Kommentarer på Mitt sjunde coast to coast blir det tuffaste


En enda lång raksträcka på 17 mil i öknen mellan staden Twentynine Palms i Kalifornien och gränsstaden Parker i Arizona väntar mig. Hur klarar man detta om man inte vill campa?

Öken, öken, öken. 17 mil ren öken- inte ett träd, inte ett hus, inte något tecken till civilisation. Mitt nästa coast to coast kan bli det tuffaste av dem alla.

Den 13 februar står jag med fötterna i Stila Havet utanför staden Huntington Beach strax söder om Los Angeles. Kärran står parkerad på den vidsträckta stranden, det är tidig morgon, surfarna har börjat dyka upp och det är cirka 18 grader i luften. Västliga vindar, bra för det är öster ut jag ska springa. Min amerikanska ”cousin” Linda Feldman står beredd med handduken, jag torkar fötterna, snör på mig löparskorna, Linda tar några bilder, jag gör en sista koll av packningen, känner på däcken, tar på mig solglasögonen, startar gps;en på kärran, trycker igång klockan på handleden och börjar sakta jogga upp mot Main Sreet för att sedan vika höger på 6:th St och därefter följa Santa Anna River norrut. Totalt ska det bli ca 500 mil innan jag efter100 dagar springer ut i Atlanten och kan bocka av mitt sjunde coast to coast.

Ja, så där kan man drömma. Förhoppningsvis blir drömmen också sann. För nu är planeringen av mitt nästa ensamlöp över den amerikanska kontinenten i full gång. Halva rutten är ritad och i grova drag kan du på kartan se hur jag springer.

Sträckan mellan Huntington Beach och Gothenburg i Nebraska är 260 mil och ska enligt planen springas på 48 dagar (54 km/dag i snitt). Varenda dag är planerad och jag hoppas kunna bo på på motell nästan alla dagar men då krävs det en hel del Stevar. Sedan återstår cirka 250 mil innan jag når Atlanten men var målgången ska ske är ännu inte bestämt.

Vad du inte kan se på kartan är alla öknar, halvöknar, spökstäder, berg, backar, ändlösa raksträckor och att det kan vara över fem mil mellan restaurangerna. Ja, det här kan bli besvärkligt men inte värre än att det är fullt möjligt. Och väl framme i Nebraska, alltså halvvägs, har jag nått civilisationen och städerna ligger lite tätare.

Varför då välja en så besvärlig sträcka? Jo, jag lockas av att "erövra" några nya stater. Arizona är en sådan även om jag sprungit en halv dag i denna delstat under en tidigare löp. New Mexico blir en helt ny bekantskap, även Texas. Och kanske tar jag ytterligare någon ny stat under andra halvan av löpet.

Jag komer att springa i väldigt varma områden. Phoneix, AZ, har sommartid en medeltemperatur på uppåt 40 grader, nära livsfarligt för en löpare. Men eftersom jag startar rekordtidigt den här gången kommer jag förmodligen att få runt behagliga 20 grader.

Tyvärr får jag inte springa på motorvägarna (interstate) i Kalifornien och Arizona, däremot i New Mexico.. Detta har försvårat planeringen. Rutten har jag denna gång gjort helt själv men jag har haft lite nytta av en tidigare sträcka min bror Jan ritat.

Det är roligt men  tidskrävande att rita en rutt. Svårigheten ligger i att hitta boende på lagom avstånd. Så fort motellen ligger mer än 6-7 mil ifrån varandra får jag problem. Och det har jag fått på mängder av ställen. Ibland har detta lösts genom att välja nya sträckningar, andra gånger tvingas jag till "Stevar", det vill säga transporthjälp. Någon kommer ut i bil och hämtar mig på kvällen, kör mig till motellet och nästa morgon kör ut mig till platsen där jag slutade att springa.

Planeringsverktyget är Google Maps, som blivit allt bättre med åren. Numera finns många motell utsatta på kartorna, dock inte alla. Finns inga motell kan airbnb enstaka gånger vara en lösning. Turistbyråer, Chamber of Commerce, olika städers hemsidor med mera kan ibland tipsa om boende. För campa ogillar jag, har dock även denna gång med mig campingutrustning (mycket enkel sådan, får inte väga för mycket).

Och så var det det här med den 17 milen i Mojave öknen, Hur löser jag den knuten? Jo, det blir Linda som får rida ut i öknen på en kamel och hämta mig. Kamelen heter visst Toyota eller var det kanska Mazda.

Återkommer med hur det går med planeringen. Och så tänkte jag berätta om hur man tränar för att springa 500 mil utan att ta en enda vilodag.

Keep on running!.

 




Kändes denna post intressant och värd att kommentera går det bra här

#1 Robert - 2018-12-27 15:27:06

New mexico= godaste maten!!
Där kommer du få smörja kråset

#2 Christian Strömberg - 2018-12-27 19:43:21

Följer med stort intresse. Fortsätt berätta!

#3 John Pahlm - 2018-12-28 13:05:57

Så spännande läsning, håller med Christian, fortsätt berätta!

#4 Björn - 2018-12-29 18:55:35

Ser fram emot maten i NM. Robert, vad är det jag inte får missa?

#5 Nils H - 2018-12-30 12:18:52

Superimponerad redan av planläggningen - och ännu mer av att du ger dig på denna prövning. Fem km Parkrun "kan slänga sig i väggen". Lycka till!

#6 sverker - 2019-01-08 14:11:44

men det blir bara ett litet hörn av Texas? Medvind och behaglig temp. torde öka dagsetapperna avsevärt? Du har ju fångat USA:s själ - dessa nybyggare på prärien som eldade med "buffalomuffins" - hur bra fick dom det egentligen? Hör mycket amerikanska på stan - dem känner man igen på långt håll - mest ungdomar alltså.
Min släkt utvandrade i tre omgångar: 1846 - 1868 - 1876. Allt från guldgrävare - järnvägsanställda - flygplan - både DC och Boeing. Många bor i Souix City och Alta i Iowa betyder Alfta - engelsmän kan/vill inte uttala svenska ord: LBJ: "the swedes say Jonsson - not Djonson!" En jobbade på SAL. En stred i Vietnam - nåt han inte gillade - tänker skriva en bok om detta helvete.

#7 Mats B - 2019-01-19 07:47:44

Ska med glädje följa din blogg. Såg fram emot varje nytt inlägg under förra året. Tack för att du delar med dig och lycka till!