Kommentarer på KUL springa 53 km?


Klart för start. Mats Dänsel (glasögon th) utanför Zinkens vandrarhem ger de sista anvisningarna innan ett stort gäng duktiga ultralöpare ger sig i kast med att springa cirka 5 mil i snön.

KUL står för Svenska Friidrottsförbundets kommitté för Ultradistanslöpning. Jag, en katt bland dessa hermeliner, hängde på när kommittén anordnade sin årliga KUL-helg i Stockholm.

Det är bara att konstatera, jag är ett övermoget blåbär i ultrasammanhang. Visst, jag kan springa långt och länge på slät asfalt en varm sommardag. Men när det handlar om rötter och stenar eller som idag på knaggliga upptrampade spår i snön är jag helkass. Jag blev helt enkelt frånsprungen, tröttkörd och fick (nästan) kasta in handduken. Men ge upp? Nej, så illa var det inte.

Det är väl bara dårar, hundägare och vissa löpare som vintertid lämnar den trygga asfalten i stan, uppsöker svårigheterna i terrängen och dessutom gillar besvärligheterna. För vilken vettig människa tar sig fram på små upptrampade stigar utan vingelmån, riskerar benpiporna och kör slut på sig?

Jag anade nog att det skulle bli besvärligt idag. På prograammet stod 51 km längs Stockholms öar. Vi stack först ut på Reimersholme, inga större problem. Sedan Långholmen, stora problem. Sedan backarna i Fredhäll där första löparen stöp. Sedan fortsatte det med Brunnsvikens stränder, jätteproblem men inte för hermelinerna. När vi kom till Ålkistan och Lappkärrsberget var det slut på jamandet från den gamla hankatten som istället uppsökte plogade vägar och lät hermelinerna löpa fritt på stigarna längs Värtan.

Misse var lämnad åt sitt öde, slog av på takten, började gena här och där och sneglade oroligt bakåt för att kolla om hermelinerna skulle hinna ikapp. Det gjorde dom säkert men han såg dem inte. Det var en rätt eländig misse som senare smög in på McDonalds vid Slussen och beställde en Big Mac & Co, cola och en liten kaffe med grädde, förlåt mjölk. Skulle misse ta tunnelbanan hem och bara få ihop ynka 40 km?

Nej, misse fick lite nya krafter, lufsade vidare och tog en sväng runt Fåfängan och nu återstod bara Årstavikens stränder innan målet var nått, Zinkensdamm Hotell och Vandrarhem. Men vad ser han vid framkomsten- nyduschade hermeliner som är på väg hem. Och till sin stora förskräckelse får han höra att dom fått ihop 52 km, misses gps visar bara 48 km!

Vad göra? Några extravarv i Tantolunden? Tankarna far genom misses lilla hjärna och snart är beslutet fattat: det blir ingen bussresa hem utan han fortsätter lufsandet mot hemmet, över Västerbron, Kungsholmen och till Birkastan. Ny koll på gps:en- den visar 52 km. Det får bli en sväng runt kvarterat. Puh, äntligen 53 km!

Vem "vann", misse eller hermelinerna? Hermelinerna kan i alla fall skratta gott när dom  på den HÄR kartan ser vilken fart gammkatten höll och hur han fuskade genom att ta genvägar ute på Djurgården.

Jag håller föredrag om mina USA-löp inför en grupp ultralöpare under KUL-helgen. Intresset för den här typen av äventyrslöp verkar stort och jag fick många frågor.

Keep on running!




Kändes denna post intressant och värd att kommentera går det bra här

#1 Torsten Olsson - 2016-11-13 22:07:42

Otroligt att du orkar. Jag upplever att det lättare att springa i kyla än i stark värme men över 5 mil i snö det inger respekt. Lycka till med de återstående 750 Km.

#2 Charlotta S - 2016-11-14 23:09:35

Ett roligt inlägg! Skrattade mycket och högt...hoppas misse fick återhämta sig med god mat och grädde. En riktigt duktig misse!

#3 hasse - 2016-11-15 20:29:37

var hittar man info om sådana här trevliga långpass? såg inget på deras hemsida?

#4 Björn - 2016-11-17 22:04:28

#Torsten: Där är vi nog olika- jag tycker det är mycket lättare att springa i värme än i kyla. Och på äldre dar har jag börjat frysa allt mer.
#Charlotta: Tack. Lite förvånad att jag inte hade någon träningsvärk efter den turen.
#Hasse: Förstår att du missade, informationen på ultradistans.se verkar ha varit obefintlig. Själv fick jag infon via en Facebook-grupp för KUL