Kommentarer på Dag 56: Aurora i mitt hjärta
Aurora är en liten vacker småstad med knappt 5 000 invånare. Här har jag varit under alla mina coast to coast och här har jag de ljusaste minnena. Stadskärnan syns inte från Hwy 34 så det är lätt att missa denna pärla.
Aurora, morgonrodnaden. Vilket vackert namn på en stad. Aurora förtjänar verkligen det namnet.
Vilken underbar dag, bara cirka 3 mil från Grand Island till Aurora. När det är så där kort går allt mycket lättare, man blir också mer öppen till sinnet och pratar med en mängd människor. Och det känns som man har oceaner av tid. Gud vad mycket jag hann med att fixa idag: tränade på gym, lagade en massa cykelslangar, stortvätt på laundromaten i Aurora, bokade motell, tog kontakt med diverse personer via mejl etc etc. Ja, det är mycket "administrativet" arbete kring ett löp av den här typen. Faktiskt mer än ett heltidsarbete och familj och barn.
Aurora är favoriten bland alla städer jag stannat till på under ett coast to coast. Att stan blev det beror till stor del på den unga servitrisen Karrah på Pizza Hut. När jag ätit där och skulle gå gav hon mig en liten handskriven papperslapp som jag först skulle få läsa när jag lämnat restaurangen: På lappen stod det:
"God has given you a great talent. I hope you have a good and safe run to Virginia! I hope everything goes well. God bless! Karrah"
Lappen har jag naturligtvis sparat och just dom där orden har betytt mycket. Jag har gjort örsök att träffa Karrrah men misslyckats, hon lär ha flyttat från Aurora. Just handskrivna lappar, små gåvor, ofta av religiös natur sparar jag.
Keep on running!
Kändes denna post intressant och värd att kommentera går det bra här
#1 Klas-Peter Suneson - 2025-06-25 08:42:22
Dag 56, - 271 mil och Du är i morgonrodnadens stad. Äntligen en rimlig distans! Du får tid att ta tag i det administrativa, som efter ovanligt långa distanser blir eftersatt. Det gör att Du får glädjen av att känna dig lycklig! Lappen med den godhjärtade hälsningen bidrar säkert till det positiva tankarna om Karra och staden. Bilden från Centrel Park Square i Aurora.
Det största och viktigaste religiösa budskapet är: Störst av allt är KÄRLEKEN till din nästa!
Keep on running!
#2 Lennart - 2025-06-25 08:52:33
Inom kristendomen är det viktigast att älska Gud först och främst. Gud är ju störst bäst och först! Jesus nämner att bara Gud ÄR god. Som en specifik egenskap.
#3 Mats - 2025-06-25 13:18:42
Morgonrodnaden är vacker
den kan ofta oss bedåra
nu passerar löparn staden
som här kallas Aurora.
Härifrån finns goda minnen
som en liten papperslapp
den fick stegen att bli lätta
inför varje dagsetapp.
Det behövs ju ganska lite
för att hjälpa till med livet
älska nästan som dej själv
ja, så lär det ju stå skrivet.
#4 Peter M - 2025-06-25 15:11:58
Det var under loppet 2007 som du träffade Karrah, och precis som nu, efter ungefär 50-60 dagars löpning. Din historia speglar all den vänlighet som du stöter på och som du skrivit mycket om. Glyn Lacy Malcolm var en annan ängel du mötte ungefär samtidigt.
Du skriver också om det slitna Amerika, om gamla städer som krymper och förfaller ännu mer. Dessutom verkar det nästan alltid bli väldigt varmt efter ungefär 50-60 dagars löpning. Här är några reflektioner från tidigare lopp som speglar just allt detta.
2007-08-05 Det vänliga Amerika - Aurora
Har du gjort något gott mot en medmänniska den här veckan?
Ungefär så stod det på en skylt utanför en kyrka i samhället Waco (256 invånare) där jag i dag stannade till för att äta frukost.
Här är landet där alla hjälper alla, ja det intrycket får jag. Det finns vardagsänglar hemma också, men här vimlar det av dem. Och alltid tycks man ha ett vänligt ord på vägen. Som till exempel igår när jag gjorde lunchuppehåll i staden Aurora (vilket vackert namn!). När notan skulle betalas på Pizza Hut hade den unga servitrisen bifogat följande handskrivna lapp:
God has given you a great talent. I hope you have a good and safe run to Virginia! I hope everything goes well. God bless! Karrah
Den lappen sparar jag. Löpningen gick extra lätt resten av den dagen. Visst, jag är lite blödig och suger åt mig alla vänliga ord jag får. Ni skall veta att med över 50 dagar på vägarna i detta enorma land känner man sig liten. Jag behöver allt stöd jag kan få.
