Strålande sol varje dag. En lycklig Björn söder om Mayfield i Kentucky.
Foto: Tyra Deckard

I stort gick allt över förväntan. Att jag knappt skulle få några problem under min cirka 160 mil långa löpning mellan Chicago och New Orleans hade jag inte ens vågat drömma om.

Förutom att det gick vägen är den kanske mest glädjande erfarenheten att kroppen så lätt och snabbt kan anpassa sig efter extrema förhållanden. Normalt klarar jag kanske 15 mil i veckan men inte 35 som det nu blev. Och springa i värme gillar jag normalt inte- nu besvärades jag inte av att det praktiskt taget varje dag var minst 32 grader och en luftfuktighet på 80-92 procent.

Men det som kanske glädjer mig allra mest är att åldern inte verkar ha så stor betydelse i uthållighetssammanhang. Jag fruktade annars det från början. Vi ”gamla” (själv är jag 57) är kanske inte alltid så snabba men vi kan vara sega och knäcka en 20 år yngre förmåga. Det evangeliet tycker jag alla långdistansare över 50 år skall ta till sig.

Förhoppningsvis kommer alla dessa mil att göra mig till en bättre löpare i tävlingssammanhang. Känner mig faktiskt starkare, inte det minsta sliten, och kanske skall jag få till något bra halvmara- eller marathonresultat i höst. Respekten för långa distanser har i alla fall minskat.

Några tycker kanske att min rapportering varit alldeles för positiv. Något måste väl ända ha varit negativt och ibland funderade du väl på att bryta? Nej aldrig bryta även om jag kanske inte skrattade alla dagar. Enda problemet som tillstötte, och som jag inte rapporterat om, var att några ”bagatellartade” skavsår på ryggen blev svårt infekterade och resulterade i stora värkande bölder. Men dessbättre kom infektionen först när jag nått fram till New Orleans. Men så fort jag kom hem tvingades jag uppsöka akuten och blev remitterad till Karolinska sjukhuset där bölderna punkterades. Nu går jag på en penicillinkur och faran är över. Den ordinarie träningen startar imorgon.

Ett löpprojekt av det här slaget kan varmt rekommenderas som ett alternativ till en vanlig semester. Att välja USA tror jag kan vara ganska vettigt- attityden till ”galningar” är där mycket positiv och dessutom är det ett ganska billigt land (mitt billigaste motell 24 dollar och dyraste 63). Men några 20 000 kronor kostade inte klabbet, tror att totalkostnaden stannar runt 30 000 med tanke på att min avslutande semestervecka i New Orleans och Chicago kostade en hel del. Totalt blev det 32 löpdagar, inte 31 som jag skrivt tidigare. I snitt blev det 5 mil per dag men längden är jag lite osäker på eftersom jag bara mätt med sytråd på karta.

Sett så här i efterhand är det en sak jag missade. Min tekniska utrustning med bara en vanlig telefon var alldeles för dålig. Gör jag något liknande framöver skall jag ha med mig en telefon som jag både kan ringa med, skicka epost med och surfa på. Det skulle ha varit en väldig lättnad att slippa stressa till alla bibliotek och dyra internetbutiker. Nu satt man ofta på nåder på biblioteken. Tänk att i lugn och ro när och var som helst kunna skicka och läsa epost och surfa och kunna läsa lite om de orter jag befann mig på. I regel visste jag inget om de platser jag kom till.

Jag har för närvarande inga planer på nya liknande löparäventyr. Men snart grabbar jag tag väl tag i en kartbok igen. Det är visst cirka 50 mil mellan Stockholm och Oslo men hur långt är det mellan Stockholm-Rom och mellan . . .

Utan er, mina kära läsare, hade jag inte klarat USA-äventyret. Att stödet skulle bli så stort, både från kända och okända, hade jag aldrig vågat tro. Tack skall ni ha! Och roligt om jag lyckats inspirera någon.

