Följ via RSS
Avverkade KM: Totalt i år: 256 km. Denna vecka: 78 km. Idag: 16 km

2018-01-18 - 53 km/dag under 100 dagar

Många veckor framför datorn har ägnats åt att planera min rutt över USA. Varenda dagsetapp med uppgift om avstånd, motell, lunchställe etc finns inlagda i ett excelark. Mycket skissande på papper har också skett för att få ihop rätt distanser, det vill säga 5-6 mil/per dag.

Äntligen är rutten utstakad. Återstår bara att springa de dryga 500 milen . . .

Det har varit ett mödosamt men roligt arbete att planera löpvägen från Boston i Massachusetts till Newport i Oregon. När jag nu summerar siffrorna i excelarket blir sträckan 526,3 mil och antalet dagar exakt 100. Löpning varenda dag, inga vilodagar, alltså som tidigare gånger då snittet också legat på 52 km per dag.

När jag väl står med fötterna i Stilla havet den 24 juli kommer det kanske att visa sig att sträckan blivit rekordlång (hittills längsta distansen är från 2012 och mätte 532 mil). Det brukar alltidbli lite längre än vad man planerat, diverse felspringningar bidrar till det. 

Jag har velat lite fram och tillbaka med rutten. Från början var det tänkt att jag skulle springa Boston-San Diego, alltså diagonalen. Men Jans färdigritade rutt fick överges, det skulle bli alldeles för varmt att springa  i Arizona, New Mexiko och södra Kalifornien mitt i stekheta sommaren.

Den här gången kommer jag att bo lite lyxigare än tidigare. Just bra boende är den enda lyxen jag unnar mig. Om det går som planerat blir det bara en campingnatt. Och som vanligt kommer jag att ha all packning i min trehjuliga joggingvagn

Det svåra med att planera en rutt är att hitta boende- motellen ska helst ligga på "rätt avstånd", alltså på 5-6 mils lucka. Sedan är det ju bra om det också finns något matställe efter 2-3 mils löpning. Men så ser sällan verkligheten ut. Ibland känns det som man har hundra bollar i luften och tvingas laborera med en mängd olika väg- och boendealternativ. Min "smärtgräns" går vid  cirka 8 mil. Inga av dagsetapperna blir så lång men jag har några 7-milare, mängder av 6-milare men ingen kortare än 3 mil.

Jag använder mig av Google Maps i planeringen. Kartorna har blivit något bättre med åren, t ex finns nu fler restauranger och motell markerade och man kan också få fram höjdkurvor med mera. Facebook har betytt mycket; en recension av t ex ett motell utan hemsida kan ge besked om motellet över huvud taget är öppet. Samma med airbnb- när det inte finns motell kan rum från privatpersoner vara räddningen. Rutten genom Utah kunde ändras till det bättre tack vare just en privatuthyrare.

Mina olika löp i USA. Den övre svarta streckade linjen visar den planerade rutten 2018 från Boston till Newport. Alla sex coast to coast sammanstrålar i staden Gothenburg i Nebraska, nästan mitt i USA.

Sträckningen är till största delen på okänd mark. Men som vanligt styr jag kosan till Gothenburg i Nebraska, mitt i USA. Och i stora delar av Iowa, Nebraska, Wyoming och Idaho kommer jag att springa på för mig bekanta vägar. Just att återse städer och ibland även människor ger en kick.

Äventyret startar den 16 april i samband med att jag springer Boston Marathon. Efter loppet tar jag tåget tillbaka till mitt hotell utanför starten i Hopkinton och dan därpå, dag Nr 2, börjar jag springa väster ut. En löparkompis, Bernt Hedlunnd, som också springer maran kommer att följa mig de två första dagarna. Min bror Jan kommer att vara min följebilschaufför under de två sista veckorna i Oregon.

Hur ska då det här gå? Ja, helt säker kan man naturligtvis inte vara men jag tror nog att det ska gå vägen Jag känner mig i bra form, ser fram emot det hela och hoppas att erfarenheten ska kompensera den lilla fysiska försämring det innebär att nu vara 70 år och inte 68 som senast. Jag har ett par idéer om förbättringar, såväl kring utrustning som själva löpningen. Mer om det senare.

