Följ via RSS
Avverkade KM: Totalt i år: 807 km. Denna vecka: 32 km. Idag: 32 km

2018-02-20 - Äntligen visum!

Med ett amerikanskt visum kan jag stanna längre än 90 dagar i USA. Och det kommer att behövas, mitt nästa coast to coast beräknas ta 100 dagar. Visumet är giltligt i tio år så om kraften och lusten finns hinner jag med några löp till . . .

-Det är lika jobbigt att ansöka om amerikanskt  visum som att springa över kontinenten.

Jag hör mig själv muttra denna mening när jag sitter och svettas vid datorn..

Men nu är det klart. Idag sprang jag och hämtade mitt nya pass med det inklistrade visumet. Utlämningsstället för mig som bor i innerstan var ganska märkligt: Post Nords terminal på Årstafältet. Men eftersom jag just nu är med i "tävlingen" Spring tills du stupar var det egentligen bara bra, alla extrakilometrar behövs.

Senast var det tio år sedan jag ansökte om visum. Redan då var det rätt besvärligt men nu var det sju resor värre. Tur att man ändå är en vanlig Svensson. Hur är det inte för den med utlandsfödda föräldrar i ett arabland och med en prick brottsregistret?

Det är bara att hålla god min när man besvarar alla frågorna. Det finns säkert skäl att ställa dem men ändå svårt att förstå varför de ställs. Här några exempel:

* Have you ever or do you intend to provide financial assistance or other support to terrorists or terrorist organizations?

* Are you a member or representative of a terrorist organization?

* Have you ever ordered, incited, committed, assisted, or otherwise participated in genocide (folkmord)?

* Have you ever committed, ordered, incited, assisted, or otherwise participated in torture?

Muntrare var det vid intervjun på den amerikanska ambassaden i Stockholm. På frågan varför jag söker visum berättade jag om stundande USA-löp. Tjänstemannen bakom luckan sken upp. Han kallade till sig tre kollegor, pekade på mig och sa:

-This gentleman is a world record holder. He has ran five times across the US and plans to do it again.

Vågen med andra ord. Vill minnas att det blev det förra gången också. Med lätta steg lämnade jag ambassaden i Lärkstan.

Keep on running!  

   
Postad av Björn kl 13:52:55

Läs / skriv kommentar (1)


2018-02-18 - Har parkrun någon framtid i Sverige?

Deri Thomas är mannen bakom parkrun i Sverige. I bakgrunden några av volontärerna i senaste Haga parkrun.

Bara för att något är gratis behöver det inte vara dåligt. Men svenskarna är väldigt avvaktande till att springa parkrun-lopp.

Det engelska konceptet parkrun kom till Sverige sommaren 2016. Det är gratislopp där du varje lördag klockan 09.30 springer en 5 km lång slinga, du har ingen nummerlapp men du får en tid registrerad och en detaljerad resultatlista på mejl kort efteråt. Parkrun är jättestort i England och finns i flera länder världen över.

Sveriges första parkrun startade den 27 augusti 2016 i Hagaparken i Stockholm där det  hittills ordnats 71 lopp. Sedan dess kan man springa parkrun i Huddinge, Kungsängen, Örebro och Göteborg. I Malmö startar ett parkrun i april  och där blir det en supersnabb bana. Kanske hinner jag springa den innan det bär av till USA.

Det har nu gått 1,5 år sedan premiären i Hagaparken. Jag blir inte klok på varför löparna i Stockholm ratar dessa lopp. Är det kanske för att de är gratis? Eller är det marknadsföringen som brister?

Allt tar naturligtvis sin tid men statistiken för parkrun i Sverige är dyster. Att en miljonstad som Stockholm inte kan locka mer än 55 löpare per gång (medianen) till vackra Hagaparken  är svårt att förstå. Som mest har det varit 123 löpare i Haga parkrun och som minst 16. Huddinge lockade i lördags bara 8 löpare. Bäst har man lyckats i Örebro.

Själv har jag sprungit ett 30-tal parkrun och gillar verkligen den här tävlingsformen. Du tävlar främst mot dig själv men visst kan du också se det som en riktig tävling. Alla kan springa/gå 5 km, starttiden 09.30 är utmärkt och du får en bra start på dagen. Dessutom är det här jättebra snabbhetsträning för dem som t ex springer millopp, halvmaror och maraton.

