Kommentarer på På bättringsvägen


Bättringsvägen- en liten gata i Vällingby. Bilden ca en månad gammal.

Idag gjordes det sista besöket hos fysioterapeupten.

-Stor skillnad mot för en månad sedan. Nu kan jag inte göra så mycket mera. Lycka till, goda möjligheter att det fortsätter att gå åt rätt håll, sa Rickard Furustad på Arena Motion och Rehab i Sickla.

Jag har gått hos honom sedan januari i år och fått ett tiotal övningar att följa för att få artrosknäna att fungera bättre. Och visst har gymövningarna haft effekt även om jag långtifrån är bra. Men jag "springer" allt längre distanser, från att i början av året ha gjort några mil i veckan till att den senaste månaden springa 7 mil/veckan. Och i måndags blev det 19 km, helt problemfritt.

Förbättringen har kommit smygande, både mentalt och rent fysiskt. Nu kan jag tänka Huddinge, Handen, Vallentuna och andra orter 2-3 mil hemifrån och inse att sträckorna är fulllt möjliga. Jag kan, jag vågar och jag ser fram emot flera timmars löpning. Och jag har inte det minsta ont. Men oj vad långsamt det går!

Dagens löphastighet till terapeupten 12 km hemifrån blev 9,1 min/km eller 6,5 km/tim. Och det var ändå lite snabbare än vanligt. Det är alltså inte mycket fortare än vad folk går. Och ser jag någon bakifrån försöka gå om mig blir jag stressad, nästan förnedrande och ökar då hastigheten. Ibland tror jag rent av att gångaren också ökar farten för att knäcka pensionären men dom "duellerna" brukar jag vinna. Löjligt? Ja! Jag erinrar mig tiden då jag var 20 år yngre och nästan aldrig blev omsprungen men när det skedde tänkte jag alltid: den där kroknar snart och jag är förbi om några kilometrar. Och det brukade stämma.

-Du är 78, tröstar hustrun. Och terapupten var idag inne på samma linje men trodde nog ändå att jag skulle bli lite snabbare framöver.

Mina milrundor känns inte så jobbiga. Däremot förvånas jag över att pulsen ligger relativt högt, idag 148 och löparklockan tyckte att jag skulle vila 3,5 dagar (vilket jag inte kommer att göra). Men uppenbarligen får jag ta i mera nu än tidigare.

När jag tänker på alla ultra backyard  jag sprungit får jag svart på vitt hur långsamt 6,5 km/tim verkligen är. Jag skulle inte ens klara ett varv (varven är 6,7 km och ska klaras på minst 1 timma). Huga! Jag får fortsätta med mina parkrun där det inte finns några tidsgränser. Men nog skulle det vara roligt att springa en halvmara, ja kanske en mara, om något år . . .

Det jag närmast ser fram emot är att ensam springa de 50 milen Stockholm-Göteborg. Kanske blir det i augusti eller september. Men jag tar tåget tillbaka, inte löpning t/r som senast.

Keep on running!



Kändes denna post intressant och värd att kommentera går det bra här

#1 Jan-Olof - 2026-05-28 11:20:02

Rolig bild! Verkligen roligt att det går framåt. Blev det någon test på 50 m som Erik föreslog?

#2 Björn - 2026-05-28 19:42:42

Passade idag på att göra två ruscher på 100 meter på Spånga IP efter att ha lyssnat på partiledarna under Järvaveckan. Tiderna blev 34 resp 32 sekunder, positivt överraskad. Rörligheten i leden kändes bättre.
-Såg bra ut, tyckte en ung fartkanon med ett PB på 10,8 sekunder.

#3 Erik H - 2026-05-31 08:50:04

Igår höll jag kenyansk fart. Sprang tillsammans men kenyanrena när dem värmde upp bakom GIH på grus. Trevliga killar pratade med fjolårssegraren. Björn du hade också hängt med i uppvärmningstempot. Sen under loppet fick jag total värmekollaps. Springa maran är inte alltid roligt.

#4 Thomas Eriksson - 2026-06-01 21:37:45

Hej Björn
Ser fram mot att följa dina äventyr framöver