Här rutten i detalj, dock ej exakt

Boston-Gothenburg  

Gothenburg-Newport

____________

Att springa många parkrun-lopp (5km), tror jag är nyttig träning nu under pågående Bore Cup. Bara 13 löpare och en hund ställde upp i lördagens lopp i Kungsängen där jag gjorde 23.43 på en något tungsprungen bana Jag slog i alla fall husse med hunden och putsade tidigare åldersrekord för 70-åringar med ca 10 minuter. Funderar på att nästa helg springa i Örebro.  

Keep on running!

Postad av Björn kl 19:29:41

Läs / skriv kommentar (5)


2018-01-13 - Rätt taktik men ändå fel

Nöjda gubbar efter att ha sprungit 7,5 km i Bore Cup i Hemlingby, Gävle. Från vänster Lars Söderberg, Vallentuna FK(3:a i M70), Arne Lekström, Vallentuna FK (4:a M70), Björn, Vallentuna FK (2:a i M70), Kjell Björk, Hemlingby LK (1:a M70), Alex Bonn, Vallentuna FK (1:a M60) och Bengt Isgård, IF Linná (2:a M60).

De flesta är pigga i början av loppet men kroknar mot slutet. För mig är det ofta tvärtom, i alla fall på kortare lopp. Så var det idag på Bore Cups andra deltävling i Hemlingby, Gävle, där alla sprang 7,5 km.

En minusgrad, snöunderlag och inte särskilt halt. Ganska bra förhållanden med andra ord för att gälla Bore Cup. Dagens taktik var att öppna ganska snabbt och tidigt hänga av mig värsta konkurrenten.

Men taktiken höll inte. Jag gick visserligen om konkurrenten, i det här fallet Kjell Björk från hemmaklubben, men redan efter någon kilometer var han förbi. Jag hade mjölksyra i låren och hade stumnat. Det var först efter cirka 5 km jag fick tillbaka krafterna och började ta in men då var det redan kört. Synd att det inte var två varv, alltså 15 km . . .

Hur kunde det gå så här? Jag var ändå bra förberedd, tränat en hel del snabbhet på band och veckan innan sprungit ett parkrun på 5 km. Jag frågade Göran Lindqvist, en av Hemlingbys många elitveteraner:

-Banan i Hemlingby är lurig, det är mycket nerför i början och de flesta springer för fort i början. Du gjorde antagligen också det.

Förklaringen stämmer säkert. När jag efteråt tittar på mina splittider visar det sig att första och andra kilometern gick för fort (4.15 min/km resp 4.33) och att tredje blev blev rena kastrofen (5.03). Sedan tror jag också att uppvärmningen var för dålig. Man ska ha fått upp pulsen och vara lite småsvettig när man står på startlinjen. Det här är saker jag måste tänka på inför deltävling 3 i Bore Cup om en månad, 5 km i Sala. Ska jag lyckas vinna M70 måste jag vinna de två återstående tävlingarna. Tufft värre. Här krävs ite mera tempoträning framöver, gissar jag.

Damer inräknat hamnade jag strax ovanför mitten. Min tid på de 7,5 km blev 34.49, utklassad av den två år äldre Kjell Björk med 1 minut och 46 sekunder.

"Kortfilm", samling inför start  https://youtu.be/gHehZ-Sagl4

Keep on running!

Postad av Björn kl 16:32:07

Läs / skriv kommentar (6)


2018-01-10 - Låååång intervju om mina coast to coast

Ultralöparna Johnny Hällneby och sambon Ellen Westfelt har intervjuat mig till deras podcast Pace on Earth. Hela intervjun är 1 timma och 25 minuter lång och du kan lyssna på den HÄR. Bland annat får du veta varför jag sprungit så många gånger över USA och om jag haft någon "nytta" av det i det vanliga livet.

Keep on running!

Postad av Björn kl 20:14:11

Läs / skriv kommentar (5)


2018-01-01 - 2017 bärplockningens år

2017 i ett nötskal: 1) lingonplockning, 2) Österrike med Jan och Torsten Olsson, 3) EM brons maraton, 4) parkrun i Manchester

Räkneverket stannade ifjol på 606 mil. Löpning varenda dag. Bäst var alla heldagsutflykter med bärplockning.

Löparåret 2017 blev ett bra år, såväl tävlingsmässigt som upplevelsemässigt. Det blev sjuttonde året i följd med minst 500 mil.  Sedan starten 1982 är jag nu uppe i totalt 17 878 mil vilket motsvarar 4,5 varv runt jorden. Egentligen en fullständigt oväsentlig uppgift men ändå kul att veta.

