gar en underbar dag, i dag en tung dag. Lyckades visserligen ta mig de cirka 4 milen in till forfattarna Wilhelm Faulkner och John Grishams stad, Oxford (tack Jan for att du haller mig och andra informerade om vilka platser jag passerar, sjalv har jag inte gjort nagon research). Varmen och den enormt hoga luftfuktigheten tog helt knacken pa mig och jag gick nog i ca 30 procent av distansen. Hade ocksa stora problem att fa tag i vatten. Raddningen blev ett krematorium (!) en halvmil utanfor Oxford dar jag pa baksidan av huset hittade en vattenslang. Ocksa problem med maten, fick sitta och ata nagra ostbitar, ra korv, mjolk och 2 liter Gatorade pa en sjabbig mack. Landskapet har ar vackert, dock kuperat vilket inte uppskattas. En murgronaktig vaxt tacker traden och marken och skapar en enorm gronska. Vagen jag sparng pa saknade vagren och det blev till att ga ut mycket i gruset vilket var valdigt jobbigt. Naval, jag skal inte klaga. Tar snart in pa mitt motell, innan blir det val ett besok pa nagon hamburgerrestaurang. Morgondagen fruktar jag. Forst varmen men ocksa for att det kan bli uppat 8 mil till narmaste motell i Grenada. Da ar jag ute pa vag 51 som skall bli min foljeslagare genom resten av Mississippi.

Svar pa era senaste fragor:

Agneta (om hur man undviker blasor, ljumskproblem m m) Jag ar ingen expert pa detta. Normalt slarvar jag med fotvarden men det har jag inte gjort denna gang. Jag har varit valdigt noggrann, smort in fotterna varje kvall och morgon med en fet salva, klippt naglarna nagra ganger i veckan och ocksa smort mellan tarna med salva mot fotsvamp. Anda fick jag nagra blasor (som jag dock inte stack hal pa utan satte plaster over och som sedan fick "pyspunka". Normalt anvander jag flera par skor (vaxlar mellan 6 olika par) for att undvika fotproblem men tyvarr kan jag inte gora det nu. Ont i ljumskarna ar nagot som manga langlopare har, sjalv har jag haft det manga ar men eftersom problemen inte forvarras springer jag pa som vanligt men just under denna tripp har jag konstigt nog knappt kant av ljumskarna. Min erfarenhet ar att langre vila inte hjalper, daremot provade jag laserbehandling for nagra ar sedan och det lindrade men kvitt problemen blev jag inte.

Peter (om somn) Joda, jag far allt mina 8 timmars somn. Sova, ata och springa ar det enda jag gor. Later kanske som en trist tillvaro men en manad skal man val sta ut.

Herregud, jag ar redan i Mississippi! Imorse passerades gransen och det blev obligatorisk fotografering.Det har gar ju som en dans. Jag haller tidsschemat,jag ar skadefri och allt kanns toppen. Just detta att inte kanna nagra krampor ar det som gladjer mig mest just nu.Kroppen ar en fantastisk maskin som kan reparera sig sjalv.Till och med mina vattenblasor pa fotterna har sjalvllakt. Annars ar varmen (96 Fi dag) och framfor allt den mycket hoga luftfuktigheten valdigt besvarande. Det drar ner tempot och det ar heller inte mycket lattare att ga. Men i dag kande jag mig riktigt stark och tog mig enkelt ner de ca 41 km till Holly Springs. Imorgon blir det ocksa en "vilodag" med ungefar samma distans till staden Oxford. Gardagen var annars mycket besvarlig. Jag gjorde dumheten att hoppa over lunchen. Det gjorde att krafterna trot men en vanlig (obs tva prickar over a:et) man stannade sin bil och fragade: -Can I do anything for you? Och visst kunde han det. Han akte 10km och kom tillbaka med en komplett middag bestaende av hamburgare pommes frittes, iste, vattenmelon och kaka. Det var bara kaffet som saknades! Dessutom tog han lite bilder pa mig som jag hoppas webmaster snart skall fa ut pa sidan. Kartan far han ocksa uppdatera, jag ar ju nu i Mississippi!