Sa har man blivit en vanlig joggare igen. Det blev en dags paus efter 31 dagars lopning, sedan var jag tvungen att ge mig ut igen, nu som vanlig joggare. Kandes riktigt befriande att kunna springa utan tyngande ryggsack, hade till och med klipp i steget med mina nya joggingskor. Den tropiska stormen/orkanen Dennis har det varnats mycket for. Men sjalv slapp jag den nastan helt, den drog in vaster om New Orlenas. En dag flydde jag till Baton Rouge (huvudstaden i Lousiana). Flyger idag till Chicago for tva dagars besok. Blir val nagra joggingrundor dar ocksa. Gud vad jag langatr hem! Om jag gor ett sadant har aventyr nagon fler gang skall jag skaffa en ombokningsbar biljett sa att jag inte behover ga och skrota en massa dagar. Livet som vanlig turist verkar inte passa mig riktigt.

Nu nar lopningen ar over finns inte sa mycket loparrelaterat att referera. Men nog kandes det konstigt att vakna i morse och inte ta pa sig loparkladerna och ryggsacken och sticka ut pa en ny 5-milare. Men i morgon tror jag nog det blir en liten joggingrunda i alla fall och da i nykopta skor.

Mina "gamla" Brooks Trance, som jag fick gratis i Illinois, holl cirka 130 mil. Sedan var dom helt slut och egentligen borde jag ha bytt tidigare. Den hoga varmen gor att slitaget blir mycket storre an under normala forhallanden. Men skobutiken i Jackson hade upphort att salja market sa det var bara att kuta pa. Har i New Orleans, eller rattare sagt i en av forstaderna (Metairie), lyckades jag efter stort besvar leta upp en butik som forde Brooks. Helt gratis blev det inte denna gang men aven har var man forstummad och det blev mycket kraftig rabatt pa de tre par skor jag kopte. Aven joggingbyxorna var slut sa det blev ocksa nya byxor.

Vilar lite kuslig stamning over New Orlenas. Alla gar och vantar pa den tropiska orkanen Dennis som nu harjar i Mexikanska bukten. Pa radion talar man om att folk nu pa fredageftermiddagen flyr ut fran stan och man uppmanar bilisterna att ha fulltankat. Pa Weather Channel, som jag tittar pa varje dag, ar man narmast i extas. Och swamp-turerna pa en av bifloderna till Mississippi stalldes in av arrangoren. Man vagade inte ta risken. Sjalv gick jag dock och spanade efter alligatorer, trodde mig se en, och tog en massa kort. Men nar jag efterat granskade bilderna visade det sig vara en stock (pinsamt, men jag har tappat mina glasogon och ser forskrackligt illa). Om Dennis inte blir for svar kanske det blir en liten lopartavling for min del nu pa sondag (tyvarr bara 2 miles, knappt 4 km, i en grannstad). Men risken ar nog stor att tavlingen stalls in.

Jag slickar i mig allt berom fran er. Forstummad av det stora gensvaret.

Finalen blev en blot historia ma ni tro. Har harjar Cindy och nar jag sprang till flygplatsen for att kopa flygbiljetten for hemresan nasta vecka oppnade sig himlens portar. Jag har aldrig varit med om ett liknande skyfall, vattnet gick halvvags upp til knana! Men vad gjorde det, det var varmt bade ute och inne. Det blev fotografering vid malgang. Men nagot pressfolk sag jag inte av, kanske lika bra det.

Det kanns redan lite tomt. Inte kan jag ge mig ut pa en joggingrunda i morgon bitti. Far val nu ta en veckas valbehovlig vila. I sanningens namn skall sagas att jag i borjan inte var overtygad om att jag skulle klara det. Innan jag gav mig ivag bedomde jag chanserna till 50/50 men efter cirka 2-3 veckor insag jag att det skulle halla. Kropen aterhamtade sig fantastiskt bra och konstigt nog kanner jag mig inte det minsta sliten, det brukar man ju annars gora under harda traningsveckor. Jag tycker ni andra skall ta till er budskapet: aldern har ingen jattestor betydelse nar det handlar om uthallighet. Manniskokropen ar en helt fantastisk maskin.

Svar och kommentarer pa era senaste fragor: Forst tack for ert enorma stod!

Jan (om felspringar, bifloder mm) Felspringarna kan raknas i flera svenska mil, inte engelska. Bifloder till Mississippi har jag inte ens tankt pa. Det har var valdigt torrt och floderna har mest varit uttorkade gyttjiga diken.