Det jag ändå är mest glad över är att jag fått vara skadefri under i stort sett alla dessa år. Varje dag gläds jag också över att det är möjligt att, trots snart 70, kunna springa riktigt långt. Med åren har jag blivit mer och mer en upplevelselöpare och nyttolöpare- jag springer för att se och uppleva saker eller uträtta rena ärenden, sällan vanliga träningsrundor hemmavid. Visst, jag tävlar flitigt, springer intervaller etc på gymmet men det är just de långa ensamlöpen- och bärplockslöpen- jag värdesätter mest.

Här några händelser under 2017:

  • Sprang mängder av park run-lopp (5 km), bl a ett i Manchester
  • Sprang med min bror Jan genom hela Österrike
  • Sprang under sopstrejken med sopsäckar på babyjoggern
  • Sprang med löparkompisen Bernt Hedlund runt Siljan och Orsasjön
  • Sprang hem en bronsmedalj på veteran EM i maraton i Polen (3.26)
  • Sprang hem en guldmedalj på veteran SM i Göteborg (3.27)
  • Sprang mycket intervaller på band
  • Sprang längst av alla i februariupplagan av Spring till du stupar

Vad händer då 2018? Ja, USA-löpet och Boston Marathon naturligtvis. Och så hoppas jag att det blir ett bra lingonår så att jag kan göra massor av lingondricka, världens bästa måltidsdryck men också en utmärkt sportdryck. Och så hoppas jag på framgångar i diverse tävlingar. Jag är ju i år yngst i M70, en stor fördel.

Keep on running!   

Postad av Björn kl 20:25:33

Läs / skriv kommentar (10)


2017-12-30 - Sociala löp för en osocial gubbe

Äntligen i mål och tillbaka till Slussen efter en runda på cirka 60 km.

Sociala löp är bland de bästa som hänt svensk löpning. Förr var löpargrupper vid sidan av idrottsföreningarna ovanliga, nu behöver ingen springa ensam- det kryllar av erbjudanden på bl a Facebook.

En klassiker i Stockholm är Årets Sista/första Långpass, en runda på sex mil. Nio stycken hann paret Ulla och Peter Lembke arrangera innan de tröttnade för två år sedan (Peter tyckte att det blev för mycket tävling över det hela och de på förhand tre bestämda fartgrupperna brukade snabbt splittras i en mängd grupper och få ville springa i den långsammaste).

Nu har detta gratisarrangemang med bravur tagits över av Kenneth Le och Per Widén. De har helt enkelt kopierat Lembkes koncept- rundan, depåstoppen med de världsberömda skumtomtarna serverade från bakluckan på en bil, ja allt är som vanligt. Ja även utbrytargrupperna och lite tävling över det hela, både på gott och ont.

Klart för start. Längst till höger en av ledarna, Kenneth Lee. Uppemot ett 90-tal löpare var med (kvinnor i majoritet). Många valde att inte springa hela distansen, okänt hur många som sprang de sex milen.

Idag sprang jag för sjunde året denna 6-milsrunda. Och glädjande nog kan jag som snart 70-åring konstatera att jag håller dom tider jag gjorde för tio år sedan. Mellangruppen, där farten ”ska” vara 6.45, känns efter någon mil för långsam. Så jag tillhör syndarna, jag drar upp farten, splittrar grupper etc.

Jag gillar sociala löp som företeelse. Men tyvärr är jag inte tillräckligt social. Jag springer gärna några timmar och snackar med folk men sen vill jag helst springa ensam. Känner att gruppen inte gör mig starkare, snarare tvärtom. Jag vill hålla mitt eget tempo och sen bara mala på. Typisk ensamvarg, inte så smickrande. . .

Så var det också idag. Efter 2,5 mil sa jag morsning korsning och började jaga ikapp tätgruppen bestående av tio löpare som skulle hålla ett tempo på 6.15. När jag störtar in på Maxi i Barkarby ska gruppen precis ta sig an de återstående tre milen in till Slussen. Efter att ha kastat i mig min hamburgare kommer jag vid Visätra ikapp gruppen men blir upphunnen av två löpare vid Brommaplan och av en tredje tio minuter senare. Ändå otroligt nöjd med ett snitttempo på 6.29 min/km och en bruttotid på 7 timmar och 30 minuter.

