Systrarna Annabel Walkup, 85 år och Vera Carson 94 år. Det var Annabel som körde, inget konstigt i USA.

Plötsligt stannar en bil till. Det är två gamla kvinnor som undrar vad jag håller på med. De verkar pigga men jag reagerar ändå på att så gamla personer är ute och kör bil på en highway.

Här är det inget ovanligt med bilförare som är över 80 år. Visst, det förekommer också i Sverige men i USA beskrivs det som ett ett jätteproblem. Äldre är klart överrepresenterade i olycksstatistiken och är lika farliga som tonåringar. Om några år tror man att bilförarna över 65 år kommer att svara för en fjärdedel av alla allvarliga trafikolyckor i USA. Några begränsningar för äldre att köra finns egentligen inte men reglerna varierar lite mellan delstaterna.

Det där skrämmer mig lite när jag springer på Iowas vägar, som saknar vägren. När man dessutom ser alla tjocka personer som knappt kan röra sig undrar man hur de är som bilförare. Förarna verkar också väldigt osäkra på var de har bilen när de får möte. Inget konstigt eftersom sikten måste vara ganska dålig i dessa mastodontfordon. Och att se en joggare, fotgängare eller cyklist på highway måste vara en chockartad upplevelse, här kör ju alla bil.

I USA har en fotgängare inga rättigheter när vägren saknas. Vägarna är till för bilarna och vid möten ska därför en fotgängare alltid kliva av vägen. Det gör jag för det mesta men löpningen blir väldigt ryckig och jobbig, ja lite åt intervallöpning.

Min beskrivning av trafiken låter kanske värre än det är. Det som gör att jag ändå känner mig ganska säker är att trafikrytmen är lugnare än i Sverige och att fartdårarna hör till undantagen. Dessutom är det inte så mycket trafik på highway 2.

Det som förgyllde dagen var mötet med det gamla syskonparet Annabel Walkup och Vera Carson. Annabel, som körde och är 85 år, berättade att de besökt begravningsplatsen i Yorktown där hennes svenska mamma, Anna Christine Holms är begraven. Jag formligen bombarerades med frågor och någon timma senare stannade Annabel till igen och frågade:

-Du går, har du problem?

Dom är hårda, järnkvinnorna i Amerika . . .

Jag är i Amish-land                              Mitt fina motell i Mt Ayr.

Dagens löpning blev totalt 57 km. Idag var det inte lika varmt men eftersom det är väldigt kuperat gick det ganska tungt. Jag blev intervjuad av två små lokaltidningar, en i Bedford och en i Mt Ayr. Intervjun på restaurangen Croosroad i Bedford var lite speciell, för fem år sedan blev jag också intervjuad här.

Keep on running!

"Familjen Steve" i Clarinda, Iowa. 15-årige Adam körde ut och hämtade mig efter avslutat löp. I  morgon bitti hämtar föräldrarna Don & Terri Carroll mig vid motellet och kör ut mig där jag slutade löpningen. Därmed har har de gjort en hel Steve. 

Det är bara en tidsfråga innan uttrycket "to do a Steve" tas in i de amerikanska ordböckerna. Det är nu så vanligt förekommande att gemene man börjar förstå vad det handlar om. Idag behövde jag inte ens be om en Steve, jag blev erbjuden den spontant!

Idag hade Jan föreslagit en Steve efter Clarinda. Här finns ett fint Super8 men att ta in där efter bara drygt 30 kilometers löpning duger naturligtvis inte, lite längre måste jag springa  men då krävdes en biltransport tillbaka. Det kan vara lite marigt att få till en Steve.

-Jag kan ge dig en, sa Terri Carroll, när hon stannat sin bil på hwy 2 och frågat vad jag höll på med. Och sedan bjöd hon och maken Don mig på lunch i Clarinda.

Jag är alltså rena turgubben. Jag behöver inte ens be om hjälp, jag får den ändå. Det är lite oroande för motgångarna lär komma, man kan inte baar leva på tur och rutin. Denna Steve var väldigt värdefull eftersom morgondagens löpning annars skulle ha blivit orimligt lång.

Lite otur hade jag ändå idag. "Min" frisör i New Market (450 invånare) där jag klippte mig 2007 hade precis stängt för dagen när jag kom fram. Jag lyckades dock förmedla en hälsning till henne via grannen, som kom fram och undrade vad jag höll på med när jag fotograferade mig framför frisörskylten.

Ingen klippning 2012 hos Nancy.        Klippning hos Nancy 2007.

Dagens löpning blev 57 km, njutning i vartenda steg. Jag bor på Super8 i Clarinda och i morgon bär det av till Mt Ayr där ett ännu finare motell väntar.

Keep on running!