Fernando (om nar jag kommer hem) Pa fredag i nasta vecka. Du och Ylva ar alltid valkomna.

Borje (om endorfiner och frihetskansla) Hej Borje! Det handlar inte om endorfinkickar, men visst ar man lycklig manga ganger. Humoret kan dock pendla mycket. Mera har jag val gjort detta for att "testa granser". Att klara nagot man knappt tror ar mojlighet ar roligt och starker ocksa sjalvfortroendet. Och visst ar det en stor frihet att fa bestamma allt sjalv och inte harnagra krav fran utomstaende. Sedan behover det ju inte handla om lopning, man kan gora vad som helst.

Nu ar jag framme i New Orleans. Det tog 31 dagar och blev grovt raknat 157 mil. Kom i n i New Orlenas vid lunchtid billedes (!) pa den cirka fyra mil langa Causeway over sjon Puntchartrain, varldens langsta bro. Av praktiska skal valde jag igar att springa over staden Covington (fanns inga narmare motell). Lite fusk kanske med bil men jag raknar inte in strackan och forlanger nu malet till flygplatsen har i New Orlenas. En vanlig (tva prickar over a:et) erbjod sig igar att skjussa mig over bron. Jattelycklig. Mne de senaste dagarna har jag drabbats av hemlangtan. Nu tar jag vanlig semester har i New Orleans= nagra dagar i Chicago, hyr bil etc. Atrekommer med analys och slutsummering. Som vanligt kastas jag ut fran biblioteket. Detta biblioteksjakt stor mig. Skall ocksa svara pa era fragor. Nu springer jag ivag och koper flygbiljett.

Klockan 12.30 lokaltid passerade jag pa glada loparben gransen till Louisiana. Nu har jag sprungit genom fem delstater och ar snart framme. Kanske blir det malgang redan pa torsdag, annars fredag. Har i dag kommit till staden Bogalusa (13 000 invanare) efter cirka 6 mils lopning, sista milen fick jag oka farten for att hinna till biblioteket innan det stangde. Efter nagra dagar da det kants ratt monotont har gladjen aterkommit i lopningen. Jag ar ju nu sa nara malet att det blir roligare ju narmare jag kommer. Hur Rune Larsson, som sprang drygt tre ganger langre stod ut att vara borta sa lange, har jag sjalv lite svart att forsta. Skulle nog mentalt inte klara det. For ni skall veta att man kanner sig valdigt liten nar man springer pa dessa vagar som aldrig tycks ha nagot slut. Har nu kommit in i en fin loprytm, tycker jag. Haller 5-6-minuterstempo i cirka en timma, varvar med gangpauser pa 15-30 minuter, valdigt vagvinnanade. Har ocksa slutat att ga i backarna (dom ar inte jattebranta). Bibliotikarien kom just nu och sa att dom stanger klockan 16.30. Tyvarr hinner jag inte svara pa era fragor nu heller. Men jag aterkommer. Och tack for allt stod ni ger mig. Utan det skulle det aldrig ga. Morgondagen lite oklar. Jan har sakert ratt att dte inte gar att springa pa den langa bron. Kvallen fgar agnas at planering.

Nu finns det v�ldigt m�nga nya bilder fr�n resan uppe p� sidan. Klicka helt enkelt p� "Bilder fr�n resan" i menyn till h�ger. /webmaster

(Även detta är inringt av Björn)
Ingen mobiltäckning, stängda bibliotek och idag fjärde juli USAs nationaldag har gjort att jag inte har kunnat lämna några rapporter. Två grova missar i lördags gjorde att jag hamnade totalt ur kurs och kom alldeles för långt öster ut. Får nu ändra rutten så jag springer in i östra New Orleans, inte västra, och över en fyra mil lång bro över sjön punt chartrain.

Frånsett ett infekterat skavsår på naveln (orsakat av ett spänne på ryggsäcken) går allt fortsatt bra. Kommer snart till staden Colombia och har då sprungit ca 5 mil idag.

Hinner just nu inte svara på era frågor, men återkommer så snart som möjligt.