Kommentarer på Sammanfattning av USA-äventyret


Löpning på hemmaplan. Skönt att vara tillbaka i Stockholm igen,  här längs Kungsholmen med Stadshuset och Riddarholmskyrkan i bakgrunden. Den här vägen springer jag varje dag till jobbet. Sveriges vackraste löpväg?

Löparäventyret är över. Det här blir mitt sista  blogginlägg i Svenska Dagbladet.  Men eftersom läsarintresset var så stort   och många vill att jag fortsätter kommer jag att skriva varje söndag på min egen hemsida, www.suneson.se. Det blir ungefär som tidigare, allt mellan himmel och jord  kring min löpning, fast nu på hemmaplan.  Nästa blogginlägg kommer den 30 september.

Det är skönt att vara hemma igen. Cirka 100 dagar borta från familjen och jobbet är lång tid. Abstinens? har många frågat. Nej, det tror jag inte. Är det slut så är det slut.  Efter mitt föra USA-äventyr, löpningen mellan Chicago och New Orleans, hade jag inga som helst problem  att återvända till det "normala" livet igen.

Helt klart gick allt bättre än jag vågat drömma om. Inga skador, knappt några skavsår, inga olyckor, bara vänliga människor, inte rånad, utrustning som höll, löpsugen  varenda dag  och en familj hemma  som aldrig knorrade utan gav mig full uppbackning liksom tusentals läsare som också gav mig 100-procentigt stöd. Herregud, det är ju helt otroligt! Till detta skall också läggas att jag hade en väldig tur. Och ibland undrar jag faktiskt om inte amerikanernas alla böner för att det skule gå bra för mig också hjälpt mig.

Vad jag själv faschinerats av är att en såpass gammal kropp (59 år) ändå klarar att springa cirka 500 mil oavbrutet under 95 dagar, dessutom i en temperatur sällan under 30 grader och också långa perioder på hög höjd med tunn luft.  I genomsnitt har jag alltså sprungit  cirka 5,3 kilometer per dag och som längst  84 km.

Jag har sagt att sträckan var it 500 mil men förmodligen är den  något längre. Min vägmätare på joggingvagnen la av efter halva sträckan så nu  håller min bror Jan och jag på att  med hjälp av datorn göra en ny avståndsberäkning. Ganska mycket jobb och nu mäter vi avstånden mellan de platser jag övernattat men exkluderar alla felspringningar  och andra utvikningar, alltså en något försiktig beräkning.

Många tror att det är själva löpningen som är det besvärligaste, att springa 5-6 mil varje dag måste vara knäckande. Men det är det inte, jag har haft en fantastiskt fin återhämtning och väger nästan på grammet lika mycket som när jag åkte iväg (61,3 kilo). Det besvärligaste har i stället varit allt annat vid sidan av löpningen, främst osäkerheten att inte finna övernattningsställen varje dag. Det har varit stressande och även ett antal felspringningar och åskoväder har varit hemska upplevelser.

Ändå har jag aldrig haft en tanke på att ge upp. När det varit som dystrast har det alltid dykt upp  en lösning. Jag har också haft från första stund en väldigt positiv syn på det mesta. Att hänga upp sig på småsaker  går inte. Jag har också litat på människor till 100 procent. Jag har ibland mött hemska typer men visar man dem respekt blir man vänligt bemött och får hjälp. Innerst inne  är alla människor snälla och vem skulle vilja var dum mot en stackars krake som bara frågar efter vägen?

Du som läst mina blogginlägg förstår att jag gillar den amerikanska attityden till tokstollar. Det spelar inte så stor roll vad du gör, bara att du gör något  och ger järnet.  Amerikanerna har alltså älskat vad jag gjort och det har hjälpt mig väldigt. Till ett sådant land vill jag gärna återvända.

Vad blir nästa äventyr och skall du nu skriva en bok? har många frågat. Inget är bestämt  men  jag är själv lite förvånad över att jag redan börjat tänka på en ny koninentlöpning. Att t ex springa kust till kust längs Australiens sydkust lockar och idag tog jag fram kartboken och fann att sträckan är ungefär lika lång som den jag nu avverkat. Andra alternativ är en långlöpning ner genom hela Europa.  Någon bok blir det nog inte, hur många skulle vilja läsa en sådan?

Jag har inte räknat på vad äventyret kostat inklusive  utrustning men det lär röra sig om cirka 100 000 kronor.  Billigt eftersom det känns som jag fått tiofaldigt tillbaka.  Det har varit skönt att slippa ha sponsorer och inte vara beroende av någon. Det är friheten  jag sökt - och fått.  Väldigt roligt har det dessutom varit att så många sagt att de blivit inspirerade av mig och satt igång att springa.  Då har ju den här i sak "meningslösa" löpningen  ändå haft någon betydelse.