PS

Den riktige Steve heter egentligen Stephen Held och är motellägare i Broadus, Montana. Vi är vänner på Facebook och så här presenterar han sig själv:

Charlene Brownfield och Ashley Ward arbetar på Penn Drug CO, som öppnade 1863 och inrymmer Iowas äldsta apotek. Drugstoren har varit i familjen Penns ägo sedan starten.

En drugstore är något väldigt typiskt amerikanskt. I grunden är det ett apotek men här kan handlas det mesta. Drugstoren i Sidney, Iowa, borde kulturminnesförklaras, den har ägts av samma familj i 160 år.

Vad är nu detta? Hungrig och lite förvirrad anländer jag till Sidney,"rodeostaden", med 1 300 invånare. Där slinker jag in på något jag tror är en restaurang men som snart visar sig rymma så mycket mera.

-Du har kommit till Iowas äldsta apotek, säger Charlene Brownfield och sticker till mig ett papper om drugstorens spännande historia. Dessutom känner jag igen dig, jag såg dig och vagnen på gatan här utanför för fem år sedan.

Vilket minne! Nej, en coast to coast löpare passerar knappast obemärkt genom en så här liten stad. Och själv har jag också en massa minnen från Sidney. Att färdas i samma spår är väldigt trevligt. Under färden till Sidney undrade jag t ex när jag skulle bli stoppad av polisen. Iowa var ju rena polishelvetet. Tanken hade knappt tänkts förrän lokalpolisen var på mig. Vad har jag nu gjort?

- Vi har fått samtal om att du är i vägen för mötande trafik. Och man undrar om du har ett barn i vagnen. Det är bara för din säkerhet . . .

Polismannen verkar nästan skämmas för att han stoppat mig. Jag som dessutom varit så exemplarisk och gått av vägen vid nästan alla möten. Men polisen verkar inte ha mycket att göra och det är rätt fantastiskt att småstäderna i USA kan hålla sig med egen poliskår.

Iowas äldsta apotek, Sidney.               Denna bild kommer i nästa Sidney Argus Herad.

Dagens löpning till Days Inn i Shenandoah blev tämligen kort, 45 km, men ändå inte helt lätt eftersom det är kuperat. Idag var var det dessutom kvavt. Vägarna är som fruktat hemska, vägrenen består av grus. Jag får förklarat att det beror på Iowas dåliga ekonomi.

Gruset är hemskt på hwy 2 . . .            men vägen är också bitvis vacker.

På Days Inn har jag ett "brottsligt förflutet". Här råkade jag ställa till en översvämning när jag tvättade mina kläder. Jag glömde stänga av kranen och massor av vatten rann ut på heltäckningsmattan. I korridoren snodde jag åt mig handdukar för att torka upp och som jag sedan gömde i en skrubb. Hårtorken fick gå hela natten och på morgonen var det hjälpligt torrt men golvet måset ha blivit skadat. Dessbättre var det ny ledning i år på motellet och mitt besök 2007 var glömt.

Keep on running!

Glädjehoppet 2012                              Gläddjehoppet 2007

Idag korsade jag gränsen till Iowa. Äntligen borde jag kanse säga men Iowa är dessvärre ingen bra delstat att springa i.

Att hoppa vid samma skylt som för fem är sedan är väldigt speciellt. Det är dock med blandade känslor jag nu inleder åtta dagars löpning i Iowa. Tyvärr är vägarna här hårt trafikerade och vägrenen består av grus. Dessutom böljar landskapet, alltså ständiga backar. För fem år sedan blev jag ofta stoppad av polisen för att jag var i vägen, jag ville inte gå ut i gruset vid möten men nu får jag vara lite mer försiktig.

Jan och jag har diskuterat att lägga om rutten och i stället för hwy 2 springa på den nordligare 34:an. Men inte heller den är bra varför jag ikväll bestämt att det blir 2:an, alltså samma väg genom hela Iowa som förra gången. Men att känna igen sig är bara positivt. Kanske slinker jag även nu in på Nancys salong och klipper mig!

Keep on running!

Paret David och Kathy Johnson framför sin 120 år gamla trävilla i Dunbar, Nebraska. Observera svenska flaggan. David är svenskättling och Kathys har rötterna i Irland. Tyvärr missade jag den irländska flaggan framför huset.

Det är när jag vågar svänga av från de stora vägarna jag får uppleva de fantastiska mötena med vanliga amerikaner. I de små samhällena blir kontakterna naturliga och gästfriheten är stor. Här är det inte fel att komma från Sverige.

Vartenda löpsteg är just nu en njutning. Vädret är bra, jag är stark som en Björn och allt annat funkar. Nåja, det skall väl vara en och annan punktering som fördystrar tillvaron. Att som nu dessutom springa på samma vägar som för fem år sedan, ja det är en höjdare.