Det här är naturligtvis bra träning för mitt stundande och sjätte coast to coast. I ärlighetens namn ska sägas att Årets Sista Långpass är betydligt tuffare än en normal dagsetapp i USA, som brukar ligga på 5-6 mil och där jag kan hålla ett något högre tempo.  Två Årets Sista Långpass på raken hade knäckt mig. I Amerika tar jag en massa pauser, kan sova under ett träd längs vägen, läser varenda historisk minnesskylt jag passerar, snackar med folk, fotograferar och är i regel ute uppåt tio timmar, ibland över tolv timmar. I december/januari är sådant inget nöje i Sverige . . .

En annan nyårstradition brukar vara att på nyårsaftonen springa de cirka tre milen upp till Vallentuna och vara funktionär på klubbens Nyårsloppet. I år tror jag att jag fuskar lite och åker delar av sträckan med Roslagsbanan. Avslöja inte det för någon!

Keep on running!

Postad av Björn kl 21:17:48

Läs / skriv kommentar (3)


2017-12-25 - Löpbandets lovsång

F&S senaste tekniska underverk på anläggningen i Haagstan. Fantastisk löpkänsla på detta band, som att springa på asfalt. Sprang idag en mil på små stigar och vägar i ett vårfagert Alperna. Klicka för större bild!

Löpbanden blir allt bättre. Snart är det ingen större skillnad att springa på band och utomhus.

Jag är smått lyrisk efter att ha testlöp F&S senaste typ av löpbanad. Bandet har mängder av tekniska finesser (som jag är mindre intresserad av), det viktiga är löpkänslan. Bandet är härligt stumt, nästan som att springa på asfalt.

Misstänker att det här löpbandet kommer att bli väldigt upptaget. Men säger du, det finns väl inget bättre än att springa utomhus. . . ? Kanske inte, men bandlöpning är ett väldigt bra komplement, inte minst nu när det är ruggväder.

Jag har det senaste halvåret sprungit nära nog dagligen på löpband, inga långa sträckor men ofta ganska tuffa, korta intervallpass och kompletterat med vanlig utomhuslöpning. Jag märker att det har effekt- jag har blivit snabbare och presterar bättre på tävlingar. Fortsätter nog så här, tycker också det är roligt- och enkelt.

F&S i Stockholm har jämfört med andra gymkedjor varit sena med den senaste typen av band med bildskärm där du t ex springer i vackra landskap och där hastighet, lutning etc ändras. Mycket finns dock fortfarande att utveckla. Till exempel borde lutningen automatiskt ändras, såväl upp som ner, när du kommer till en backe. Och måste det vara så förbaskat varmt på gymmen?

Keep on running!

Postad av Björn kl 20:01:23

Läs / skriv kommentar (5)


2017-12-23 - Här springer jag i mål

Denna strand vid Stilla Havet ska jag nå i slutet av juli. Löpturen startar i Boston den 16 april och slutar i Newport, Oregon, cirka 100 dagar senare.

Oregon here I come! Oregon och inte som planerat San Diego, Kalifornien, blir målet för mitt sjätte coast to coast.

Det var risken för att under flera veckor tvingas springa i 40-gradig värme i delstaterna New Mexiko, Arizona och Kalifornien som fick mig att ändra rutten. Min bror Jan hade annars dragit upp en sydlig rutt, ett logistiskt mästerverk som tagit många dagar att utarbeta. Men jag blev varnad av min släkting Linda Feldman i USA. Jag vill inte riskera livet, jag kommer att få det hett om öronen i juni och juli även på något nordligare breddgrader.

Så här är planen för mitt sjätte coast to coast 2018:

  • Jag startar med att springa Boston Marathon den 16 april.
  • Dagen därpå börjar jag att springa väster ut med målet Stilla Havet. Det är första gången jag springer i denna riktning. Jag räknar Bostonmaran som dag 1 och dag 2 börjar ungefär där maratonstarten skedde. Troligen kommer jag att få löpsällskap de första dagarna.
  • Målet är Newport i Oregon, en kuststad på 10 000 invånare. Stan ligger mitt mellan Florence och Seaside, två städer där jag startat coast to coast Nr1 resp Nr3.
  • Dagsdistanserna kommer att ligga på cirka 5 mil, inga vilodagar är planerade. Den totala distansen är drygt 500 mil varför det handlar om cirka 100 dagar.
  • Springer som vanligt med en baby jogger, bor på motell och campar endast i nödfall.
  • Jan kommer att vara följechaufför mot slutet i Idaho och i Oregon, nödvändigt eftersom det är mycket ödsliga trakter.
  • Jag ska försöka blogga varenda dag och ge dig en insikt om amerikanskt vardagsliv.