Svar pa era senaste fragor: Jan (om avstandet Chicago-Grand Cross). Stammer inte alls med mina berakningar men mina ar sakert gladjekalkyler. Jag raknar med att jag sprungit 103 mil till Grand Cross och nu ar upppe i totalt 107. Avstandet till New Orleans, 576 km verkar daremot stamma ganska bra, det ar t o m nagot kortare an jag sjalv matt pa kartan.

Fernando och Ylva (om det fortfarande ar roligt, kramper pa natterna). Ja det ar fortfarande roligt och det har det egentligen varit varenda dag.Ja, jag hade kramper och ryckningar i benen pa natterna den forsta veckan men nu ar allt normalt igen. Just detta att jag ar fullstandigt skadefri, sover bra, ater bra och att allt annat flyter pa gor att jag ar vid mycket god mod.

Gardagen blev som jag befarade en mycket tuff dag, totalt 72 km i tryckande varme. Jag ar snart uppe i 100 mil. For att kyla av mig lite tyckte jag det kunde vara lampligt att ta en liten simtur i en sjo som lag langs vagen. Det var ett naturreservat (Hatchie) och damen som tog hand om besokarna varnade mig for giftormar saval i graset som i vattnet. Dom i vattnet var livsfarliga, ett bett och du ar dod om du inte far vard inom en timma. Nagot skakis vagade jag mig anda ner i vattnet men det blev mera ett dopp an en simtur och sarskilt avkylande blev inte badet.

Strax innan morkert (20.30) nadde jag dagens mal, staden Sommerville med drygt 2 000 invanare, en liten idyll. Sista 15 kilometrarna fick jag sallskap av 20-arige Jesse Switzer. Forsta gangen detta hant, blev en trevlig pratstund om allt mellan himmel och jord (Jesse ar som manga har religos och overlamnade efter lopet en liten biblisk skrift). Det jag mest uppskattade var dock att hans brorsa, som korde bilen hade med sig 2 liter Gatorade- 1,5 liter dracks upp pa staende fot. Tankte i dag ta en dags paus eftersom garadagen var valdigt kravande. Dessutom ar det ca 7 mil till nasta motell, som ligger en bit in i Mississippi. Nu blir det dock inte sa, fortsatter 4 mil soderut efetrsom jag precis fick reda pa att det finns ett motell i Grand Juction i narheten av delstatsgransen. Kommer dock inte ivag forran klockan 13 pa dagen och det ar valdigt varmt sa det kan bli nog som kampigt. Tyvarr verkar det inte ga att ordna nagra bilder. Ledsamt men webmaster har tekniska problem.

--- Svar pa era senaset fragor. Fraga pa , det ar bara roligt!

"Bankiren" (om medlopare, ta sig an storre utamningar senare) Under mina snart 100 mil har jag hittills sett 1 lopare och 2 joggare. USA, landet dar jogginvagen startade, verkar inte alls sportigt aven om jag last att det liksom i Sverige i dag ar rekordddeltagande i lopartavlingarna. Att nagon sprang med mig har aldrig hant tidigare. Hade fran borjan tankt ta kontakt med en del loparklubbar langs vagen for att just fa medlopare men det har inte blivit av. Storre utamningar senare? Inga planerade i alla fall. Visst ar drommen att som Rune springa tvars over USA, en stracka som ar tre ganger langre an den jag nu gor. Hade faktiskt fran borjan tankt gora detta, att springa uppe vid Kanadagransen men jag kund einte vara borta de cirka 100 dagar som behovdes. Jag betraktar mig inte som nagon ultralopare utan vill nog fortsatta att tavla pa halvamaraton- och marathondistanderna.

