorde en fantastisk insats och visade att ingen är för gammal för att springa riktigt långt. Hoppingivande!

Eric, som är gammal läkare och uriolog, tävlar för Skåneklubben Ryssbergets IK. Han är flitig i tävlingsspåret och har tre gånger sprungit Stockholm Marathon. Hans 5.37 i Berlin är en bra tid men ändå inte outstanding. Det svenska och nordiska åldersrekordet innehas av Erik Bergman, IFK Lidingö, med 4.30 på Stockholm Marathon 1986.

Eric är också den förste 80-åring som finns med i mina listor över svenska veteranresultat på maraton. Som veteran räknas du när du fyllt 35 år. Min uppdaterade statistik finner du i menyn till höger.

Normalt gäller ju yngre desto snabbare. Men är "ungdomarnas" prestationer verkligen bättre än de äldres? Nja, det är inte så säkert. Räknas tiderna om med åldershandikapp (wava) blir bland annat årets insatser från Solvikingarnas Jaan Jobe 3.02 (K50) och Bibbi Lind 3.29 (K65) väldigt bra. Bäst av alla, såväl tids- som prestationsmässigt, kommer ändå en 35-åring, Hässelbys Said Regraguis som gjorde 2.19 i Marrakech.

Wava är en tröst för oss äldre. Mina tider har med hjälp av wava under senare år, undantaget i år, blivit bättre. Mitt personbästa på 2.51 som 42-åring är en "sämre prestation" än t ex mina 2.55 som 57-åring och även sämre än 3.10 som 60-åring.

Hur är det med sig själv- har du ockå blivit bättre på äldre dar omräknat med wava? Eller spelar tiderna kanske  ingen roll längre?

Keep on running!