I helgen var jag för första gången funktionär eller volontär som arrangören föredrar att säga. Hela konceptet bygger på frivilliga insatser. Hittills har man i Sverige dessbättre inte haft några problem med att få volontärer. Flera av dessa är engelsmän bosatt i Stockholm och flera av löparna är utländska turister, ofta från Storbrittannien.

Många svenska löparklubbar skulle ha mycket att lära från dessa parkrun. Smart teknik gör att det knappt behövs några funktionärer. För många småklubbar är det annars ett jätteproblem att få ihop tillräckligt med frivilliga. I Huddinge t ex har man lyckats ordna ett lopp med bara två funktionärer! Normal besättning i Hagaparken är knappt tio men det skulle gå med betydligt färre volontärer också där.

Alla som anmäler sig som volontär blir antagna. Anmäl dig. Men framför allt, spring desa lopp. Rena gratisnöjet! HÄR all information om hur du första gången registrerar dig.

Keep on running!

 

 

Postad av Björn kl 20:58:12

Läs / skriv kommentar (7)


2018-02-14 - Snurrigt värre i Birkastan

Gata upp och gata ner. Det blev en runda på totalt 25 km genom att springa på varenda gata i Birkastan, Atlasområdet, Norrtull och fram till Odenplan.

Jag möter unga mammor och pappor på väg till förskolan med sina barn i barnvagn. Jag, en 70-årig pensionär, är också ute med min vagn men på ett långpass.

Mina långpass utgår i regel från bostaden i Birkastan. Jag springer norrut, söderut, västerut eller österut, vindriktningen får styra. Det är medvind som gäller. Sedan tar jag kommunala färdmedel hem. Men ibland kan dessa långpass mentalt kännas väldigt långa. Då får man vara lite kreativ och hitta på något annat.

Alla som ägnar sig åt ultralöpning vet att det är inga som helst problem att tillryggalägga stora distanser på en begänsad yta. Men de flesta joggare förstår inte hur någon kan springa flera mil på en idrottsplats eller en rundbana som mäter några kilometrar. Måste vara monotont. Andra kallar det idioti.

Så tyckte jag också tidigare innan jag började glida över lite mot ultrahållet. Fast att springa på en 400-metersbana under flera timmar är inte min grej. Men att hålla sig inom ett begränsat område känns lätt när man springer långt. Det är inte monotont och det känns som att man har koll på läget. Skulle jag krokna, ja då är det enkelt att ta sig hem eller till målet.

En variant är att springa i sina hemkvarter och den modellen tillämpade jag idag. Just att springa i stadsmiljö tycker jag känns lätt, man tar kvarter efter kvarter och det finns alltid mycket att titta på. Jag har t ex sprungit en sträcka motsvarande en halvmara på min egen gata, Tomtebogatan. Och ibland har jag varit med i grupper som "intagit" Östermalm, Norrmalm etc, det vill säga sprungit på varenda gata inom en stadsdel. Bernt Hedlund, som ska springa med mig de två första dagarna på stundande coast to coast, är kanske den ende som under en dag sprungit på varenda gata på Södermalm. Snacka om långpass!

Just i februari blir det lite mer löpning än vanligt. Jag är ju med i "tävlingen" Spring tills du stupar". Jag har en hemlig plan där men den avslöjar jag först sista dagen . . .

Hur jag ligger till i den svenska upplagan kan du se här. Att kilometerangivelserna inte riktigt stämmer överens med vad jag dagligen uppger på bloggen beror på att i Spring tills du stupar får man också räkna in gång. Idag blev det 25 km löpning och 5 km gång. Gången, som fick avsluta dagen, kändes som rena medicinen.

Keep on running!

 

 

Postad av Björn kl 19:16:30

Läs / skriv kommentar (6)


2018-02-10 - Ingen riktig seger

Löparna som sprang 5 km har precis kommit i mål. MIn tid på 23.05 räckte till en seger i M70.

Lusigare och lusigare. På pappret vann jag visserligen min åldersklass men den riktige segraren var egentligen en annan löpare.

Jag har aldrig varit med om att någon sprungit fel i Bore Cup. Men idag hände det i Sala när min svåraste konkurrent, Kjell Björk från Hemlingby LK missade en avfart några hundra meter före mål och gick ut på ett andra varv. Kjell ledde från start och skulle om han sprungit rätt ha slagit mig med cirka en minut, nu blev han istället sist i M70.

-Förargligt, jag hade blicken på löparna framför mig som skulle springa 10 km och två varv och såg inte skylten vid 5 km.