Nicke (om att ge upp) Nej, nagra planer pa att ge upp har jag hittilsl inte haft. Daremot har jag varit osaker pa om jag verkliogen skall klara det rent fysiskt. Forst nu verkar det som om det kan ga vagen men tusen saker kan stoppa mig. Ett orosmoment har hela tiden varit att jag inte vet hur lang strackan ar och att den verkar vara betydligt langre anmin grova berakning. Men det ar mojligt att tidskalkylen ocksa kan halla. Vi far se, jag tar en dag i sander.

Jan (om luftfuktighet, solskyddsfaktor m m)

Hej! Bra att du lamnar lanktips och annat. Ja, luftfuktigheten kan vara mycket besvarande men det verkart som man till viss del kan vanja sig vid denna liksom varmen. Hittills har vadret varit nagot svalare an normalt, sager ortsbefolkningen. Jo, jag borjar bli ratt brun nu. Varje morgon smorjs kroppen in med solskyddsfaktor 30 och aven fet kram pa kansliga stallen dar det latt kan bli skavsar. Tva praktiga vattenblasor har jag just nu pa fotterna men det hammar inte lopningen. I varmen gar det at orehort mycket vatska. Kan pa en dag ga at 10-15 liter. Dagarna brukar inledas med att jag dricker en massa extra, har annu inte rakt ut for skvalp i magen eller att jag nagon gang fatt i mycket for mycket vatska.

Dagens text agnar jag at motellen och diverse inkop langs vagarna. Nar Rune Larsson sprang tvars over USA forra sommaren sokte han upp de billigaste motellen. De tyckte han ocksa var det mest prisvarda. Sarskilt motell drivna av indier gillade han. Till viss del haller jag med Rune men jag har inte medvetet sokt upp de billiga motellen utan det har ofta blivit kedjemotell typ Best Western, Days In, Ramada etc. Eftersom jag anda ror mig ute pa landsbygden ar de ratt billiga, dyraste motellet har gatt lost pa 60 dollar. Dessutom har jag fatt "loparrabatt" och ocksa prutat en del. Ar man trott kan det vara skont att fa lyxa till det lite, tycker jag. Mne oftast valjer jag det motellet som ligger bast till. Jag brukar fantisera i et pa "arbetsdagarna" om att jag ligger i badkaret och har en kall sportdryck pa badkarskanten. De riktigt billiga motellen ar jag mera skeptisk till. Nu har jag tva natter i rad legat pa motell som kostat 25 respektive 24 dollar. Det ena stank, var oerhort sigt och duschen fungerade inte varfor jag fick byta rum men det var egentligen inte battre. I det senaste fanns det visserligen bra dusch (men inget badkar), mattan var sig, bara en lampa fungerade, dorren gick inte att lasa (kla 23.30 steg nagon in i rummet- lite laskigt men personen hade inga onda avsikter). Nej, jag tycker nog man far mer valuta for pengarna pa kedjemotellen. Dessutom har jag sparat en hel del sa jag behover inte snala.

Livet langs vagarna ar annars valdigt billigt. Jag gar mest pa vatten och det ar ju alltid gratis. Alla mackar har restromms dar jag bade fyller pa och tappar ur sa att saga. Koper ocksa en del Cola och Gatorade, de brukar kosta 1,3 dollar, ungefasr en tia men cirka halva priset eftersom flaskorna ar pa 60 cl. En Big Mac som i Sverige visst kostar 39 kronor ar aningen billigare har. Har inga problem med maten, aven om jag inte alltid forstar vad som star pa menyerna pekar jag bara pa nagot och det har gatt vagen hittills. Jordgubbarna, som jag langtat sa efter, far jag ata nar jag kommer hem. Annars ar det ett stort jordgubbsdistrikt har i sydvastra Tennesse men sassongen var i maj.

Detta skrivs fran ett bibliotek i staden Brownsville (10 000 invanare). Dagen blir tuff, ca 7 mil och jag har bara gjort en tredjedel hittills. Malet ar att ta mig till Sommerville och i morgon korsa gransen till Mississippi. Jag ar helt skadefri (fransett nagra skavsar) och borjar nu faktiskt tro att det ar mojligt att na malet.