Löpningen har gjort mig lugnare. Jag tror också att jag fått en mera positiv inställning till mina medmänniskor. Och jag har lärt mig att ingenting är hopplöst- det finns alttid en lösning på alla problem.

Keep on running!




Kändes denna post intressant och värd att kommentera går det bra här

#1 Rune Larsson - 2007-09-22 17:21:59

Tack för din blog och för all den underhållning du givit oss. Längtan att "bara dra iväg" tror jag finns djupt inom många människor. Du drog iväg, förverkligade en dröm och du har fått det att låta så möjligt.

#2 Björn - 2007-09-22 18:25:48

"I genomsnitt har jag alltså sprungit cirka 5,3 kilometer per dag och som längst 84 km". 53 kilometer skall det naturligtvis vara.

Tack , själv Rune. Du har varit den störste inspiratören.

#3 acke - 2007-09-22 23:23:31

Du skriver hela tiden om amerikanerna och hur snälla och givmilda de är. Undrar hur det hade sett ut om du varit svart el latino, inte varit där för det "spektakel" du gjorde men varit i samma nöd eller större nöd än du var. Tror du folk hade hjälp dig lika mycket då?

#4 Henke - 2007-09-23 02:24:33

Du kommer för alltid vara en stor inspiratör och förebild för mig.

Skriver du en bok, köper jag 10 ex av den. Jag lovar.

Du är kung för alltid.

#5 Inkan - 2007-09-23 18:20:56

Tack för att du fortsätter att skriva här. Det ger inspiration att läsa en engagerad persons upplevelser och funderingar. Och motion kan man inte få för lite av.

Ska bli trevligt att läsa om dina upplevelser av att springa här hemma. Du har en så positiv attityd. Tack för den.
Det smittar av sig!

#6 acke - 2007-09-23 21:03:55

Skulle gärna vilja ha ett svar. Menade inte att låta otrevlig, men är det inte lite naivt sätt du tänker på?

#7 Björn Suneson - 2007-09-23 22:38:10

Hej Acke!
Folk var helt enkelt bussiga mot mig. Därmed inte sagt att de är likadana mot alla men det föringar inte deras generositet. Tror nog att de skulle ha uppträtt ungefär likadant mot alla som varit i min situation. Visst, jag förstår vad du är ute efter; det är det skillnad på folk och folk i USA. Men så är det tyvärr också i Sverige.

#8 Ulrik - 2007-09-24 07:57:41

Glad att du fortsätter skriva. Har varit en skön rutin att ta en kopp kaffe och läsa om dina strapatser på morgonen.
Du inger hopp för oss som kämpar i det tysta!
Löp Väl!

#9 Ulf - 2007-09-24 13:58:11

Stort grattis till en fantastisk bedrift!!
Det har varit inspirande att följa detta äventyr och det har hjälpt mig att jogga några km då och då, även om soffan lockade.

#10 acke - 2007-09-24 15:33:55

Hej igen. Tack för din blogg följde den hela tiden. Sista inlägget om detta nu. Menar att om du vore svart el lation och _inte_ gjort det du gjorde så tror jag att det vore helt annorlunda. De som bjöd in dig eller skickade vatten till dig utmed vägarna skulle aldrig gjort det om du varit svart eller latino. Säkert precis samma i sverige och överallt. Undrade bara om du tänkte i de banorna och det verkar det ju som. I gen tack för en kul blogg under sommaren.

#11 Mike - 2007-09-25 14:54:24

Jag har följt dina två senaste långlöpningar och har fått mycket glädje av dina inlägg.

Idag kom jag på att jag inte en enda gång skrivit och önskat dig lycka till eller sagt "bra kämpat"; därför gör jag det nu: Bra kämpat!! Det du har gjort är helt otroligt. En vacker dag hoppas jag att jag gör något liknande.
/Mike

#12 MGK - 2007-09-25 16:24:52

Jag skulle också köpa boken. Du inspirerar oss alla till att gå ett steg vidare i vår löpning

#13 Lasse Nilsson - 2007-09-29 21:37:15

Jag är en vanlig joggare i Stockholm och även jag har fått en extra kick av att läsa dina fina rapporter om dina äventyr i USA. Jag lovar att det hjälper, när jag ibland känner det lite motigt. Så du har gjort en massa nytta för mig. Och säkert många andra. Tack Björn!

#14 Annki - 2007-10-25 22:17:11

Upptäckte nu att du fortsätter att skriva. Va kul! Det är så inspirerande att läsa. Tänk om du sen kunde skriva en LITEN bok åtminstone, så skulle jag kasta mig över den direkt. Tack Björn