Efter 14 kilometers löpning såg jag idag skylten Dunbar, ett samhälle med 187 invånare. Jag fick ett infall och svängde av från highway. Kanske skulle det finnas en butik eller restaurang där jag kunde köpa en coke och släcka törsten? Jodå, det fanns en "popmaskin" till höger om stoppskylten, upplyste ett par mig om.

När jag sitter där utanför post office och halsar flaskan får jag en och annan nyfiken blick. På huvudgatan kommer en man i vit skjorta och blå keps emot mig.

-Coast to coast . . . , säger han när han ser skylten på vagnen.

Jag hinner inte mer än öppna munnen förrän han frågar:

-Talar du svenska?

Mannen heter David Johnson, är 67 år och är på väg för att hämta sin stora lastbil som står parkerad framför en förfallen vacker röd tegelbyggnad.

-Huset är mitt och jag ska bygga om det till restaurang.

David berättar att hans farfar kom från Karlskronatrakten och att han i somras besökte släkten på Hasslö.

-Har du sett fiskargumman på Fisktorget i Karlskrona? Det är Anna Svensson, en släkting.

Jag baxnar. Jag får följa med hem och blir presenterad för Davids fru Kathy. De gifte sig för tio år sedan och bor nu i en grönmålad trävilla, typ Villa Villerkulla, från 1892.

-Detta var en gång Dunbars sjukhus. Här har tre läkare bott, säger hon och ursäktar sig för sin för dagen tidstypisa klädedräkt (hon ska iväg på ett släktmöte).

Kathy arbetar som designer och histioriker och har specialiserat sig på gamla fyrar i USA. Hon gör brodyrmönster och snart kommer också Långe Jan med i kollektionen- paret passade nämligen på att göra en avstickare till Öland.

Släcker törsten i Dunbar.                     Postkontoret i Dunbar

Postboxar, Dunbar                               Davids lastbil vid blivande restaurangen

Dagens löpning blev kort, 38 km. Jag råkade ut för en slangexplosion och blev blöt på benen av allt utsprutande slime. En ny explosion inträffade i en cykelaffär i Nebraska City men nu ska detta inte behöva hända igen (hoppas jag).

Keep on running!

Mustang Motel i Syracuse, Nebraska, kostar bara 29 dollar natten. Och då ingår färgtv och telefon, upplyser skylten.

Nog är det fantastiskt, det går fortfarande att få ett motellrum i Amerika för 29 dollar. I Syracuse, där jag nu befinner mig, finns Mustang Motel. Tror ni jag hoppade på den vildhästen eller blev det flotta Syracuse Inn & Suites?

Rune Larsson, ultralöparen ni vet, skulle gå i spinn om han var här. Ju enklare desto bättre, är hans motto. Och jag kan hålla med, i alla fall när det gäller mycket kring löpning. Frestelsen blev därför enorm när jag idag såg skylten om färgtv utanför Mustang Motel. 29 dollar natten, vilket kap! Jag skulle spara minst 40 dollar om jag tog in här. Och gratis internet skullle jag också få men ingen frukost, lovade motellkvinnan.

Syracuse Inn & Suites frestade med pool, konferensrum, gratis internet, gym och lagad frukost. Men så var det där med priset. 72 dollar är inget att bråka om men ändå lite högt i en så här liten stad med 2 000 invånare. Så vad tror ni jag gjorde för val?

Flott värre. Här har jag legat förr och då hette motellet Sleep Inn. Skulle jag kanske ta in här igen?

Just nu har jag väldigt bra flyt i löpningen. Orden "Man, you are a machine", klingar fortfarande angenämt i öronen. Jag skulle kunna springa minst en mil till om dagen men cirka fem får räcka eftersom det känns komfortabelt. Idag blev det 53 km på en rätt trist motortrafikled, från Lincoln till Syracuse. De nya skorna var underbart sköna.

Min nya gps på vagnen är också toppen. Jag kunde idag inte slita blicken från vägmätarens stora, tydliga siffror. Det som eggade mig var att mätaren också visade medelhastigheten och jag försökte hela tiden höja noteringen men med alla kortstopp blir inte farten högre än 8-9 kilometer i timman.

Ögongodis för mig.                              Restaurang i Palmyra.

Keep on running!

Passar utmärkt! Egentligen behövde jag inte prova skorna, ett par Brooks i storlek 8,5 har nu i 30 år passat mina fötter.  Managern Eric Heyl i The Lincoln Running Company gav mig en mycket fin rabatt på dessa giftgröna Brooks Adrenaline.

Årets modell av Brooks Adrenaline för 35 dollar, cirka 250 kronor. Det får nog anses vara ett klipp. Men jag får alltid fina rabatter i "min" löparbutik i Lincoln, Nebraska.