"Bankiren" (om hur det kanns efterat och om ev mediabevakning) Kommer sakert att kannas lite tomt efter man ar klar med det har. Men det skall val inte varre an vad det brukar vara nar semestern ar over. Rent lopmassigt tror jag dessa strapatser kan vara bra. Jag har naturligtvis fatt en mycket bra grundtraning och med lite snabbhetstraning borde det kunna ge resultat pa maror och halvmaror framat hostkanten. Rent mentalt tror jag ocksa att detta aventyr paverkar mig mycket- man vet att man klarar mycket mer an man anar. Dessutom har jag forstatt att det mesta brukar ordna sig till det basta aven om det ibland kan se dystert ut. Hoppas helt enkelt att jag fatt en positivare livsinstallning.

Jag har inte sokt nagon mediabevakning. Ett tag var jag nara att stiga in pa en tidningsredaktion i en smastad men jag angrade mig, tyckte det verkade lite skrytsamt. Daremot har en kvinna som arbetar som receptionist pa hotellkedjan Days Inn och som utbildar sig till fotograf intervjuat mig och tagit bilder. Men det var bara for hennes privata samling. --

Rune L (om kartor och annat) Jag har vanliga bilkartor, alltsa inte sarskilt detaljerade. Jag skaffade mig cykelkartor over Illinois men eftersomm jag ar en mycket usel orienterare kastade jag kartorna. Jag haller mig till dom halvstora vagarna, kanns sakrast. Blir mest nervos nar jag kommer ut pa riktigt sma vagar, inga hus, inga att fraga etc. --- Peter M (mest negativa) Det skall val vara nagra riktigt daliga och billiga motell (las mera om detta i mitt dagliga inlagg). Svarare an vantat att ocksa hitta motell.

Daniel (storsta problemet) Samma har, att hitta motell pa passande avstand. Ibland kan det ocksa vara problem att fa tag i vatten. --

Carl-Henrik (om avsaknaden av bilder) Hade hoppats att bilder skulle vara uppe pa hemsidan idag. Webmaster har fatt et diskett i dag men haft problem med en kortlasare. Men bilder kommer snart, hoppas jag. Jag har inte velat utnyttja bibliotek och annat for att sanda hem bilder utan anvant vanliga posten. Enklast sa eftersom jag dessutom ar en teknisk idiot.

Hej gott folk! Har svar pa era senaste fragor. Fortsatt att fraga pa!

'Bankiren" (om ensamheten pa vagarna m m) Jovisst kan det kannas ensamt ibland. Sarskilt galler det nar dagen narmar sig sitt och det borjar bli morkt. Det finns inte en manniska ute om man behover fraga efter vagen, att stoppa en bil eller knacka pa i en stuga ar omojligt. "Runners high" har inte lycksaliggjort mig annu men visst finns det lyckliga stunder- t ex nar det spelas nagon bra bit pa radion, nar lopningen kanns ovanligt latt eller nar det dyker upp ett vattentorn i fjarran- dessa stalbubblor pa giraffben- da vet man att det vankas mat och vatten. Sammanfattningsvis kanns det nog anda inte sa ensamt, man traffar en massa manniskor och alla ar intresserade av vad man haller pa med.

Peter M ( det mest minnesvarda) Det ar naturligtvis den enornma gastfrihet och vanlighet som visas mig overallt jag kommer. Alla onskar mig lycka till, "be careful" sager t o m poliserna. Det som jag formodligen ocksa kommer att minnas ar att man faktiskt orkar mycket mera an man tror. Och att aldern inte verkar spela sa stor roll nar det handlar om uthallighet.

