Kommentarer på Vad du bör veta inför ett coast to coast (2) : Så planerar du den perfekta löpdagen


Mat på en trevlig restaurang längs vägen eller färsk frukt i kärran får löparen på gott humör så han kan ta några steg på Maslows behovstrappa. Bilderna från Georgia 2010. Klicka för större storlek!

Varje dag under ett coast to coast försöker jag nå det översta trappsteget i den Maslowska behovstrappan. Det gäller att få till den perfekta löpdagen. Mat vid rätt tidpunkt och på rätt plats är då förutsättningen för orka alla stegen. Men det behövs fler ingredienser i soppan.

I andra avsnittet av ”Coast to Coast-skolan” får du tips om hur du kan lägga upp en riktigt lång löpdag så att den blir så bra som möjligt. Planering är A och O. Har du koll på läget och känner dig säker blir allt lättare och roligare.
Visst, det mesta händer oförhappandes. Det är inte för inte ett coast to coast är ett enda stort äventyr. Ändå ligger det mycket planerande bakom; varenda löpdag är planerad i detalj, dagsdistansen, valet av vägar, matstoppen och även motellbokningen ska vara klara innan du checkar ut från motellet.

Planeringsverktyget är Google Maps. Det används för att i detalj lägga upp löpdagarna. Så här ser t ex dag 51 ut, fredagen den 10 juni: länk.  Länken har jag lagt i ett excelark där jag har adresserna till alla mina motell och andra viktiga noteringar som t ex hur långt det är till lunchstoppet, viktiga avtagsvägar, eventuella sevärdheter, möjligheter till eftermiddagsfika och om hur motellet jag kommer till kan tänkas vara.

Dan innan går jag igenom rutten. I min vattentäta gps (Garmin Zumo 660 för mc) läggs motellets adress in samt viktiga stödjepunkter. Det blir då i stort sett omöjligt att springa fel. Annat var det under de första USA-löpen då papperskartor användes. Felspringningar var inte heller då särskilt vanliga men bara att inte veta exakt var man är ger en osäkerhet. Att fråga sig fram är vanskilgt- lokalkännedomen bland amerikanen i gemen är dålig.

Här har du ingen hjälp att hämta. Min erfarenhet av polisen i USA är negativ, föga hjälpsam och en fastsättarmentalitet. Bilden från Nevada 2014.

Motellens placering styr till stor del rutten. För mig har det gällt att få ihop distanser på cirka fem mil, helst inte längre än sju mil och inte kortare än en mara. Det går inte riktigt att lita på att alla motell finns med på Google Maps så det blir också sökande på andra sajter. Nya Goggle Maps, som jag i ogillade, har emellertid visat sig mycket bra och ställer man in på "cykel" får man en höjdkurva utritad, nog så viktigt i bergiga trakter. .När jag är osäker på detaljerna, hittar t ex inget matställe i ett litet samhälle, går jag ner med Gula gubben och kollar på gatunivå. Viktig info kan ibland också hämtas på städernas egna hemsidor men informationsvärdet där är ofta lågt.

En lyckad dag kräver i regel att jag hittar ett  matställe efter 20-25 kilometer, alltså ungefär halvvägs på etappen. Får jag äta på en restaurang och slippa att inta medhavd, kall mat vid vägkanten blir återhämtningen mycket bättre. Lunchstoppen kan bli långa, minst en timma och det blir då också ofta en powernap.

Dessa korta sovpauser är mycket effektiva. Läkare har förklarat att de medfört att jag kunnat minska nattsömnen med en eller två timmar och ändå vara utvilad på morgonen.

Planering i all ära men kanske hade frihetskänslan blivit ännu större om man sprang  mera på måfå, planerade efter hand och chansade lite mera. Så gjorde t ex Rune Larsson på sitt coast to coast. Men jag vågar inte.

Polisens råd är heller inte att lita på. Vid de tillfällen då jag stegat in på en polisstation och frågat om vägen eller annat har jag antingen fått rent felaktiga besked eller intetsägande upplysningar. Det gäller alltså att vara bra påläst. Annars är amerikanen väldigt hjälpsam.

Keep on running!




Kändes denna post intressant och värd att kommentera går det bra här

Kommentarer är inaktiverade för så gamla inlägg