Egentligen en arragörsmiss, man borde haft en person utposterad vid avfarten. Nu gjorde det kanske inte så mycket i just uppgörelsen mellan Kjell och mig- det blir ändå sista tävlingen om en månad i Uppsala som avgör totalsegern.

Det kändes bra idag men 23.05 på en platt bana, visserligen på snöunderlag och med någon minusgrad, är lite för dåligt. Jag har ifjol sprungit någon minut fortare motsvarande sträcka på parkrun men formkurvan är dalande. Idag gjorde jag dock inte misstaget med otillräcklig uppvärmning och för snabb start. Nästa gång är banan 7,5 km, lite bättre i alla fall än 5 km. Och förhoppningsvis ska jag vara lite bättre utvilad eftersom "tävlingen" Spring tills du stupar då är över.

Övre raden: Ettan och tvåan i män seniorer; Henrik Löfås, ABB IF och Jonatan Alvaeus, Uppsala IF samt ettan i M40 Tomas Jennerstål (orange dråkt), IK Roslagen.

Nedre raden: Tvåan i D70 Anna-Lena Hällgren, Bälinge IF och tvåan i M60 Alex Bonn, Vallentuna FK.

Keep on running!

 

Postad av Björn kl 17:32:10

Läs / skriv kommentar (1)


2018-02-01 - Risk att jag stupar

När februari månad är över står det klart om jag kan ikläda mig en tröja med texten "Mile machine" eller "Kilo hero". "Tävlingen" Run untill you drop är igång igen och jag är med. Här kan du se deltagrana i den svenska tävlingen och här i den utländska.

I februari varje år brukar det i USA och England anordnas en "tävling" med namnet Run until you drop. Med stor tvekan hänger jag på efter två "segrar" i Sverige.

Tävlingen, som egentligen inte är någon tävling, går ut på att springa eller gå minst det kilometerantal dagens datum anger. Det blir svårare och svårare dag för dag och den 28 februari ska du avverka minst 28 km. Fallerar du någon dag, ja då har du stupat. Allt bokförs i ett excelark på Facebook och när det hela är över står några tappra kvar som segrare.

Jag har i år anmält mig till såväl den utländska som den svenska upplagan. Utomlands mäter många sträckorna i miles och så tänkte jag först också göra ända tills jag fick skrämselhicka. En mile är ju 1,6 km och den 28 februari skulle jag alltså göra ca 45 km, dan innan, 43 . . .  . I sista stund ändrade jag till km men jag är inte ens säker på att jag klarar det. Motivationen är inte på topp och egentligen tycker jag den här typen av utmaningar är rätt fåniga.

Nåväl, i februari 2017 gick det mycket bra. Jag fick ihop 615 km och i juli anordnades en lättare variant av samma tävling och där blev det 914 km. 

Eftersom jag samtidigt tävlar i Bore Cup vill jag inte trötta ut mig för mycket. Så kanske tillhör jag dom som stupar i februari. Fast nog skulle det kännas som en seger att kunna ikläda sig tröjan med texten "Mile machine". Att springa varje dag är däremot inget konstigt, det har jag nu gjort i ett par år.

Keep on running!

Postad av Björn kl 13:04:45

Läs / skriv kommentar (13)


2018-01-27 - Åldersrekordens tid är NU

 I dagens parkrun i Huddinge (27 januari) tog jag slut och behövde hela 24.45 min för att ta mig runt på den tuffa slingan på 5 km. Löparen framför mig är Tomas Widell från Huddinge AIS (han slog mig). Foto: Colm O Callaghan.

Åldersreord är kul. Som nybliven 70-åring har jag många att jaga. Förhoppningsvis ska 2018 bli ett bra tävlingsår.

Dagens parkrun-lopp i Huddingen blev mitt 22:e totalt i Sverige och det 3:e i Huddinge. Nytt åldersrekord i 70-klassen fast det var ju lätt fixat- ingen 70-åring hade sprungit här tidigare. Nu har jag åldersrekorden i såväl M65 som i M70 i de tre parkrun (alla 5 km) som finns i Stockholmsområdet (Hagaparken, Kungsängen och Huddinge). MIn bästa tid är 21.38 och är från Hagaparken (har dock 21.31 från Manchester). I mars springer jag ett parkrun i Skatås, Göteborg och då har jag förmodligen också rekordet där.

