Kommentarer på Sociala löp för en osocial gubbe


Äntligen i mål och tillbaka till Slussen efter en runda på cirka 60 km.

Sociala löp är bland de bästa som hänt svensk löpning. Förr var löpargrupper vid sidan av idrottsföreningarna ovanliga, nu behöver ingen springa ensam- det kryllar av erbjudanden på bl a Facebook.

En klassiker i Stockholm är Årets Sista/första Långpass, en runda på sex mil. Nio stycken hann paret Ulla och Peter Lembke arrangera innan de tröttnade för två år sedan (Peter tyckte att det blev för mycket tävling över det hela och de på förhand tre bestämda fartgrupperna brukade snabbt splittras i en mängd grupper och få ville springa i den långsammaste).

Nu har detta gratisarrangemang med bravur tagits över av Kenneth Le och Per Widén. De har helt enkelt kopierat Lembkes koncept- rundan, depåstoppen med de världsberömda skumtomtarna serverade från bakluckan på en bil, ja allt är som vanligt. Ja även utbrytargrupperna och lite tävling över det hela, både på gott och ont.

Klart för start. Längst till höger en av ledarna, Kenneth Lee. Uppemot ett 90-tal löpare var med (kvinnor i majoritet). Många valde att inte springa hela distansen, okänt hur många som sprang de sex milen.

Idag sprang jag för sjunde året denna 6-milsrunda. Och glädjande nog kan jag som snart 70-åring konstatera att jag håller dom tider jag gjorde för tio år sedan. Mellangruppen, där farten ”ska” vara 6.45, känns efter någon mil för långsam. Så jag tillhör syndarna, jag drar upp farten, splittrar grupper etc.

Jag gillar sociala löp som företeelse. Men tyvärr är jag inte tillräckligt social. Jag springer gärna några timmar och snackar med folk men sen vill jag helst springa ensam. Känner att gruppen inte gör mig starkare, snarare tvärtom. Jag vill hålla mitt eget tempo och sen bara mala på. Typisk ensamvarg, inte så smickrande. . .

Så var det också idag. Efter 2,5 mil sa jag morsning korsning och började jaga ikapp tätgruppen bestående av tio löpare som skulle hålla ett tempo på 6.15. När jag störtar in på Maxi i Barkarby ska gruppen precis ta sig an de återstående tre milen in till Slussen. Efter att ha kastat i mig min hamburgare kommer jag vid Visätra ikapp gruppen men blir upphunnen av två löpare vid Brommaplan och av en tredje tio minuter senare. Ändå otroligt nöjd med ett snitttempo på 6.29 min/km och en bruttotid på 7 timmar och 30 minuter.

Det här är naturligtvis bra träning för mitt stundande och sjätte coast to coast. I ärlighetens namn ska sägas att Årets Sista Långpass är betydligt tuffare än en normal dagsetapp i USA, som brukar ligga på 5-6 mil och där jag kan hålla ett något högre tempo.  Två Årets Sista Långpass på raken hade knäckt mig. I Amerika tar jag en massa pauser, kan sova under ett träd längs vägen, läser varenda historisk minnesskylt jag passerar, snackar med folk, fotograferar och är i regel ute uppåt tio timmar, ibland över tolv timmar. I december/januari är sådant inget nöje i Sverige . . .

En annan nyårstradition brukar vara att på nyårsaftonen springa de cirka tre milen upp till Vallentuna och vara funktionär på klubbens Nyårsloppet. I år tror jag att jag fuskar lite och åker delar av sträckan med Roslagsbanan. Avslöja inte det för någon!

Keep on running!




Kändes denna post intressant och värd att kommentera går det bra här

#1 Bengt - 2017-12-31 17:54:35

Jag är imponerad som vanligt. Du verkar inte ha några svårigheter att kunna springa långa sträckor och hålla en jämn fart. Önskar dig ett Gott Nytt spännande År! Vi ses i Boston!

#2 Ingmarie Nilsson(blog.yoging.se - 2018-01-04 15:08:50

Du är som jag. Eller jag som du. En social ensamvarg! :-)

#3 Andre? - 2018-01-07 20:03:59

Grattis Björn till alla löpupplevelser och -framgångar 2018! Längtar till ännu än sommar färdas virtuellt löpande över USA, lycka till!