Erik B (om framtida fardvag) Skall i dag till Bells, en liten stad cirka 4 mil sydost om Milan dar jag just nu ar. Skall forsoka undvika Memphis, som jag nu borjar narma mig, utan halla mig lite utanfor for att sedan komma ut pa vag 51 som blir min foljeslagare under en stor del under min tid i Mississippi. Denna delstat lar nog bli ganska besvarlig att forcera, varmen och langa avstand ar knackande.

"Pulsaren" (om att lata att langlopare springa ihop) Later ju trevligt. Men jag tror inte riktigt pa iden efetrsom vi ar sa olika, nar en ar trott ar den andre pigg etc. Annars har jag nog sjalv tankt pa detta. Men hela grejen ar just att gora det ensam.

Gardagen blev precis sa jobbig som jag befarade- oandliga rakstrackor pa en trist motortrafikled med langa sugande backar. Det blev stopp pa mackarna for att fa vatska och nagot atbart. Men eftersom jag forbrukar minst 1,2 liter vatten (2 flaskor) per timma och mackarna ligger glest vara jag nara att kora torrt. Da dyker dock en raddande angel upp. En man i bil hade tidigare fragat vart jag sparng och nu stannade han till igen och stack till mig ett handskrivet bibelord om "run through the light". Visst, kanske bra men har du inget vatten? tyckte jag. Dom om min forvaning, mannen aker ivag minst en mil for att senare dyka upp med tva harligt kalla vattenflaskor! Vagen in till motellet i en liten trisit hala vid namn Milan blev anda besvarlig, samhallena har tar aldrig , nar man tror man kommit fram aterstar ett par kilometrar.

Detta skrivs pa Milans bibliotek, en av de finare bygganderna har i stan. Just biblioteken och postkontoren verkar halla hog standard, allmanna medel bidrar val till detta. Jag har annu inte borjat springa men eftersom jag ar lite trott och dagen verkar bli het far dagens etappmal bli kort, ca 42 km Jag planerar att springa till Bells, dar det lar finnas ett motell. Blir tyvarr mest en vastlig forflyttning, vill naturligtvis helst kunna springa rakt soderut men jag har hamnat lite for langt osterut for att fa raka sparet ner till New Orleans. Tennessee hoppas jag kunna ha klarat av i overmorgon. Kommer antagligen inte att springa in i metropolen Memphis (som jag for ovrigt sett) utan halla mig nagot oster om stan for att sedan hamna pa vag 51.

Ater till det agrala: Nu ar majsen cirka tva meter hog. Och utanfor motellet hade man planterat bananplanor. Jag borjar narma mig Sodern, helt klart.

Ja, rubriken talar sanning. Igar stannade jag till vid en vagkyrka for langtradarchaufforer utanfor staden Mayfield i Kentucky. Det var en barackliknade byggnad med skyltar om jesus och diverse kors. Tog lite bilder och ut kom vagpastorn sjalv, en langtradarchaffis. Han bjod in mig till en trevlig pratstund som rorde allt mellan himmel och jord (om judarna som guds utvalda folk, om hinduer som han inte gillade, om Hells Angels som han hatade och om Volvolastbilar som han gillade, sjalv forderog han dock en Freightliner). Efterat ville han ge mig nagot och da grabbade han tag i "kollektladan" och gav mig ett antal dollar! En annan besokare gav mig en silverdollar som skulel bringa mig tur under resten av resan. Dagen innan fick jag ata gratis pa ett hamburgerstalle.

Eftersom delstaterna ar valdigt smala dar min fardrutt gar sa avverkades Kentucky pa bara tva dagar. Tennessse kanske gar pa tre dagar men Mississippi blir jobbigt, inte bara for langden utan ocksa for varmen.

Malet idag ar att ta mig ner till staden Milan, kan dock bli besvarligt eftersom dagsetappen blir uppat 7 mil. Skriver detta fran ett bibliotek i staden Martin. Rena vilda vastern, stan byggdes upp under 1850-talet, valdigt ruffig. Skall nu ut och ata, far leta upp en saloon .