Eftersom man inte blir snabbare med åren och att vi dessutom tävlar i femårsklasser måste jag slå till i år om diverse åldersrekord i M70 ska putsas. På de flesta distanser är det kört. Vad sägs t ex om  3.15 på maraton (Erik Östbye), 1.29 på halvmaraton (Rune Svensson) och 40.45 10 km landsväg (Anders Hansson)? Mina bästa tider ifjol på dessa distanser var 3.26 resp 1.35 och på milen har jag ingen tid.

Nä, ska det slås rekord får det bli på udda distanser med svagare konkurrens, t ex 2 miles där gällande rekord i M70 är 15.25. Entimmeslöpning är också en sådan distans. Hösten 2016 gjorde jag som 68-åring 13 184 meter på Eksjö IP, ett lopp med två deltagare och som jämnårige Hans Eriksson sett till att ordna. Hans vann överlägset och sprang 14 321 meter. Till våren ska han försöka utlysa ett nytt lopp i Eksjö och vår ambition är naturligtvis att slå rekordet i M70 på 12 556 meter. Det verkar inte omöjligt men mitt motstånd blir svårast möjliga.

Fokus i år får nog annars ligga på maraton och halvmaraton och eventuellt Lidingöloppet 10 km. Ambitionen är topp tre i M70 på långdistans i Sverige . Och så kan jag ju drömma om en bra placering i årets Boston Marathon!

Keep on running!

Postad av Björn kl 13:13:04

Läs / skriv kommentar (0)


2018-01-18 - 53 km/dag under 100 dagar

Många veckor framför datorn har ägnats åt att planera min rutt över USA. Varenda dagsetapp med uppgift om avstånd, motell, lunchställe etc finns inlagda i ett excelark. Mycket skissande på papper har också skett för att få ihop rätt distanser, det vill säga 5-6 mil/per dag.

Äntligen är rutten utstakad. Återstår bara att springa de dryga 500 milen . . .

Det har varit ett mödosamt men roligt arbete att planera löpvägen från Boston i Massachusetts till Newport i Oregon. När jag nu summerar siffrorna i excelarket blir sträckan 526,3 mil och antalet dagar exakt 100. Löpning varenda dag, inga vilodagar, alltså som tidigare gånger då snittet också legat på 52 km per dag.

När jag väl står med fötterna i Stilla havet den 24 juli kommer det kanske att visa sig att sträckan blivit rekordlång (hittills längsta distansen är från 2010 och mätte 532 mil). Det brukar alltidbli lite längre än vad man planerat, diverse felspringningar bidrar till det. 

Jag har velat lite fram och tillbaka med rutten. Från början var det tänkt att jag skulle springa Boston-San Diego, alltså diagonalen. Men Jans färdigritade rutt fick överges, det skulle bli alldeles för varmt att springa  i Arizona, New Mexiko och södra Kalifornien mitt i stekheta sommaren.

Den här gången kommer jag att bo lite lyxigare än tidigare. Just bra boende är den enda lyxen jag unnar mig. Om det går som planerat blir det bara en campingnatt. Och som vanligt kommer jag att ha all packning i min trehjuliga joggingvagn

Det svåra med att planera en rutt är att hitta boende- motellen ska helst ligga på "rätt avstånd", alltså på 5-6 mils lucka. Sedan är det ju bra om det också finns något matställe efter 2-3 mils löpning. Men så ser sällan verkligheten ut. Ibland känns det som man har hundra bollar i luften och tvingas laborera med en mängd olika väg- och boendealternativ. Min "smärtgräns" går vid  cirka 8 mil. Inga av dagsetapperna blir så lång men jag har några 7-milare, mängder av 6-milare men ingen kortare än 3 mil.

Jag använder mig av Google Maps i planeringen. Kartorna har blivit något bättre med åren, t ex finns nu fler restauranger och motell markerade och man kan också få fram höjdkurvor med mera. Facebook har betytt mycket; en recension av t ex ett motell utan hemsida kan ge besked om motellet över huvud taget är öppet. Samma med airbnb- när det inte finns motell kan rum från privatpersoner vara räddningen. Rutten genom Utah kunde ändras till det bättre tack vare just en privatuthyrare.

Mina olika löp i USA. Den övre svarta streckade linjen visar den planerade rutten 2018 från Boston till Newport. Alla sex coast to coast sammanstrålar i staden Gothenburg i Nebraska, nästan mitt i USA.