Hur ska då det här sluta? Rent fysiskt är jag med mina 70 år en något sämre löpare än tidigare men förhoppningsvis kompenseras detta av min erfarenhet. Det senaste löpet (2016) var det lättaste av dem alla med en rekordhög snittdistans (55 km/dag).

Keep on running!

Postad av Björn kl 17:03:17

Läs / skriv kommentar (5)


2017-12-11 - Den nya banan är sämre

Ovan från vänster till höger: Hornsbergs Strand 5 km, Strömgatan 10 km, Valhallavägen 15 km, Djurgårdsvägen 21 km, Skeppsbron 25 km, Folkungagatan 30 km.

Banskissen: Nästa år springer löparna bara en gång över Västerbron men får många nya backar och mycket kringelkrok på Södermalm. Klicka på varje bild för förstoring!

Tack och farväl Stockholm Marathon. Jag har sprungit detta lopp elva gånger men det blir nog inga fler. Den nya banan lockar inte, klart sämre än den gamla.

Stockholm Marathon brukar i olika internationella jämförelser få högt betyg. Och visst är loppet bra- välarrangerat, vacker bana och stora åskådarled. Banan har jag dock lite svårt för- det är svårt att göra några bra tider här, den är helt enkelt för backig. Och den nya  har inte blivit bättre i det avseendet även om arrangörerna skriver att den har "färre branta stigningar och nedförslut än tidigare".

Mycket är nytt men mycket är också kvar som tidigare: start på Lidingövägen, mål inne på Stadion, över Västerbron (men bara en gång), Valhallavägen, Strandvägen (nu i bägge riktningarna), Norr Mälarstrand och den stora svängen ut på Djurgården. Det är på Söder de stora förändringarna- och försämringarna skett. Se banskissen!

Jag hade mina farhågor när jag i dag ensam i snögloppet provsprang banan. Banan upplevdes som backigare, knixigare och tristare Det är bara att hoppas att ändringarna enkom gjorts på grund av Slussenombyggnaden och att man sedan återgår mer eller mindre till tidigare sträckning.

Vad är det då som blivit sämre? Först har vi fått en backe på Kungsholmen efter knappa 5 km vid Westermalms båtklubb, gör kanske inte så mycket eftersom det är tidigt i loppet. Uppför också på Stallgatan och Narvavägen. Men det är Söder som är problemet: först ska vi över Slussen och upp på Hornsgatan, sedan en knix ner för Torkel Knutssonsgatan som bara känns onödig, sedan åter Slussen och längs trista Stadsgårdsleden för att sedan göra en 360-gradare nedanför Fåfängan och därefter springa upp för Folkungagatan.

Folkungagatan blir värsta partiet i loppet- lika fruktad som stigningen upp till Västerbron eller Fleminggatan varit. Folkungagatsbacken är lång och brant, dessutom kommer den när löparna sprungit ca 30 km och en del är på väg att gå in i väggen. Men det är inte slut på backarna- efter Zinkensdam kommer en annan "mördarbacke", trista Lundagatan. Innan har löparna knixat sig in på lika trista Högbergsgatan, dock mest nerför.

Fördelarna då? Ja, det skulle väl vara att Västerbron bara ska passeras en gång och nu är  lättare att angripa upifrån Högalidskyrkan. Bra också att vi sluppit trista och sugande Torsgatan. Men några andra fördelar ser jag inte.

Här efter 35 km där Gjörwellsgatan möter Rålambshovsleden och fortsätter i Norr Mälarstrand avslutade jag min provlöpning av den nya Stockholm Marathonbanan.

Denna bana är säkert roligare och snabbare. Den 16 april 2018 inleder jag mitt sjätte coast to coast med att springa Boston Marathon. Till loppet är 57 svenskar anmäälda och jag är äldste deltagare.

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 16:10:22

Läs / skriv kommentar (6)