Idag var dagen för att förnya  sliten utrustning. Det passade bra när jag stannade till i Lincoln, Nebraskas huvudstad med 225 000 invånare. Jag är noga med att utrustningen måste vara i toppskick, löpet får inte stupa på sådant jag faktiskt kan styra över.

Nu har jag bytt ut de tre par havslitna skor jag hade med mig. Förmodligen blir det ytterligare ett skoköp, Totalt fyra nya skor alltså vilket är ett par färre jämfört med under de två andra löpen men nu är det kallare varför slitaget är mindre. Dagens skoinköp skedde i en löparbutik i Lincoln  där jag  kan betraktas som stamkund, i somras köpte jag joggingvagnen här. Hade det inte varit för vikten skulle jag köpt fler skor men det får vänta tills jag nått New Jersey.

Min gps på vagnen har börjat krångla. Den stänger av sig i vartenda gupp, mycket irriterande eftersom jag är så beroende, inte minst mentalt, av att hela tiden se tillryggalagd sträcka. Vid varje avstängning backar dessutom vägmätaren några hundra meter varför det känns som att jag står stilla. Idag passade jag på köpa en ny gps. Det blev en Garmin Edge 200, som egentligen är avsedd för cykel men passar för kärran. Batteritiden är mycket bättre varför jag nu slipper att ladda så fort jag tar ett middagsstopp.

Jan, min ruttplanerare på hemmaplan, gör ett strålande jobb. Idag hade han ritat en finurlig dragning på vackra småvägar ner mot motorvägen, allt för att jag skulle få en pizza till lunch på Godfathers Pizza. Vad Jan inte visste var att restaurangen på macken den senaste tiden haft problem med elförsörjningen och därför ttvingats stänga. Ingen pizza alltså och jag fick springa på tom mage 30 km. Jag överlevde efersom jag hade en del smått och gott i vagnen, bl a jordnötter från Dollar General.

Totalt blev dagens löpning från Seward till Lincoln inklusive alla shoppingturer 52 km. Jag pustar ut på Days Inn i södra delen av stan för att i morgon ta mig an 49 km till Syracuse. Löpningen går strålande och jag känner mig fri och lycklig. Det är så här ett coast to coast ska vara!

Det finns dom som släpar betydligt tyngre packning än jag. I bakgrunden Lincolns skyline.

Keep on running!

East Hill Motel i Seward, Nebraska, fick få anmärkningar. Priset var också bra, 54 dollar och 75 cent.

Min motellnota blir "huge". Men ändå får jag mycket för pengarna, tycker jag. Fast alla motell har sina brister och få är anpassade för dagens resenärer.

Motell är billiga i USA, 50-65 dollar är vanliga priser för hyggligt boende. För samma standard får du betala uppemot det dubblai Sverige. Jag har numera slutat att pruta och har också uppgraderat mig något. Jag bor  i regel på mellanklassmotell, ofta kedjemotell, typ Super8, och försöker undvika de sunkigaste.

Priset säger en del men billiga motell behöver inte vara dåliga. Helst väljer jag motell där frukost ingår, billigare än att äta på stan och trevligare än att äta medhavt på rummet. Många motell ger också  seniorrabatt (ofta 10 procent) från 60 år.

Det är alltid lika spännande att öppna dörren till motellrummet. De flesta rum är visserligen väldigt lika men skicket varierar. En sak jag förvånar mig över är möblemanget, ofta en massa byråer och andra helt onödiga och skrymmande möbler. De flesta reser ensamma och stannar bara en natt så behovet av förvaringsutrymmen är inte så stort. Skrivplatsen är i regel dåligt utfiormad och kontaker för dator och annat saknas i regel just där.

Här andra saker jag kan irritera mig över:

# De elektriska vägguttagen är i regel så slitna att mina laddare ramlar ur.

# Vattnet i handfat och badkar stannar inte kvar, ploppen ofta borta och man får täta med strumpa.

# Obegripliga och bullriga luftkonditioneringsanläggningar.

# Trasiga glödlampor, galgar som saknas, inga eller obekväma stolar

# Internet som bara fungerar i vissa rum eller är segt när många är ute på nätet.

# Frukost där flingor, mjölk och bröd saknas och det bara serveras muffins och kaffe och annat onyttigt.

Listan kan göras hur lång som helst. Det perfekta motellrummet finns inte.

Kraftig sidvind och varmt, över 30 grader,  gjorde dagens löpning från York till Seward besvärlig. Totalt 53 km och imorgon är jag i Nebraskas huvudstad  Lincoln. Där kommer jag att komplettera en del löputrustning. En del dataproblem har dykt upp, ingen katastrof, men hoppas att det snart löser sig.

Hela rutten finns nu utlagd under rubriken "Om löpet". Där kan du också hitta en del pressklipp.

Keep on running!