Sträckningen är till största delen på okänd mark. Men som vanligt styr jag kosan till Gothenburg i Nebraska, mitt i USA. Och i stora delar av Iowa, Nebraska, Wyoming och Idaho kommer jag att springa på för mig bekanta vägar. Just att återse städer och ibland även människor ger en kick.

Äventyret startar den 16 april i samband med att jag springer Boston Marathon. Efter loppet tar jag tåget tillbaka till mitt hotell utanför starten i Hopkinton och dan därpå, dag Nr 2, börjar jag springa väster ut. En löparkompis, Bernt Hedlunnd, som också springer maran kommer att följa mig de två första dagarna. Min bror Jan kommer att vara min följebilschaufför under de två sista veckorna i Oregon.

Hur ska då det här gå? Ja, helt säker kan man naturligtvis inte vara men jag tror nog att det ska gå vägen Jag känner mig i bra form, ser fram emot det hela och hoppas att erfarenheten ska kompensera den lilla fysiska försämring det innebär att nu vara 70 år och inte 68 som senast. Jag har ett par idéer om förbättringar, såväl kring utrustning som själva löpningen. Mer om det senare.

Här rutten i detalj, dock ej exakt

Boston-Gothenburg  

Gothenburg-Newport

____________

Att springa många parkrun-lopp (5km), tror jag är nyttig träning nu under pågående Bore Cup. Bara 13 löpare och en hund ställde upp i lördagens lopp i Kungsängen där jag gjorde 23.43 på en något tungsprungen bana Jag slog i alla fall husse med hunden och putsade tidigare åldersrekord för 70-åringar med ca 10 minuter. Funderar på att nästa helg springa i Örebro.  

Keep on running!

Postad av Björn kl 19:29:41

Läs / skriv kommentar (24)


2018-01-13 - Rätt taktik men ändå fel

Nöjda gubbar efter att ha sprungit 7,5 km i Bore Cup i Hemlingby, Gävle. Från vänster Lars Söderberg, Vallentuna FK(3:a i M70), Arne Lekström, Vallentuna FK (4:a M70), Björn, Vallentuna FK (2:a i M70), Kjell Björk, Hemlingby LK (1:a M70), Alex Bonn, Vallentuna FK (1:a M60) och Bengt Isgård, IF Linná (2:a M60).

De flesta är pigga i början av loppet men kroknar mot slutet. För mig är det ofta tvärtom, i alla fall på kortare lopp. Så var det idag på Bore Cups andra deltävling i Hemlingby, Gävle, där alla sprang 7,5 km.

En minusgrad, snöunderlag och inte särskilt halt. Ganska bra förhållanden med andra ord för att gälla Bore Cup. Dagens taktik var att öppna ganska snabbt och tidigt hänga av mig värsta konkurrenten.

Men taktiken höll inte. Jag gick visserligen om konkurrenten, i det här fallet Kjell Björk från hemmaklubben, men redan efter någon kilometer var han förbi. Jag hade mjölksyra i låren och hade stumnat. Det var först efter cirka 5 km jag fick tillbaka krafterna och började ta in men då var det redan kört. Synd att det inte var två varv, alltså 15 km . . .

Hur kunde det gå så här? Jag var ändå bra förberedd, tränat en hel del snabbhet på band och veckan innan sprungit ett parkrun på 5 km. Jag frågade Göran Lindqvist, en av Hemlingbys många elitveteraner:

-Banan i Hemlingby är lurig, det är mycket nerför i början och de flesta springer för fort i början. Du gjorde antagligen också det.

Förklaringen stämmer säkert. När jag efteråt tittar på mina splittider visar det sig att första och andra kilometern gick för fort (4.15 min/km resp 4.33) och att tredje blev blev rena kastrofen (5.03). Sedan tror jag också att uppvärmningen var för dålig. Man ska ha fått upp pulsen och vara lite småsvettig när man står på startlinjen. Det här är saker jag måste tänka på inför deltävling 3 i Bore Cup om en månad, 5 km i Sala. Ska jag lyckas vinna M70 måste jag vinna de två återstående tävlingarna. Tufft värre. Här krävs ite mera tempoträning framöver, gissar jag.

Damer inräknat hamnade jag strax ovanför mitten. Min tid på de 7,5 km blev 34.49, utklassad av den två år äldre Kjell Björk med 1 minut och 46 sekunder.

"Kortfilm", samling inför start  https://youtu.be/gHehZ-Sagl4

Keep on running!

Postad av Björn kl 16:32:07

Läs / skriv kommentar (6)