Kommentarer på Oss coast to coast-löpare emellan
Norrmannen Otto Gullesen signerar en bok till mig om sin idrottsklubbs 90-åriga historia. Vi sprang båda coast to coast i somras, Otto campade 80 nätter, jag bodde hela tiden på hotell. Gissa vem som var mest sliten vid målgången. . . ? Foto: Kjersti-Helene Ehlers
Idag tog jag tåget till Skien, en stad på 55 000 invånare, tio mil sydväst om Oslo. I ett fullpackat föreningshus blev en norsk- och en svensk- coast to coast-löpare hyllade som hjältar.
65-årige Otto Gullesen berättade om vedermödorna och glädjen under sitt 94 dagar långa löp över Amerika (54 km/dag). När jag hörde hans berättelse insåg jag att mina 105 dagar (47 km/dag) varit rena semestertrippen.
Otto startade några veckor före mig och tog en nordligare rutt över Montana och Syd Dakota. Han fick ett helvetesväder: regn, blåst, kyla, snö och mot slutet bastuvärme med 95% luftfuktighet och massor av mygg och hästflugor, dessutom väldigt backigt och en packning som vägde minst 15 kg mer än min. På kuppen gick han ner 9 kg. Jag seglade mest fram i medvind och behaglig värme även om mitt löp kändes som det tuffaste av alla. Mitt stora misstag var att jag hade för långa dagsetapper, jag är ju inte ung som Otto.
Packat med folk i Gjerpenhuset i Skien.
Intressant att komma till Norge och se skillnaderna. Här gick man nästan man ur huse för att lyssna på sin klubbs tränare som varit ute på äventyr. Enkelt, trevligt. Själv placerades jag på främsta raden och fick applåder trots att jag var bifiguren.
-Blir det ett tionde löp? frågade någon ur publiken.
-Det beror på om hustrun säger ja, svarade jag lite kaxigt.
Det var lätt att få publiken att skratta denna kväll. Trots att Otto och jag haft rätt mycket kontakt insåg jag först nu att vi verkar vara av samma virke. Vi gillar ensamheten och slitet även om jag inte skulle kunna tänka mig att campa.
-Vad är din driftkraft Otto? frågade en annan.
Otto blev lite ställd. Just den frågan är kanske den svåraste, det finns inget enkelt svar. Men båda är vi överens om att det är alla möten med människorna vi träffar längs vägen som betyder så mycket.
-Jag träffade inte en enda otrevlig amerikan, sa Otto.
Jag kan bara instämma. Under nio coast to coast och tusentals möten har inte heller jag stött på otrevliga typer. Eller har jag det? Jo, det skulle väl i så fall vara några poliser . . .
Keep on running!
Kändes denna post intressant och värd att kommentera går det bra här
#1 Jan-Olof - 2025-11-05 23:05:32
Jag följde Otto sporadiskt på FB, han var inte en lika frekvent skribent som du. Det kändes att han hade ett tufft lopp, och han verkade se fram emot målgången. Har han sagt något om han kommer att springa fler C-2-C?
#2 Björn - 2025-11-06 09:47:40
Blir inga fler coast to coast för honom, satsar istället på långa skidturer och vandringar i Norden. Joggingvagnen skänkte han till en kyrka i Amerika. Men Sthlm Marathon ska han springa, det ska inte jag.
#3 Peter Polson - 2025-11-06 17:17:15
Long-time lurker/follower must ask if that is Otto's wife, son and wife's parents in the front row?
Wonderful photos, Bjorn.
Thanks for your blog.
Peter Polson in Northern California.
#4 Björn - 2025-11-06 21:43:46
#Peter: The lady in the front row is Kjersti-Helene Ehlers, living on a farm in South Dakota.
Kommentarer är inaktiverade för så gamla inlägg