En annan vardagsängel är restaurangägaren Glyn Lacy Malcom i Lincoln (Nebraskas huvudstad med 226 000 invånare). Han stannade till med bilen och undrade om han kunde hjälpa till när jag stod vilsen i mörkret utanför flygplatsen och inte kunde hitta mitt motell. I en sådan "krissituation" säger jag inte nej till hjälp. Förmodligen hade jag fortfarande irrat omkring i mörkret om han inte skjutsat mig och babyjoggern till motellet. Fusk? Nja, han körde mig snarare i västlig riktning, alltså tillbaka, får jag försvara mig med. Även under min löpning 2005 mellan Chicago och New Orleans tog jag bilhjälp, då var det en 4,2 mil lång bro som fotgängare inte fick beträda.
2012-05-09 – Vänliga Aurora, igen!
Idag sprang jag in i Aurora. Det var här på Pizza Hut den kanske mest underbara händelse inträffade under mitt första coast-to-coast. Mötet med Karrah. Och återbesöket blev också lyckat. Självklart gick jag nämligen in på Pizza Hut igen. Och jag berättade om Kaarrah, hon var inte kvar men chefen mindes henne. När jag betalade notan den här gången var det inga gudsord jag fick men servitrisen hade skrivit "Good Luck!" och även det värmde. Och för första gången fick jag seniorrabatt på en restaurang. Ser jag så gammal ut? Jag som "bara" är 64.
2007-08-01 Det slitna Amerika - Kearney
Man brukar säga att USA är ett av världens rikaste länder. Men den rikedomen måste vara väldigt ojämnt fördelad. För där jag springer, på den amerikanska landsbygden, i små byar och städer ser jag inget överflöd. Snarare är det tvärtom, det är en landsbygd i förfall. Husen är illa underhållna och står och förfaller, de små städerna är nästan spöklika. I stället för att renovera eller riva får mycket stå kvar och det är ingen vacker syn som bjuds. Charmigt? Ja, till viss del men samtidigt är det sorgligt att se.
Det är skalet, det yttre jag ser av USA. Vilken standard som människorna egentligen har här på landsbygden vet jag inte. Att de har stora, nya fina bilar ser jag, även fattigt folk kan ha det. Och många har råd att äta sig tjocka, hälften av befolkningen tycks vara överviktig.
Jag förstår att välståndet finns i de större städerna, men dom kommer jag inte att se under min löptur här i USA. Kanske ökar rikedomen ju längre österut jag kommer. Jag vill ändå inte racka ner på det jag ser för jag trivs med tillvaron. Jag gillar landsbygden och framför allt är det människorna jag möter som jag uppskattar. Inte alls samma bufflighet, stöddighet och egoism som i Stockholm. Här har vi mycket att lära av USA.
2010-06-05 Det varma Amerika - Mankato
Joggingbyxorna och tröjan är lika blöta som om jag badat med kläderna på. Jag svettas kopiöst i medvinden och jag söker förtvivlat efter skugga. Men idag är jag oerhört stark och det är jag som vinner värmematchen.
Tänk vad olika dagarna ändå kan vara. Igår knockades jag av värmen trots att det då var betydligt svalare än idag. Dessutom var luftfuktigheten inte så hög. Idag absorberade kroppen vätskan otroligt bra. Jag drack uppemot 8 liter och det var inget skvalp i magen. Jag hällde vatten över huvudet och hade för första gången på mig min löparkeps.
Jag sprang i stort hela vägen mellan Smith Center och Mankato, en sträcka på 52 kilometer, dessutom var det ganska backigt, Var får jag krafterna ifrån? Det undrar jag glädjerusig. Problemet här liksom i många andra västliga delstater är att det egentligen inte finns någonstans att söka skydd mot den stekande solen. De flesta träd här är planterade och träden finns nästan alltid där husen ligger. Att sitta/ligga utanför ett hus känns inte så lockande.
Nu fann jag ändå till sist skugga, åt mina mackor och kunde sova 15-30 minuter. Det var nästan värre för djuren denna varma dag.
2023-06-29 Det varma Amerika – Aurora, även här
Ja, dagen var som sagt stekhet, 31 grader samtidigt som luftfuktigheten troligen var mycket hög. För första gången blev tröja och byxor dyblöta. Då gäller det att se upp. Jag drack kopiösa mängder vatten och sportdryck, bytte tröja och smorde med vaselin för att undvika skavsår. Vätskeförbrukningen var så stor att flaskorna tog slut på löpande band och de sista två milen fick knacka dörr för att få vatten. På en begravningsplats långt ute på landsbygden kunde jag svalka mitt huvud under en tappkran.
#5 Lennart - 2025-06-25 18:49:08
=)=) Humor! Det verkar som du är trött på Björns resa genom USA.